2017 – TACK!

2017. Tack! Innan jag drar igång år 2018 på riktigt så landar jag först 2017. När jag började samla ihop bilder så blev jag mer och mer tacksam för varje upplevelse jag fått vara med om. Vilket år! Tacksam är en underdrift.

Året började med familjen i Nya Zeeland. Fantastiska dagar. Jag skrev ner våra bästa tips för sydön – läs här!

Vi bodde i husbil några veckor och sedan hyrde vi ett hus sista veckan. (10-åringen tyckte att vi kunde sälja huset hemma och bo i husbil jämt … )

Ett av tipsen var att gå ner till blue pools. Hade läst att det skulle finnas en bro som man kan hoppa ner i vattnet från. När vi kommer fram säger vår tolvåring att hon tänker hoppa.

När hon har bestämt sig så gör hon det bara. Så hon går upp för stigen, stannar till och säger att hon tänker vänta till han som står där nu har hoppat “jag vill inte stå på bron och vänta”…  När han klättrat tillbaka för att han inte vågar hoppa säger Mira; nu går vi. Så stegar hon ut till mitten av bron, klättrar över och hoppar ner i det glaciärkalla vattnet. Jag bara ler. Alla runt applåderar. Och jag tänker att hoppade Mira så är det väl bara att göra samma sak. HÖGT och ISKALLT är två ord som sammanfattar hoppet bra. 14 meter står det när man googlar den där bron. Vet inte om det var riiiiiktigt så högt men det var högt.

Vi avslutade 2016 i närheten av den här sjön, Lake Pukaki innan vi …

… flyttade in i det här huset. Skulle lätt kunna bo där. Alltid. Förutom den lilla detaljen att det är fööööör långt till dom jag älskar i Sverige.

När vi bytte husbilen mot hus så gjorde vi utflykter i närheten av Mt Hutt där vi bodde.

Jag hade läst om Devils Punch bowl och blev helt lycklig när jag insåg att det var fullt görbart att ta sig dit. Körde till Arthurs pass och gick därifrån.

Livet. Från Nya Zeeland hem till Sverige och en begravning.

Hemma var det dags för en ny vardag som egenföretagare. Det jag visste var att jag hade ett uppdrag – som Art Director för Utemagasinet. Annars var det mesta samma lika. Sprang långpass med sköna vänner. 

Men att vara egen gjorde min vardag ännu härligare – för att jag kan styra min tid mer och i slutet av januari skrev jag om hur rik jag är.

Jag gjorde (och klarade!) teoretiska och praktiska prov för att få min licens som “Personlig tränare med inriktning mot konditionsidrott!

Kändes lite vemodigt att säga tack och hej till klassen som setts typ varannan helg under hela hösten 2016. Ett år senare så kan jag bara konstatera att det var en fantastisk utbildning och jag har ett skönt gäng nya vänner i mitt liv .

Jag tackade ja till att börja som personlig tränare på Gym och motion i Åkersberga (två minuter från var jag bor) Otroligt roligt!

Förutom personlig träning så har jag hoppat in som vikarie på allt från yoga till Vasaloppsspinning. Endorfinhöga människor är bland det bästa som finns.

Att det här finns utanför dörren … LYX! 

Efter att jag sagt upp mig från Womens Health så fick jag plötsligt vara med i tidningen – du kunde läsa om mina supertips för att hitta tid till det du vill.

Jag och barnen tog tåget norrut och njöt av sportlov i Gällivare. Här är jag och min bror – stort att åka med honom. Händer inte varje år. 

Att hela familjen nu kan åka skidor ihop är så knäppt kul! Fast jag måste nog ta ett snack med 10-åringen som tror att han är bättre än mig på att åka bara för att jag ofta väntar bakom honom (för att det alltid är enklare att åka ner till honom än att klättra upp i backen om det händer något)

Men det är slut på det nu. Barnen kan åka själv – alltså kan jag bränna på. Älskar!

Utemagasinet, en tidning som varit “min” i många, många år och när jag fick chansen att kliva in som AD för den gick det inte att säga nej.

Det har varit ett intensivt år – att få vara med att ta ett lite insomnat varumärke och fylla det med ny energi är utmanande och spännande. Att lyssna på läsarna men också tänka nytt. Jag har hand om Utemagasinets instagram och Facebook – vilket betyder att jag hela tiden får direkt feed-back från läsarna. När jag tog över Instagram hade vi dryga 2000 följare, idag 5729. Jag är inte nöjd men känner att vi är på rätt väg. Jag är nog aldrig helt nöjd – vill alltid mer men tänker vara nöjd med vad vi åstadkom under 2017! Det sista mejlet jag fick förra året var att vi vänt dom röda siffrorna till svarta och fått upp lösnummer och prenumerationssiffrorna. Känns rent ut sagt så jävla bra!

I april hängde jag med Utemagasinet på fjällfest. Hann med en topptursdag och fjällyoga innan jag åkte söderut, firade en god vän som fyllde 50 år och dagen efter satte mig på flyget och drog till  …

… Mallorca – min favoritö för cykling. 

Planen är att familjen ska dit under påsken 2018 också. Vi laddar och längtar redan!

Jag fortsatte hänga mig kvar hos mina favoriter Womens Health – och fick följa med som ledare till Palma – och bjöd senare på mina favoritintervaller för löpning inne i tidningen. 

Passade på att vara med på löparsightseeing när jag ändå var i Palma. Älskar upptäcka städer med en guide i löparskor.

Ett roligt inlägg att skriva var “Triathleter kan inte cykla”

Många utedagar. Och många dagar med familjen.

Ett bra dygn var när jag fotade Angeliqa aka vandringsbloggen för Utemagasinet. Säger dygn för jag åkte till Västerås redan kvällen innan – för att kunna fånga morgonljuset dagen efter med henne. 

Maj innebar tre helger på raken i Mora. Började med Morakniv Adventure med Marie. 

2107 har inneburit ett gäng nätter i tält. Ofta med den här bruden. Marie. Jag hoppas 2018 bjuder på ännu fler tältnätter, gärna med samma tältkompis. Hon är bra på mycket den där Marie.

Som att göra upp eld med sådant här tändstål. Jag har inte riktigt greppat storheten i det. Använder det om jag måste, annars tycker jag fortfarande bäst om tändstickor.

Testade sova i hängmatta. (Mysigt men kräver öronproppar och lite övning för att jag ska sova gott.)

Helgen efter följde jag med 10-åringen på friidrottsläger. Hej hej igen, Mora. 

Och tredje helgen i Mora cyklade jag Siljan runt i regn, med sköna vänner. 

Jag har fortsatt sälja muggar – tjänar inga pengar på det men vill inte höja priset utan ser det som en rolig grej. Och blir glad av att tänka att dom gör att fler tar sig ut i naturen och bara tanken att någon kommer hitta en mugg i någon stuga om 100 år gör mig lite glad i magen. Muggarna kommer överleva mig, det är en bra känsla. 

I juni drog jag på outdoormässa i Tyskland och fick bo i ett trekantigt hus med Marie. För att inte tala om att vi fick åka på roadtrip och hänga med Christer. Fina dagar jag kommer le åt resten av mitt liv. 

I slutet av samma månad åkte Marie och jag till Colorado och var med på Fjällräven Classic USA. Det är också dagar jag aldrig kommer att glömma.

Tre dagar i Rocky mountains.

Första dagen blev Marie så höjdsjuk att hon började spy. Det gjorde att jag fick respekt för höjden vi var på. Vi fick ner henne några 100 meter (eller ja – hon både gick och bar sin ryggsäck själv så hon fick ner sig själv) och så började hon kvittra igen.

Efter några dagar i bergen köpte Marie hatt och så drog vi på rooooadtrip i Colorado.

Besökte Leadville där starten för det klassiska 100 miles loppet Race Across The Sky går.

Jag testade springa på höjd och säger bara FI FAN VAD JOBBIGT! Kändes som mina lungor var stora som små, små, små, jättesmå ärtor.

Men Colorado – bergen, vyerna, människorna! Måste tillbaka!

Hann bara landa i Stockholm så packade vi in familjen i bilen och åkte upp för att köra årets tävling, Laponia triathlon. Ironmandistans i midnattsol. 

Visste att jag inte var i något som i mina mått kan räknas som bra form men jag ville ändå köra. Det var kallt. Det var långt. Det var hårt. Det var magiskt.

Starten går vid midnatt, så cyklingen sker i midnattsol. Det är kallt men vackert.

Skrev ner vad hade jag på mig och med mig under Laponia triathlon. Simningen var i 14 gradigt vatten – så det fungerar inte att köra samma klädtaktik som under en “vanlig” Ironman – då jag inte byter kläder efter simningen utan bara drar av mig våtdräkten. Under Laponia byter jag till torra kläder efter simningen.

Vi stannade några veckor i norr. Alltid värt.

Min barndomsvän Sussi har skaffat sig en Hjördis. Vi drog på roadtrip och lärde känna varann på nytt.

Att kliva in i Hjördis är som att kliva in i en mindfullnessmaskin. Hjördis färdas i den takt Hjördis vill. 70 kilometer i timmen är lite stressigt men går enligt Hjördis. Det är bara att  luta sig tillbaka i sätet, lägga sig i höger fil och rulla. Man hinner prata med sin vän om vad som hänt sedan vi sist. Man hinner prata om minnen som hur lärarna sa åt oss “Sofie och Sussi nu får ni SKÄRPA ER annars …” när vi hade något av våra skrattanfall som inte gick att hejda. Du vet sådär så det bubblar i magen, du försöker sluta skratta men det går inte, och så fort ditt anfall lugnar sig lite så bubblar den andras skratt upp så det aldrig tar slut. Och du hinner skapa nya skrattanfallsminnen under färden.

I augusti så är det tradition att vi simmar och springer Ångaloppet familj. 

10-åringen med mig och 13-åringen med en kompis.

Tro det eller ej men jag bor i Stockholm, älskar cykling men har aldrig cyklat på Ekerö. Så det gjorde jag 2017. Sol. Bra sällskap. Kakor. Tysken. Love. Love. Love. 

Stockholm triathlon. Lisa och jag var som vanligt speakers. Informera och peppa tusentals triathleter. Ett uppdrag vi älskar!

I september åkte jag till Utefest som är ett Utemagasinet event vid höga kusten. Så kul, bra och roligt. Uteaktiviteter, föreläsningar, yoga, löpning, svampkurs och massor med historier kring elden varje kväll.

Som alltid så fick jag enorm hemlängtan i september, så jag åkte norrut. Hann med löpning och Sarek på en dag innan chefredaktör Marie ringde och sa “packa passet vi ska till Schweiz.”

Så det gjorde vi. Mer om det i Utemagasinet när det närmar sig sommar.

Kände mig inte klar med cyklingen så jag spontanmälde mig till Roslagshösten och trampade med ett gäng klubbkompisar.Cykling alltså, bra härligt!

Jag skrev några träningspass för Utemagasinet. Som hufsa och fjällstark.

Så plötsligt fick jag frågan om jag vill åka till Himalaya och springa 100 miles stage race. Hurra tänkte jag. Och sedan hjälp – jag behöver boosta min kondition och det snabbt. Och utan att gå sönder. Körde six weeks to peak på Acid. Sex bra träningsveckor och sedan …

Indien. Himalayan 100 miles stage race. Det kommer ett stort reportage i Utemagasinet i februari – av den anledningen har jag inte bombat text och bild om själva loppet. Men det kommer mer.

Men jag kan säga så mycket som att jag sprang. Jag gick. Det var knäppt. Det var vackert. Jag skrattade. Jag grät. Jag led. Jag njöt. Jag kommer ALDRIG glömma den resan. Ett riktigt äventyr.

Blev otroligt glad när jag upptäckte att jag hade ett dygn i New Delhi innan jag flög hem. Hann med bland annat Taj mahal.

I november fick jag hänga som ledare med Expressen hälsoliv till La Pared. Simning, cykling, löpning och föreläsning stod på min to-do-list den veckan. Så det gjorde jag tillsammans med min syster. Det vi också gjorde var yogade med fantastiska Erika, dansande med Simon, tränade med Kitty och lyssnade på Kristinas föreläsningar. Och så åt vi långa frukostar, njöt av långa luncher och ännu längre middagar. Fantastiska dagar!

Här är halva cykelgänget sista dagen. Ett favoritminne. Vi hade cyklat fyra mil och tagit oss till toppen av Cardon. Glädje!

Två av dom mest lästa inläggen är “Så hittar du tiden” och det här inlägget om min älskade pappa.

När jag föreläser brukar jag ha ett papper som du som lyssnar får fylla i under föreläsningen, vi stannar till vid några punkter, det är för att du ska dra igång din hjärna och sedan ha en liten plan för vad du vill göra när du kommer ut från föreläsningen. Det  pappret fyller jag i själv i början av varje år. (Här kan du ladda ner det!) Jag ser det lite som ett bokslut och sedan en plan. Jag brukar säga att det är ett magiskt papper – för skriver du ner vad du drömmer om så kommer det att inträffa. Så jag säger så även för 2018 – nu drömmer vi stort och härligt sedan kör vi!

Vad är ditt bästa minne från 2018?