MIDNIGHT SUN SWIMRUN

Start 19:00 och målgång vid midnatt. 26.57 kilometer löpning och  4220 meter simning i midnattsol. Lanttosisters första tävling sedan Lisa fick sitt andra barn. Vår comeback. Och vilken comeback – vi kom på fjärdeplats bland damerna. Eller sist beroende på hur man väljer att se på det. 

Lördag 16:00. Lanttosisters sladdar in på preracemöte direkt från Treriksröset (mer om det imorgon). 19:00 går starten. I högtalaren presenterar tävlingsledare Janne alla lag. Det finns en lång bana som totalt är 29,9 km och en kortare som är 18 km. Det är fyra damlag, två herrlag och sex mixlag som startar för att springa och simma nästan 3 mil och 15 lag som startar på den kortare banan.

Vi börjar med att springa 1,7 km efter gångstigen i Äkäslompolo. Vi viker av neråt och jag ser en skylt där det står 67° Nord och säger till Lisa att vi är verkligen på exakt samma breddgrad som Gällivare. Gällivare som alltid kommer vara hemma. Naturen är väldigt lik den vi är uppvuxen i. Vi kommer ner på en spång och Lisa ökar farten. Jag älskar det här hojtar Lisa. Det luktar skvattram och jag drar in doften långt ner i lungorna. Älskar den här doften.
Känner du att det här är hemma, frågar jag Lisa. Eller Liisa som hon heter här i Finland.
Ja, absolut säger hon. 

Vi kommer ner till vattnet. Varma efter löpningen så är det rätt skönt att gå i.Vi börjar simma men glasögonen immar så jag stannar till och sköljer ur dom. Siktar mot den röda bågen men får inget flow i simningen. Det är vågor och varje gång jag andas åt höger så kastas lite vatten in i min mun. Det känns som simningen aldrig tar slut. Vi kommer inte närmare den där jävla röda bågen. 680 meter, hur långt är det egentligen? Jättelångt tydligen. 

Till slut ser vi botten igen och börjar få vass mellan fingrarna. Sätter ner fötterna och dom sjunker ner i gyttjan. Fi fan säger jag till Liisa medan vi tar oss upp för att springa tvåhundrameter och hoppa ner i en älv. Jag känner att jag tappat det, vill du dra säger jag till Liisa. “Nej, du gjorde det bra nu kör vi, säger min syster snällt. Jag såg ingenting under andra halvan av simningen och följde bara dina fötter. Jag älskar att ha dom framför mig.”

Ner i älven. 420 meter. Det är grunt och jag ser tydligt sjögräset vaja under mig. Tänker att följer jag deras riktning så borde vi utnyttja strömmen bäst. Det verkar fungera för vi simmar förbi lag efter lag. Någongång skrattar jag högt, det hänger grönt gräs över hela mitt huvud när jag vinklar upp huvudet för att andas. Sjöodjuret Lantto tänker jag. 

Skönt med en bra simning! Vi tar oss upp för strandkanten och springer 100 meter över Ykkös Caravan Camping. Tredje simningen är 430 meter och blir för oss den kallaste. Tävlingsledare Janne hade sagt att det är cirka 15° i vattnet ”so it should not be that cold”.
Not that cold, up my as tänker jag och försöker hitta ett flyt i simningen. 

En-två-tre armtag – andning höger. En-två-tre armtag – andning vänster. En-två-tre armtag – andning höger. En-två-tre armtag – andning vänster och så sikta. En-två-tre armtag – andning …

Vi vadade i vattnet samtidigt som ett ryskt lag och plötsligt när jag andas åt höger så ser jag en väldigt bestämd blick. Jag stannar upp och låter dom simma förbi – dom siktar 45 grader fel. Ser dom zick-zacka över sjön och vi kommer upp på andra sidan samtidigt. Jag hejar och säger snygga strumpor åt dom. Bägge tittar på mig med tom blick. Efter att ha pekat på deras och mina orange ÖtillÖ-strumpor skrattar dom och ger tummen upp. 

Njöt av att få springa 2,1 km för att varje steg gjorde oss varmare och varmare. Både mina och Liisas händer är uppsvullna och lite bortdomnade. Här delar den långa och korta banan på sig. Efter cirka två kilometer står ett bord med dricka på. Vi tar ett glas saft och följer snitslarna rakt in skogen och ner till en en fin liten fjällsjö. Kaupinjärvi 435 meter. Mitt på den spegelblanka sjön finns en roddbåt. Där i sitter Markus, det sa Janne på preracemötet. Det säger mycket om det här loppet. Det är ett litet och väldigt personligt lopp. Vi känner kärlek hela vägen runt. 

3,1 km och sedan är det Lake Äkäslompolo igen. 870 meter. Halvvägs ligger en boj och vi siktar först på den och sedan tar jag sikte på en vit båt som ligger på stranden nära flaggorna vi ska stiga upp vid. 

2,4 km löpning. Vi hör någon ropa Hei Lanttosisaret och ser nästa sjö. Funktionären säger en lång harrang på finska, jag har mina öronproppar i och tittar på Liisa och frågar om hon förstod vad hon sa. Lisa vänder sig om och säger “I guess that means we should swim to the red flag on the other side. Good luck!”
Hon skrattar och svarar yes exactly.
Lake Kesänki 260 meter känns som ingenting efter den långa simningen. På andra sidan sjön möter en funktionär oss och frågar hur vi mår. Bra säger vi. Själv då? 

Det ryska laget Wild Mavericks, Yulia och Vadim kliar upp just innan oss och ser ledsna ut. Vadim har ramlat och skadat knäet så dom kan inte fortsätta. Liisa säger att han kan hoppa upp på hennes rygg och han skrattar och låtsas hoppa upp. Vi greppar allt vi är sugna på från vätskestationen. In med sportdryck och en näve salta godisar i handen och vi tassar vidare. 

YES! Dags för dagens längsta löpning. 9 km. Jag konstaterar att det är bara den här och en löpning till kvar. Och två simningar. Det börjar kännas som vi kommer klara det här! Efter nästan en kilometer kommer vi ut ur skogen och ser ett lag springa förbi, vi hejar högt och kommer fram till en vätskestation och Lisa frågar hur långt framför dom ligger. 9 km är svaret. Braaaa jobbat säger vi och skämtar om att än har vi chans att plocka dom. Nu är det dags för den andra loppen som bara vi som kör långa banan springer.  

Vi häller i oss sportdryck och tar salta skruvar i ena handen och godis i den andra och börjar beta av våra nio kilometer. Det är superfin spång. Det känns som vi är i ett tv-spel och Liisa börjar nynna på ljud från Super Mario Bros. Springer förbi två vandrare, dom kliver av spången, hejar och släpper förbi oss. Vi tackar och önskar dom en bra kväll. Upp i skidsystemet. Liftkorgar hänger på rad och väntar på vintern. Grusstig med fantastisk löpning nerför. Det är vackert hela tiden och dagens citat är lätt ”kolla vad vackert… ”

Mer skog och sedan är vi tillbaka vid samma vätskestation. Nu står bägge tjejerna med mygghattar på och vi frågar hur dom mår. Vi mår bra, men frågan är hur ni mår säger dom. Vi mår så bra vi bara kan säger vi och springer vidare. Det går nerför en kilometer, och vi konstaterar att båda är kissnödiga och pratar om att det vore toppen om vi kunde spara det till den kalla simningen.

Vi har distanserna nerskrivna på min ärm och vi firar varje avklarad distans. Näst sista simningen. 390 meter. Ännu en helt spegelblank sjö med en flagga på andra sidan. En liten roddbåt mitt på sjön. När vi närmar oss stranden ser vi en man i röd tröja som tydligt visar vart vi ska upp. Vi hör honom ropa “Ses i bastun” när vi börjar springa. 

Hur mycket vi längtar efter målgångsbastun har vi pratat om efter varje kall simning. Det är den vi ser framför oss när det är kallt och jobbigt.

6,9 km upp på Pirunkuru. Först bara brant. Sedan stenblock i massor. Överallt. Tittade åt sidan för att se om vi kunde ta en lättare väg men det var verkligen sten överallt. Den kallas inte djävulsklyftan utan orsak. Vi funderar på om det kommer vara likadant på andra sidan där vi ska springa ner. Vi pratar om våra barn och hur olika dom är. Vi pratar om vår gårdagsnatt vid Treriksröset. Vi pratar om att vi borde göra en film när vi kommer i mål. En film där vi tackar mamma och pappa för dom bra generna. 

Uppe på toppen står två funktionärer. Nu nerför och sista, alltså S I S T A löpningen. Vi skruvar korken av vår sista gel. Vi hade tre var med oss och har sparat den sista till just innan den sista långa simningen eftersom vi vet att det är extra kallt om energin är låg. 

Är det en björn säger Lisa då och då.
Och sedan, nej det är en sten.
Den här gången också.

Lag Swimrunpoddens Jonas Koch berättade att han körde med en kompis från Malta som är en bra simmare men aldrig hade sprungit terräng. När markeringarna plötsligt gick rakt ut i skogen hade han stannat och frågat ”var ska vi springa nu – var är stigen?” Men han kan inte tyckt det var så konstigt för dom kom som andra herrlag på den kortare banan. 

Löpningen är verkligen varierande. Ibland grusstig, ibland träspång och så plötsligt försvinner snitslarna rakt ut i skogen. Till slut kommer vi kommer ner till stranden. Det står ett bord med smågodis där. Vad vill du ha för smak i munnen under simningen frågar jag Liisa. Inget svar, hon är långt nere i godiskålen. 

Sista simningen. 760 meter. En kvart av vårt liv, det kommer gå säger Liisa. Det här klarar vi! Går ner till vattnet, tittar ut över sjön. Vackert så man skulle fått gåshud även om det varit varmt. Vi kissar och börjar sedan simma. Jag drar åt höger, Liisa drar åt vänster. Fokuserar på bastun. Det är en boj på mitten av sjön, vi ska ha den på vänster sida. När jag andas så ser jag vattendropparna från min hand glittra. Andas jag åt höger ser jag rakt in i midnattssolen. Åt vänster lika vackert. Önskar jag hade en kamera. Så börjar det bli grunt. Och en massa vass mellan fingrarna. Och gegga. 

När vi tassade nerför berget så pratade vi om att nu kommer alla sitta i bastun och analysera vår simteknik. 

Och mycket riktigt, det första vi får höra när vi kliver in i bastun är ”Varför tog ni en extratur till höger, var det något fint att titta på där?” Vi får kommentaren på finlandssvenska i den bästa målgångsbastun någonsin. Vedeldad. Klart värt varenda kall simning. Vi blandar kallt och varmt vatten i varsin bunke och häller över oss. Precis som vi gjort i bastun hemma sedan vi var små och mamma och pappa satt på högsta bastulavarna och sa ”akta kaminen”. I bastun hörs en blandning av finska, svenska, ryska, engelska. Det finns öl. Det finns rövarhistorier. Det finns bra historier. Historier från dagens lopp. Från andra lopp. Livet är bra. Lappland i midnattssol är magiskt. Punkt.