Det är tidig morgon och dimman ligger över myrarna. Jag befinner mig hemma i norraste Norrland på älgjakt. Älgjakten är helig, viktigare än både jul och midsommar.
Passen ska fördelas. ”Gillis, du är äldst, du får dra först.” Gillis får ett pass och det är pappa Sunes tur att dra. Delar av det här jaktlaget har jagat ihop här i över 50 år. I över 50 år har de träffats tidig morgon, pratat om hur vinden ligger, vilket område de tror på idag, vad de skjuter, var passkyttarna ska placeras och var hunden ska släppas.
Det är Ryskan, Stens kullar, Tonys torn, Ändpasset, ladan, passet där L-G lockade älg och Sune sköt, det är passet där vi sov under en gran och väntade på gråhuden Baloo hela natten, det är ”fem älgar” där Allan såg just fem älgar, det är passet där Enoks torn fanns … Historierna om jaktkamrater som inte längre finns bland oss flödar. Alla väldigt närvarande där i skogen. Det är svensk historia när den är som bäst. Älgarna var större, männen hårdare, myrarna blötare, för att inte tala om hundarna som sprang i timmar och skällde (ställde) älg i dagar.
Jämthunden Älga sätter nosen i vädret och vänder öronen åt söder, åt väster och hela hennes kropp signalerar att hon är glad, hon ska få göra det hon älskar mest, ta upp spår av älg och följa till hon hittar den och skälla så älgen står still.
Vi går rakt ut i skogen, ner till en myr. Mitt på myren finns ett stråk av lite torrare mark där de vet att älgarna ofta går över. Vi slår oss ner och ser L-G och Älga gå vidare för att försvinna längst bort på myren. I radion kollas det av så alla är på plats och Älga släpps. Nästan direkt hör vi en hund skälla, inte alls långt bort och jag ser pappa ta upp sitt gevär.
Men nej. Älga försvinner iväg flera kilometer utanför vårt jaktområde och efter några timmar så bestäms det att L-G ska åka och hämta hunden och vi andra ska byta pass och släppa två andra hundar i ett annat område.
Vi gör upp eld, dricker kaffe ur en sotig panna och skär bitar av falukorv.
Att sitta där tyst bredvid min far och titta ut över en myr.
I timmar.
Det är fint.
Jag hoppas få göra det många år till. Jag som inte haft något lust att jaga älg har plötligt fått enorm lust. Jag vill ha mitt eget gevär. Jag vill släppa mina hundar och få vara med om när de gör det de är menade att göra. Jag vill ha pass uppkallade efter mig. En dag vill jag vara den äldsta att dra lotten och en dag vill jag vara den de pratar om fast jag inte finns kvar.