Dundret. Mitt hemmaberg. Jag blåste över den här länken om Dundret hos Åka skidor. Blev lycklig i magen av både bilder och text. Foto: Adam Klingeteg. Åkare William Larsson.
”Dundret. Namnet kommer från finskans tunturi, berg. Det i sin tur kommer från lulesamiskans/samiskans duottar eller tuoddar, namnet för lågfjäll. Enligt Wikipedia kan man se en elftedel av Sveriges yta från toppen. Det är inte dåligt, för ett lågfjäll.
Det är inget märkvärdigt berg. Lite över medel i Sverige kanske. Familjevänligt, några ordentliga hang, fostrande offpist, isigt när det är på det viset. En fyra fem fina svängar på raken kan man få i offpisten, sådana svängar man kan leva länge på. Och så kallt som fan. Klassiska svenska åkförhållanden, helt enkelt.”
Det är flera åkare som berättar om sin relation till Dundret men det är Thomas Fogdös ord som får det att pirra i mig:
Dundret var alltid närvarande, jag såg det från där jag bodde. Hösten var en årstid av förväntan. Jag såg lamporna tändas, såg när de började spruta backarna och det där pirret inför att ”snart får vi åka!”. Pirret i kroppen, det kan jag sakna. Jag har fortfarande det som mental bild.
Dundret är fortfarande juvelen, jag älskar det, det är ett väldigt vackert fjäll. Men även för all tid, frustration, glädje och gemenskap jag förknippar det med. Bilden av när Dundret väcks till liv med ljus och snökanoner är förknippad med så mycket lycka.
Det är så jag vill packa om väskorna för minusgrader och åka hem!
En reaktion på ”DUNDRET FOREVER”