Efter mitt förra inlägg om min nya tyska älskare, så känner jag att min vardags älskare (eller är det kanske en älskarinna?) förtjänar lite extra kärlek. Så härmed vill jag presentera min skrotcykel. Jag har ärvt den av Lisa som ärvt den av mamma. Det är den som tar mig från Östra station till jobbet. And I love her!
Istället för att vänta på sena bussar så kan jag gliiiida ner till jobbet. Dagar som denna så trampar vi ur oss lite frustration i snömodden. Soliga dagar njuter vi av att kränka tuffa cykelpendlare som kommer på sina rääääässssercyklar. Min kollega Marie lånade den en dag och kom tillbaka och sa att “du måste ju lämna in den på service – det är bara ettans växel som funkar”. Mitt svar är “Nej, det är det som är så bra – jag övar på att få upp kadensen (hastigheten på mina fötter) så det är heeelt perfekt.”
Ja, ni fattar, vi har många glada minnen ihop och jag hoppas hon förlåter min otrohet med tysken. Jag älskar min Cresent lika mycket om inte lite mer …
