Gick en promenad med syster och vi konstaterade att ingen av oss är i vår livs form. Och så pratade vi om hur lätt det är att glömma att vi faktiskt vet att ingenting är omöjligt. Några veckor efter Lisa fött Alva frågade hon om vi ska anmäla oss till Rockman swimrun (En tävling med 33.8 km löpning, 6.2 km simning och cirka 2500 höjdmeter. Berg. Berg. Berg. Iskalla simningar.) Eller om jag frågade henne. Jag vet inte. Det jag vet är att vi anmälde oss. Skrattade. Drog ut och sprang och tog det dag för dag. Lisa var grym och trappade upp enligt konstens alla regler (först mammamageappen, sedan styrka och efter det trappade hon upp löpningen med fem minuter gå – en minut springa osv.)
Vi fick varsin tröja från Icebreaker och när vi testade den första gången så skrattade vi och sa att ”dom här ska vi ha på oss när vi står på prispallen på Rockman Swimrun”. Just där och då en heeeeelt omöjlig dröm.
När vi promenerade idag så sa vi att man ska vara försiktig med vad man säger till sin hjärna så det inte är att man är i sin livs sämsta form. För det blir lika sant som att vi ska vinna Rockman swimrun. Så vi gick hem och började googla på roliga mål, sådana där som får oss att träna hårt men kul. Har du något förslag till oss?
Foto Anders Gustafsson och Matti Rapila Andersson.
