HEJ DÅ INDIEN

Har landat hemma efter cirka tio dagar i Indien och känner TACKSAMHET. Över min familj, att vi bor här, att jag är född här, att luften smakar gott och att det inte är skräp överallt. Börjar gråta bara jag tänker på ögonen på barnen som var mindre än mina och sprang runt och tiggde mitt i natten bland bilar vid trafikljusen i Delhi.

Men jag tar också med mig skratten och glädjen hos alla människor jag mötte i bergen i Himalaya. Kortfattat en otrolig resa som inte lämnar mig oberörd på något plan.

Och loppet Himalayan – 100 mile stage race var fantastiskt. 100 miles, ungefär 17 mil på fem dagar.

Första dagen sprang vi på gränsvägen mellan Nepal och Indien.

Ägnade en stor del av första dagen åt att försöka hitta någonstans att kissa, men så fort jag kom runt en kurva och tänkte NU.
Så stod en gränspolis där.
Ofta frågade dom om dom fick ta en bild tillsammans med mig – javisst om jag också får ta en sa jag.

Att få se Mount Everest och ett gäng till av världens högsta berg berörde mig mer än jag trodde.

Mer om allt när jag landat på riktigt. Men som sagt var tacksam för så mycket. Både saker jag fått vara med om, men också en enorm tacksamhet över allt jag har här hemma.