Typ två dagar kvar…

Rubin McRae visar sina magiska massagehänder!

Onsdag, men det betyder ju att det är vänta nu… torsdag, fredag och sedan Järnmannen. Va, typ två dagar kvar?

Idag hälsade jag på Rubin McRae och fick idrottsmassage. Jag har hört att det är så proffsen gör, och jag gillar att leka proffs. 🙂 Eller ska jag vara helt ärlig så testade jag en massage före Ironman Nice och det var den bästa och grymmaste (läs ondaste) massagen jag fått i hela mitt liv. Nu kan jag inte gå till någon annan, det känns som alla andra bara smeker lite.
Men de där minutrarna då Rubin kör ner sin armbåge på någon triggerpunkt mellan musklerna på baksidan av låret, eller i höften, eller i axlarna eller eller eller och det gör så där ont så man vill gråta, eller åtminstone djupandas, just då funderar jag på varför jag återvände.

Medan det känns som jag håller på att föda fram mitt tredje barn så småpratar Rubin om sina ”Though Tuesdays” (bästa intervallträningen i stan) och att hans Lisa (som är i mitten av deras graviditet) sprang milen på cirka 40 minuter i helgen. Om livet i stort och smått. Och 50 minuter senare går jag ut genom dörren med något som känns som en ny kropp.

Fötterna är filade och kroppen känns som den svävar på bomull. Kanske dags att packa lite. I morgon eftermiddag rör vi oss söderut. Mot min tredje Ironman, det är så jag börjar småle bara vid tanken. Snart står jag där på stranden, hör Sveriges nationalsång och har 10, 11, 12, 13 kanske till och med 14 eller 15 timmar av sportande framför mig.

3860 meter simning, 18 mil på cykel och ett litet maraton på det. Helt sjukt när jag tänker på det. Men vi gör som vanligt. Ett steg i taget till medaljen är runt halsen. (Eller plaketten i handen i det här fallet)