Jag kommer ihåg en gång när jag blev intervjuad för en tidning och en fotograf skickades ut till fallskärmsfältet för att ta bilder på mig. Fotografen kommer, vi går ut till planet och han säger att jag ska ställa mig i dörren och säger sedan ”håll händerna för ögonen”.
Jag svarar ”Nej det vill jag inte, det står inte för vad jag säger i texten. Jag förbereder mig på alla sätt jag kan för att det ska bli ett perfekt hopp och jag gör allt jag kan för att minimera riskerna. Att på bild stå med händerna för ögonen är som att säga motsatsen.”
Fotografen blev sur och kom inte med några andra idéer. Fruktansvärt oproffsigt. Han i princip vände ryggen till mig när jag inte ville gå med på hans första bildidé. Det slutade med att jag komponerade bilderna åt honom – gav förslag, ställde mig i andra poser och han tryckte nonchalant på avtryckaren. Minns honom och hela situationen som otroligt otrevlig.
Fortsättningen på historien är att en av bilderna blev ett omslag OCH att han några månader senare kom upp för att visa sin portfolio till en systertidning till magasinet jag jobbade som AD för. (Han hade ingen aning om att jag jobbade som formgivare)
Tror du jag gav honom något jobb?
Eh, nej.
Tänker ofta på den här historien. På att alltid försöka se människor, behandla dom med kärlek och respekt och alltid göra sitt bästa i varje situation. Livet blir härligare, jag sover bättre om nätterna och behöver aldrig fundera på hur jag ska behandla andra människor.
Jag är absolut på att kasta mig in i nya situationer, nya äventyr, träffa nya människor men jag är inte dum – jag vill göra vad jag kan för att göra det säkert och så bra jag kan.
Vad säger du? Händerna för ögonen eller inte?
Ps. Ska försöka hitta tidningen i garaget så du får se – återkommer. Förstår om du inte kan sova inatt.
