När jag är på väg till toaletterna för att nervöskissa en sista gång innan start hör jag min chefredaktör Marie i högtalarna. “Womens Health finns i 40 länder men det finns bara ett land som har ett halvmaraton, och det är det här. Det här är min och mina kollegors bästa dag på året”.
Jag stannar upp mitt i steget och tänker ja, det har hon rätt i. Blir lite blödig när jag tänker på att jag får vara del i det här, del i att över 3600 tjejer har anmält sig till att springa. WHHM. Womens Health Halvmaraton. 2,1 mil löpning.
Nordic Wellness håller i uppvärmningen och jag inser att jag ÄLSKAR stämningen innan start. Just här och nu är allt möjligt. Alla mål kommer att uppfyllas. Några är knappt kontaktbara. Några står och nervösskrattar hysteriskt. Andra är tysta. Många fipplar med sin klocka. Eller knyter om skorna för tionde gången.
Hittade snabba grannar vid startlinjen.
Farthållarflaggor i olika färger. 1:49 – en vacker flagga tänker jag. Min plan är att skratta mig igenom 21 kilometer. Prata med medtävlande som är pratsugna. Fota lite. Att få till ett riktigt bra långpass helt enkelt. Ett långpass med 3600 andra. Ett långpass där det bjuds på fika (läs sportdryck och Clif-bars) efter vägen.
Nytt iår är att du kan dela loppet med en kompis. Här är Helena som har en egen nummerlapp, och en som hon delar med sin kompis – den sitter i det röda bältet – och det är den hon lämnar över efter att ha sprungit 12 km.
Saker som gjorde mig glad var att förra året var det låååånga toalettköer, men i år så fanns det toaletter där jag nästan inte alls behövde köa till – bara man hittade just dom.
12:00 PANG. Starten går och alla börjar röra sig framåt. Lugnt, lugnt tänker jag och vänder mig om efter några hundra meter och tar den här bilden. Mäktigt med alla tjejer som rör sig mot mig.
Precis som förra året så börjar loppet med en rektangel på Östermalm innan vi tar höger längst med vattnet och springer till Djurgårds bron och över till Djurgården.
Dagarna innan hade väderprognosen för loppet lovat regn och hagel så att solen lyste när vi startade kändes väldigt lyxigt, men jag velade in i det sista vad jag skulle springa i för kläder. Och väl igång så såg det rätt kul ut när man kryssade mellan dunjackor och linne och shortsklädda tjejer.
Jag bestämde mig till slut för en tunn långärmad tröja och långa tajts. Kändes perfekt rakt igenom. Solglasögonen åkte rätt snabbt upp i pannan och efter ett varv gav jag dom till min favoritspeaker Anna-Lena.
Efter några hundra meter tar vi höger och det går lite uppför förbi tv-huset innan vi tar vänster ner på Valhallavägen.
En gammal kollega, Malin och Maria susade igenom loppet upprörande lätt.
Efter att ha kollat in Östermalm springer vi ner till vattnet och tar höger och sedan vänster över Djurgårdsbron. Så fint med den ringlande ormen av brudar.
Jag tänker på min teknik. Spänner magen, sänker axlarna, lutar framåt, tänker höft upp och fram och låter armarna jobba framåt, framåt, framåt. Går igenom allt jag är tacksam över och tänker på att det är precis det här man drömmer om när man inte kan springa. Det är tungt när det går uppför men det är lika lätt när det går nerför. Hälsar på Anders som jag plötsligt hör heja i slutet av bron.
Hejar på tjejer som jag springer om och tjejer som springer om mig. Berättar för mina medlöpare hur oberörda dom ser ut – för det gör dom. Passerar TomToms musikzon och märker hur jag ökar farten för att det är bra musik. Tar lite sportdryck i vätskekontrollen.
Gillar verkligen den här banan. Att vi först springer 12 kilometer. Börjar i stadsmiljö och så några kilometer ute på Djurgården, som är en av mina favoritrundor i Stockholm. Nära vattnet. Min musiklista är en mix av minnen. Varje låt ger mig en minnesbomb från andra tävlingar och får mig att tänka på människor jag gillar. Tänker att jag saknar min syster som inte springer iår. Förra året var vi springande reportrar ihop. En dag jag aldrig kommer glömma.
Kilometrarna tickar på. Hälsar på varje kilometerskylt och räknar ner… Första varvet vill jag bara ha överstökat. Längtar efter att se kollegan Anna-Lena som jag vet ska vara speaker vid Kaknästornet.
Och dääääär är hon. Hör hennes röst långt innan jag ser henne. Kärlek! Vi har jobbat ihop i tio år och ikväll ska vi fira det. Jag tänker på det, att bara jag tar mig i mål så ska jag dricka champagne och skratta med mina brudar. (Att vi först ska plocka ner mäss och målområdet med dom tänker jag inte på här och nu …) Tänker också på armbandet – jag ska in i mål för jag tycker årets armband är det snyggaste hittills.
Apropå snyggast hittills så blir jag helt lycklig att det är så blandat med tjejer (killar är också välkomna men av någon anledning så är det inte så många med) När jag säger blandat så menar jag att det är unga, gamla och mittemellan. Snabba, långsamma och mellan. Men alla tar sig framåt och jag hör bara peppande ord när jag hör löpare prata med varann. Jag pratade med så många som åkt till Stockholm över helgen. Systrar. Kompisgäng. Mamma och döttrar. Kusiner. Alla rör sig mot samma mål – och många träffar jag efteråt när dom sitter ner och delar en flaska champagne. Älskar att så många rest hit med ett gemensamt mål – sammanstrålar och passar på att umgås en hel helg.
Efter att ha sprungit förbi start och målområdet stöter jag ihop med Amira. Frågar hur det är och hon säger sådär jag har JORDENS HÅLL och berättar att hon funderar på att kliva av. Har inte vi setts någongång frågar jag? Det har vi. På en buss för ett år sedan eller så. Minns att hon då precis köpt cykel och vi bubblar om hur mycket vi älskar att cykla. Sedan hyllar vi våra kroppar som faktiskt fortsätter att springa. Kilometrarna går fort med Amira. Tack för grym pepp och energi!
Vi springer förbi en äng där ett killgäng är grönmålade i ansiktet och kastar däck. Det gjorde dom sist vi sprang förbi också. Precis när vi tagit vänster efteråt så tycker jag att dj:n låter extra skön och ja – när jag kikar in hans tält så står han där och spelar saxofon. Skrattar lite åt det och blir glad över att årets speakers är dom bästa någonsin. Bra på att berätta att vi är bra. När jag kommer springande och har 1:49 farthållarna precis bakom mig så hör jag speakern skrika “1:49. FATTAR NI VAD SNABBA NI ÄR??? NI ÄR GRYMMA!!!” Och jag känner mig plötsligt grym. Fast jag springer här och pratar, fotar och lyssnar på min lista så kommer det över mig igen. Jag springer faktiskt ett halvmaraton. 2,1 fucking mil. Det är skitlångt och jag kommer fixa det.
Älskar att räkna ner. Nu är det bara fem kilometer kvar. Fem kilometer, det är som Hackstaspåret. Inga problem. Bara Hackstaspåret kvar sedan smycke och skumpa. Älskar sista varvet! Sista gången jag springer förbi det här huset. Sista gången jag ser det här vägsträckan. Bye, bye backen – jag behöver inte springa uppför dig någonflergång EVER EVER AGAIN om jag väljer det.
Plötsligt ser jag en vältränad vän i ögonvrån. Frida. Blir så glad för innan start var hon orolig – hon har ont i en axel och visste inte om hon skulle ta sig i mål. När hon susar förbi så både är och ser hon snabb ut.
Sista gången jag passerar den här bron står en tjej och stretchar ut sina vader. Funderar på om jag har något som kan hjälpa henne men konstaterar att det bästa jag har att erbjuda är min rygg och den vill hon nog inte ha.
Passerar Anna-Lena igen. En kilometer kvar. En kilometer, det är ingenting tänker jag och ökar. Älskar att kroppen svarar och den här kommer i mina lurar. Perfekt. Jag trummar på. Hejar på dom jag springer förbi – säger att nu är det nära! Sista vi gör idag! Tänker att det är ok att det gör lite ont – det får göra ont på upploppet. Ont som i att det är jobbigt.
Om jag gillar känslan i startområdet innan ett lopp så är det ingenting mot hur mycket jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR känslan av att springa in i mååååål!!! Spurtar in.
Får mitt älskade armband. Bubbel och en banan.
Hittar igen Amira och Frida och skålar över att vi är så sjukt grymma!!!!
Under våren har jag följt Team Womens Health. Tre sköna tjejer med tre olika mål. Kul att se dom på startlinjen. Maria ville slå förra årets tid, 1:37:50. Malin Aldhagen ville klara loppet på under 1:40. Moa Quist hade som mål att springa hela loppet utan att behöva pausa och gå. Dom kom nöjda in i mål. Grymt jobbat – stort grattis!
Vann loppet gjorde Petra Kindlund, hon sprang på 1:23:53. På andraplats kom Annika Stenhammar på 1:24:45, och precis strax efter kom trean Paulina Utriainen på 1:24:48. Duoklassen vann Sophia Sundberg och Helen Belfrage på tiden 1:25:35. Tvåa i blev Helena Bjälkemo och Frida Skarin (Helfri) på 1:28:49.
Fotona har Luca Mara, Ryno Quantz och jag tagit. Se fler bilder här!
Tack älskade kollegor och marathongruppen för fantastiskt lopp. Tack vädergudar för att vi slapp regn under loppet. Kan tänka mig lite varmare väder till nästa år men överlag tack! Tack kroppen för att du tycker det är ok att springa 2,1 mil som långpass en lördag i april men framförallt tack alla jag fick springa med. Hoppas vi ses nästa år – anmälan är öppen!
Ps. Sprang du? Vad tyckte du?
2 reaktioner på ”WHHM 2016”
Härlig racerapport! 🙂
Du får det att låta så enkelt och härligt! Jag blir nästan lite sugen på att pröva nästa år…