Innan start nervösbajsar jag och funderar på varför. Varför ställer jag mig mig på startlinjen för att simma 3860 meter, cykla 18 mil och springa ett maraton på det – för 17:e gången? Ett svar är att jag fortfarande blir lycklig över att klara av något som för några år sedan kändes som något heeeeelt omöjligt. Ett annat svar är att jag älskar att under en dag bara koncentrera mig på att ta mig framåt. Inga mejl att besvara, inget jobb att göra, ingen mobil … att hinna tänka klart alla tankar. Som en lång meditation där jag hinner igenom alla känslor och landar i en enorm tacksamhetskänsla över alla människor jag har i mitt liv, över allt jag har, att min kropp och mitt huvud är friska. När jag sitter där på bajamajan och hör speakern prata om att det börjar bli dags att gå till simstarten vet jag att jag kommer älska det – bara jag får börja simma.
Just innan 07:00 samlas vi som ska köra en fulldistans Ironman på en stor fotbollsplan. Klockan 09:00 går starten till 70,3 – en halv Ironmandistans som pågår samtidigt.
Simstarterna var en av de bästa jag någonsin varit med om! En funktionär släpper iväg ungefär fem atleter per sekund så att det väldigt väldigt lugnt. Jag springer i och har den blå linan som löper längst med hela simbanan till höger om mig. Tänker att det är perfekt eftersom syster Lisa alltid säger att jag drar höger så kommer ju det här bli perfekt, jag kommer inte simma en endaste extra meter.
Simbanan är en tvåvarvs simbana. Precis när jag rundat den första bojen andas jag till höger och ser en blixt ovanför Haugesund. Det ser helt overkligt ut, sådär så jag funderar på om jag verkligen såg rätt. Men det fortsätter blixtra på himlen och jag funderar på om dom kommer plocka upp oss ur vattnet. Resonerar med mig själv om att blixten alltid slår ner på högsta punkten och det finns många berg och höghus runt oss. Bestämmer mig för att lita på tävlingsledningen. Det forsätter åska och sedan kommer regnet. Och som det regnar, det regnar så hårt att det blir en dimma ovanför vattenytan. Jag tänker att det här är riktigt Åsa-väder (en vän som älskar hårt väder lika mycket som jag) Jag gillar att simma när det regnar så det känns inte som något problem men jag ber till vädrets makter om att slippa regnet under cyklingen.
Springer upp ur vattnet och hör ”HEJA SOFIE” Emma Igelström ropar vid sidan och jag blir otroligt glad över att se ett ansikte jag känner igen. Vi gjorde en fantastiskt topptur till ”lilla trolltungan” dagen innan och jag får ett stort leende bara jag tänker på hur vackert det var.
Kommer in på området och det står funktionärer som hjälper en att få av våtdräkten, jag lägger mig ner och får hjälp av med den. Letar upp min blå påse (blue som i bike) och häller ut allt på gräsmattan. Ner med våtdräkten i den blå påsen och hänger tillbaka den. Tar på hjälmen, cykelskorna och regnjackan medan jag springer mot cykeln. Tar cykeln och fortsätter mot bike-out. Tar några extra steg eftersom det går uppför och hällregnar. Sedan trampar jag igång benen. Några svängar och jag är ute på stora vägen. Mitt framhjul glänser av vatten och jag känner hur det skvätter upp bakom mig. Efter cirka två mil motorväg svänger vi höger och in på en mindre väg. Fin men med många små kurvor. Inte en meter kommer gratis, det går upp, det går ner.
Det känns som det står en funktionär i varannan kurva som varnar för skarp kurva och ber oss sakna ner. Kommer ner till en liten by och det är helt vindstilla, någonstans här så kommer 1182, Elliott från England i kapp mig för typ tredje gången och säger ”Hey teamie” Han är lite snabbare uppför och jag lite snabbare nerför. Vid någon omcykling hinner han berätta att han är från New York och det här är hans första triathlon. Han och familjen ska resa runt i Norge två veckor efteråt.
Redan när jag började cykla så kändes min sadel lite lös men jag tänkte att det var hjärnspöken. Jag har cyklat på den på trainer hela vintern, ett gäng mil utomhus och senast igår då den kändes som vanligt. Det vill säga som att den sitter fast som berget. Till slut stannar jag till och försöker skruva fast den med mina fingrar, och med en gren. Den lilla verktygssatsen har jag rationaliserat bort efter att inte ha behövt den under 16 Ironman. Stannar och frågar funktionärer lite här och där om dom har en sexkantsnyckel men utan lycka. Ändrar min tanke från “varje meter framåt utan regn är en bra meter” till ”varje meter framåt med sadel är en bra meter” Funderar på hur många mil jag skulle kunna cykla utan sadel.
Solen värmer och jag hinner tänka att jag kanske ska lämna jackan till nästa varv (det är 2*9 mil cykel) innan jag hör hur det mullrar igen och så befinner jag mig i ett regninferno. Det regnar så mycket att det inte går att se mer än en meter framför mig för att vattendropparna slår så hårt i backen.
Regn eller inte, cykelbanan blir bara vackrare och vackrare för varje meter för att kulminera två mil före vändpunkten då vi cyklar längst med havet. Mitt framhjul glänser och jag ser vatten stänka upp när jag rullar meter efter meter. 18 mil är bra långt. Men vad ska jag göra om jag kliver av nu? Har inget bättre för mig, jag är här för att det här.
Vi närmar oss vändpunkten och dom första 70,3 cyklisterna swishar förbi och det känns fullkomligt omöjligt att hålla deras fart ens en minut. Min nya vän Elliott säger ”Cant wait to do it again” när vi närmar oss 9 mil och Haugesund.
Meter för meter tar jag mig framåt och till slut är det dags att springa. ÄNTLIGEN! Ingen lös sadel. Ingen risk för punktering eller att vurpa i en kurva nu är det bara jag och mina löparskor.
Eftersom jag har som plan att köra Laponia triathlon om några dagar så har jag tänkt tillåta mig själv att gå mycket under mitt maraton. Men det är så fruktansvärt tråkigt att gå så jag växlar mellan att springa och gå i uppförsbackarna. Under preracemötet sa dom att löpbanan var ”totally flat”
Totally flat – norsk standard.
Jämfört med Norseman så är löpningen platt. Jämfört med Kalmar så är det kuperat som fan.
Plötsligt hugger det i knät, sedan känns det som jag fått en stressfraktur och efter det känner jag att jag har skavsår under armen. Jag skrattar och tänker på vad Ted Ås sa på ett läger för 100 år sedan; ”har du ont någonstans så är det bra, då kan slipper du ha ont någonannanstans – du har aldrig ont på två ställen samtidigt. Elliott min nya teammate från cyklingen har ett leende på läpparna varje gång jag möter honom. Han springer lätt, lätt, lätt.
Jag ser att det står Marco på en rygg och tänker på min kompis Marco, så jag springer ikapp. Han är från Italien och berättar att det här är hans tredje triathlon, dom andra två har han gjort på Lanzarote och idag vill han komma in under 13 timmar.
Löpningen är fyra varv runt i Haugesund och första varvet tänker jag att jag bara ska se hur det ser ut. Andra och tredje springer vi på och sista njuter jag av att tänka att det är det sista gången jag ser det här, springer här, passerar det här och så tackar jag alla funktionärer.
Varje gång jag passerar målområdet får jag en high-five av speakern och när jag är på väg ut på sista varvet säger han ”Sofie med den snyggaste tävlingsdräkten – spring ett varv till så blir du en Ironmaaaan”
Jag ler och tänker ”absolut – för 17:e gången” men säger inget utan tassar vidare.
Jag ser min klubbkompis Lars Erik vid sidan om löparbanan och frågar hur loppet gick. Han svarar att han kraschat men att det är ok med honom. Det var rätt många som kraschade under cykelingen, vilket inte förvånar mig. Den cykelbanan i kombination med åska och regn är ingen dröm. Skrattade lite för mig själv åt att Ironman Nice som gick samma dag valt att korta ner cykel och simning för att det var för varmt men i Norge kör man både åska och is.
När jag passerar en kyrkogård tänker jag på Terese Alven som dog för drygt en vecka sedan. Det stockar det sig i halsen och jag tänker att hon hade gjort vad som helst för att kunna springa igen. Att kunna krama sina barn igen. Att göra vad som helst igen. Jävla skitsjukdom!
Under sista varvet möter jag Emma och Adam och hon peppar mig och säger att jag ligger femma i min åldersgrupp. Efter fyra varv löpning får du ta in höger just innan mål och springa 1-2 km extra för att få ihop till ett maraton. Efter att ha tassat efter kajkanten kommer plötsligt den brantaste backen jag någonsin sett på en Ironmanbana. Den är inte lång men efter nästan 4 km simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning känns den lång. Inte så jobbig att gå uppför men när du sprungit uppför den, vänder du runt en kon, får ditt sista armband av fem och ska nerför den. ”Vi tänkte det är väl skönt med lite nerför på slutet” säger funktionären som ger mig armbandet. Jag ler likt Grinchen och tänker att så skulle hon aldrig säga om hon sprungit ett maraton själv.
Men nu är det nära. Nu är jag snart klar. Jag känner lukten av målet och det luktar gott. Det luktar öl, hamburgare och nu-får-du-vila-hur-länge-du-vill.
Sista biten springer jag med lätta ben och så är jag i måååååål. Får min medalj och traskar in i tältet och får min öl. Min kalla hamburgare och min superhjältecape i silver.
Jag uppfyllde mitt mål – det vill säga ta mig i mål med en frisk kropp. Det är klart jag ville simma, cykla och springa snabbare och det är klart jag hade cyklat snabbare om det inte regnat, om inte min sadel lossnat, om inte … men om och men finns alltid och mitt huvudmål är uppfyllt och jag är glad, glad, glad!
Foto: Dom snygga löparbilderna: Adam Kjellström. Dom andra: Finisherpix.
En reaktion på ”IRONMAN HAUGESUND 2019”
Bahahahahaaaa! Vad härligt, fantastisk bild en av de tidiga cykelbilderna, med allt skvätt… bra köttat, grattis!