Search
Close this search box.

Jag – en Ironwoman!

Fattar det inte riktigt ännu – att jag klarade av mitt mål!

En “Järnman” i Kalmar. 

När jag satte upp mitt mål vid nyår så tog jag i från tårna. Om någon sagt att jag ska genomföra en Ironman för 1 1/2 år sedan hade jag bara skrattat – jag som HATAR att springa.

För ett år sedan hade jag inte genomfört min första triathlontävling. Jag var stolt när jag sprang 5 kilometer (det är jag fortfarande…)

Skulle jag – en heltidsarbetande två-barns mamma som för drygt tre år sedan vägde över 90 kilo (var gravid och slutade väga mig när jag passerat 90 kilo i maj 2007) klara av att simma 3.860 meter sedan cykla 180,2 km och sedan springa 42.195 m?

Som sagt, jag tog i när jag satte upp mitt träningsmål för 2010!

Men nu till lördagen den 31 juli. 
Vaknade av att klockan ringde och syster Lisa, klubbkompis Lina och jag traskade ner för att ladda med en frukost. Åt gröt, drack kaffe och skrattade hysteriskt åt att vi tre var på väg mot starten av våran första Järnmannen-tävling. Vi gick igenom våra prylar och tog oss till startområdet.

La upp prylarna. Pratade lite med de som stod bredvid mig i växlingsområdet. 

Jag blir märkt på benet. Anders har redan fått sitt nummer påritat. 

Fantastiskt roligt med alla människor som alla var lika taggade att få starta upp dagen.

608 personer var vi som efter att ha hört nationalsången (Kalmar triathlon är SM i långdistanstriathlon) simmade iväg 07.00.

Jag höll vänsterkant och simmade lite längre bara för att få fritt vatten. Alla som varit i vattnet dagarna innan hade påtalat att det var såååå kallt. Men jag tyckte det var helt ok. Simmade på och försökte hitta mitt tempo. Hörde simcoach Mikes ord om och om igen i huvudet. “Bredare, badboll och snabbare”

Varvade det med att nynna på fisken Doris sång “fortsätt simma… fortsätt simma”.

Och lite då och då blev jag löjligt glad över att ta en sekund och se Kalmarsalen i soluppgång och alla dessa simmössor som guppade runt mig. Fyra varv simmade vi och sedan fick man äntligen springa upp för en ramp och ta sig mot växlingsområdet.

På vägen upp hörde jag “HEJA MAMMA” och såg min lilla familj stå där och vinka. Började nästan gråta för att jag blev så glad över att se dem. Vinkade och fortsatte. Tog det lugnt och såg till att få av mig våtdräkten. På med cykelskor, hjälm, glasögon och lite annat som är bra att ha med sig när man ska cykla 18 mil själv.

Kom iväg och började trampa. var beredd på att bli omcyklad under lång tid eftersom jag vet att jag simmar bättre än jag cyklar (för att inte tala om hur långsamt jag springer…)

Men det som kändes löjligt bra var att jag faktiskt fick cykla om några också!
Cyklade och bara log, benen kändes pigga, och solen lyste. Lite motvind här, lite medvind där.

Men framför allt – KUL! Kul att äntligen få bränna av den här dagen som jag väntat på i ett halvår.
Jag cyklade på, såg till att dricka massor och äta det jag bestämt mig för (en gel varje gång jag passerade ett litet samhälle som heter Lindsdal och en “Enervit-tablett” varje gång jag varvat samt någon liten bit energikaka när jag kände för det)
Jag trampade på, hälsade på folk, hejade på alla jag känner, framför allt syster Lisa och Anders. Lisa och jag hojtade saker som “WOHOOOO De har inte plockat av oss ännu…” till “Du är bäääääst” till varandra.

Syster Lisa på väg in för att växla till löpningen!
I Kalmar cyklar man en tre-varvs bana, det betyder att man ser alla två gånger per varv. Varje varv så vänder man precis vid växlingsområdet och vilken energi man får av publiken. Det är som att heja-ropen fortplantar sig ner i benen och man kan trycka på ännu lite till.

Om jag ska utnämna en guldmedalj för bästa heja-klack så går den till Väsby triathlon med Anne & Robban i spetsen. F*n vad ni är bra – tusen tack för hjälpen!

Förutom dem så var min familj HELT OVÄRDELIG. Efter varje gång jag passerat dem och hört “Heja mamma, Heja Sofie du är grym” så levde jag på det ett varv till och såg bilden av Hans, Mira och Elis framför mig i flera mil.

Här har jag precis växlat till löpningen. Passade på att krama dem innan jag sprang iväg på det sista momentet för dagen. 
Tänkte att “nu är det bara lite löpning sedan är jag klar”.

Att det var ett marathon som skulle springa kändes ointagligt och lite skrattretande. Hörde coach Pasis ord eka i huvudet “håll dig springande – om du känner att du behöver gå så gå på vätskestationerna och spring sedan till nästa”.
Sedan funderade jag lite på vad jag skulle göra om jag klev av och kom fram till att det var ingenting jag hellre skulle göra just nu än att springa just här och nu. Tassade fram i mitt extremt låga tempo – men efter första varvet så fick jag börja springa om en och annan som börjat gå. Tänkte hela tiden bara på att ta mig till nästa vätskestation, peppade mig själv genom att tänka på hur grym jag är som överhuvudtaget är här.
Vid varje varvning så fick man ett armband, och när jag fått mitt andra så tänkte jag bara “sköööönt, bara ett varv och sedan är jag klar”.

Att ett varv är 1,4 mil, det är det ingen ide att tänka på. När andra armbandet var på tänkte jag att det finns ingenting som kan stoppa mig. Det kommer gå om jag så ska krypa i mål. 20.30 är sista tid för att få springa ut på det sista varvet. Jag tassade på och insåg att jag faktiskt kommer gå i MÅL innan den tiden.

WOHOOOO, jag är grym nynnade jag för mig själv och trallade jag på.

När jag sprungit några kilometer på det sista varvet bestämde jag mig för att njuta.

Ja, ni läste rätt.

NJUTA. Hör på det – jag började gå.

Tänkte att jag kommer göra det här fler gånger så det är bra om jag inte får en så bra tid – då blir det lättare att slå den nästa år.

Såg på utsikten. Pratade och peppade mina medtävlare. Hade helt enkelt roligt!

Njöt av känslan av att om några kilometer så kommer jag ha gjort en fucking IRONMAN. Något som för ett år sedan kändes helt overkligt och omänskligt.

Pratade med en kille från Göteborg några kilometer. Han berättade att i hans bekantskapskrets så är han “untouchable” när han har gått i mål. Han kommer få gratis pizza resten av sitt liv.

Gillar tanken och funderade på hur fort det går att flytta sina gränser. För ett år sedan kändes det här omänskligt och här promenerade jag nu mot mål och njöt av att bara ha några kilometer kvar.

Närmade mig mål och såg min familj igen. Lycka. Kärlek.

Sprang i mål och fick några helt underbara kramar.


Morgonen efter kändes kroppen som 75 år.

Mina fötter var och är fulla av blåsor, men det gick att gå och stå. Valde att äta frukost med min familj istället för att gå på prisutdelningen – eftersom jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig att jag ens skulle vara i närheten av en medalj.

Men vet ni… jag fick en bronsmedalj i min åldersgrupp. SM-brons i min första järnman!

Så visst kan jag få skriva jordens längsta blogginlägg och dessutom få tacka alla 🙂

TACK, tack, tack till alla.

* Familjen som stått ut med mig det senaste halvåret – Hans du är bara bäst!


* Syster Lisa – du är f*n grym! Det är sjukt kul att träna och tävla med dig! (Här är hon på väg in i mål, ser hon inte nästan lite för fräsch ut? Tänk att hon simmat nästan 4 kilometer, cyklat 18 mil och sedan sprungit ett marathon)

* Jobbet som stått ut med mitt triathlontjat och bara stöttat mig när jag genomsvettig kommit tillbaka efter alla mina lunchlöp-pass. Extra tack till Marie och PT-Andreas som peppat mig när armarna skakat efter två armhävningar för att jag simmat 2000 meter innan jobbet.

* Sim-coach-Mike vars timmar i poolen jag betraktat som ren glädjetid. Det är SÅ kul att få simma med dig som coach! (Att du åker till Kalmar och sedan skickar ut “den riktiga/viktiga resultatlistan” är helt underbart.)

Coach-Pasi som gett mig program och energi under våren. Du är bara grym som triathloncoach! (Och nu ska du till Hawaii. Hurra för dig!)

SPIF, skönaste och bästa triathlonklubben! Sanna som tagit sig tid för fika och prat när jag behövt det. SPIF hade 33 startande i Kalmar, och jag kan sätta pengar på att föreningen bara kommer växa och bli bättre och bättre. Hurra för styrelsen och alla andra engagerade ledare!

Johan som överlät sin cykelram till mig mot en flaska vin förra året och Jonas som hjälpte mig bygga ihop cykeln. Ni kan vänta er skumpa, vin eller vad ni än vill ha så ni kan fira med mig!
* Alla som hejade hemma och på banan. Tack, tack, tack. Som sagt var, det var som man fick rena energisprutor av er!

På drygt ett år har jag kommit att älska triathlon som sport.

Testa ni med. Kika in på Svenska triathlonförbundet och hitta en tävling.

Börja med en super-sprint och känn efter. 400 meter simning, 10 km cykling och 2,5 km löpning.

Min första tävling var förra årets “Stockholms triathlon”. I år går den 29 augusti. Rekommenderar den varmt – sjukt kul att få simma-cykla och springa i centrala Stockholm.

Min nästa tävling blir Favoritens triathlon den 21 augusti. En sprint nere i min hemma-vik. Ser redan fram emot att få simma 750 meter cykla 20 km och springa 5 km.

Och orkade ni läsa hit – wow! Hurra för er med.

Vill ni se fler bilder så kika här!

Foto: Hans Berggren

Alla suddiga foton har byline: Sofies IPhone.

 

Nå gillar du det här så gillar du nog också

Träna med Lantto – 30 minuter Tabata

30 minuter träning med mig på Spotify. Det är sex stycken Tabata. Det vill säga 8*20 sekunder hårt jobb med 10 sekunder vila mellan. Två övningar i varje tabata – varannan gång övning ett, varannan gång övning två.

Läs mer »

BÄSTA TIPSEN INFÖR IRONMAN KALMAR

Med nio dagar kvar till Ironman Kalmar börjar jag varje dag med att svara på frågor om allt och inget. Jag har kört 23 Ironmandistanser lite här och var i världen men när någon frågar så är Ironman Kalmar den tävling jag rekommenderar till alla om man ska köra en enda i livet. Det finns ingen annan tävling som har så fantastisk publik. Och att få cykla på Öland. Älskar!

Läs mer »

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *