Två telefoner ringer, tre personer väntar på att jag ska svara på deras fråga – som kan vara om allt från ström till deras monter, vilken tid vi kan hämta ut minibussarna i Ö-vik, vad som är viktigt att filma, hur det fungerar att klättra Via Ferrata, vad är det för skillnad på kajakclinics och att vara med på en havskajaktur och och och …
Utefest 2021. Fick frågan om jag kan hoppa in som projektledare för tre veckor sedan och känslan är att jag jobbat dygnet runt sedan dess. Dagarna innan vi drar igång hör en partner av sig och säger att de inte kan komma, jag hjälper dem att ordna en instruktör. Inte ett utan tre paket är borta med saker vi behöver i helgen. Några timmar innan vi öppnar mejlar en annan partner och berättar att de inte kan komma. Natten till eventet startar hör två viktiga instruktörer av sig och berättar att de har feber.
Att stå mitt i stormen, prioritera och sedan lugnt beta av uppgift efter uppgift … Jag trivs där.
OM jag vet att det handlar om en begränsad tid och med bra kollegor. Helgens gäng skulle jag välja alla dagar i veckan. Helt fantastiska! Jag är stum av tacksamhet.
Innan jag ens hunnit tänka klart en tanke har saker ordnats. Alla tog ansvar och löste problem innan de uppstod. Som jag uppskattar människor som ser och agerar!
Mitt huvud ger mig flashbacks som får mig att le. Hur jag promenerar ner mot eventområdet och pratar i telefon med ett bussbolag samtidigt som jag ser hur Anders skjutsar människor till havskajakpaddlingen, Clara checkar in deltagare, Johanna springer och hämtar fler goodiebags, Stefan ser till att inte bara vi utan även grann-tentipin inte faller ihop för att det regnat på taket, Emanuel snickrar ihop en stol som håller på att falla ihop, Karin lägger ved på elden så det är mysigt i vårt tält inför Utelive, Jerry sms:ar mig om kvällsschemat, Lisa, Sara och Anna ger sig av med filmaren och och och … det händer saker överallt utan att jag sagt något för alla ser sig runt och tar tag i det som behöver göras.
Nästa scen som spelas upp är när vi livesänder på Instagram. Marie Kjellnäs intervjuar Tobias från Dalum. Stefan sätter mikrofon på nästa person som ska in i sändning, Clara håller koll på kommentarer och ger tidsignaler till Marie, Johanna kollar av så ljudet fungerar. Karin fotar. Emanuel förstår blixtsnabbt när jag signalerar att kartongen bakom tentipin ramlat och löser det.
LIVESÄNDNINGEN BRYTS!
Inget ljud.
Jag slår av och startar om, ser i ögonvrån att Clara har redan börjat filma med sin telefon, andra telefoner räcks fram ifall jag behöver, någon har börjat leta en elsladd utfall att det är felet … jag sparar ner filmen och startar om och ber till högre makter att del ett finns sparat så jag kan klippa ihop dem (har en vanlig kamera som också filmar – men vet att det ljudet är dåligt så den vill jag bara använda i yttersta nödfall) Vi är tillbaka i sändning inom en minut.
Känslan av att ingå i ett team som jobbar tillsammans. Vi är ett och vi jobbar ihop för att leverera ett bra event. Vi tar i när det behövs. Finns inget jobb som är för stort eller litet och under tiden skrattar vi ibland så vi får kramp i magen. DEN känslan är helt obetalbar.
Tack vare Sanna Friborgs förberedelser och ett fantastiskt team så kunde vi ro iland det här. Hela gänget som var på friluftsbyn i helgen – ni är fucking magiska. TACK!
Ser redan fram emot 2022, då vill jag vara bakom projektledarens rygg och stötta med det jag lärt mig och saker vet att jag är bra på. Längtar!
Ps. Klipp tre i mitt huvud är i bastun. Johan Skullman kliver in med sin hund. Den scenen kan jag beskriva målande en annan gång
Foto: Wildernessstories Film: Johan Nyström
