När jag var med på hinderbaneträning i mars så hoppade jag ner från en vägg och landade på något sätt fel. Kände att knäet inte blev så himla glad på mig. Svullnaden har lagt sig men när jag försökte springa på Playitas så sa knäet NEJ.
Var på magnetröntgen förra veckan och fick svar idag. Läkaren sa att det var så bra det kan vara, jag har en inflammation och behöver äta medicin ett gäng veckor. Ska inte springa på 4-6 veckor men simma och cykla är ok så länge det inte gör ont.
Det är klart jag blir ledsen. Det är klart jag blir sur. Arg. Förbannad. Allt. Jag vill springa nu när jag tycker det är roligt! För fem år sedan hade jag bara sagt “YES, EN ORSAK TILL ATT INTE SPRINGA …” Jag tycker det är rätt stort att jag blir så ledsen över att jag inte får springa att jag gråter en smula.
Så nu har jag varit sur klart.
Nu tänker jag fokusera på allt jag kan göra. Simma. Cykla. Styrketräna. Yoga. Och tusen andra inte träningsrelaterade saker. Värre saker har hänt. Jag har bestämt mig för att jag tänker vara snabbare än innan när jag väl får springa igen. Så det så.
Nu vet jag att det finns massor av människor som tycker man ska vila. Men i min värld är i princip aldrig vila lösningen på en skada. (Klart det är ibland, speciellt om man är stressad och nära övertränad men nu pratar jag om normala människor och små skador) Oftast läker skador snabbare om man hjälper till. Och passar på att stärka upp där man är svag eller har obalanser.
Så kära knä, läk fint. Jag ger dig massor med sömn, bra mat och blodgenomströmning så koncentrerar du dig på att bli bra, bättre, bäst. Ok?
Det här är vad jag ser framför mig om några veckor. Från mitt Instagramflöde dom senaste månaderna … kan du springa njut lite åt mig också!
Alla löjligt härliga swimrunträningar och tävlingar med syster … Simma över en sjö, springa en vända i skogen. Så kul!
Niliterrängen hemma i Lappland. Mmmm. I love.
Alla fina vinterturer. Vackert! 
En tur med coach Rubin och Lisa för att prata om säsongen 2014. Har varit så himla kul att springa efter hans program!
När Lanttosisters körde igång sitt projekt “40 dagar till marathontoppform: NYCM” med Rubin. 
New York Marathon. Yeh. Yeh. Wow. Wow!
Långpass med Jonas och Anders. Blå leden. 
Sista kilometern under Ironman Brasilien.
Men alltså på riktigt, jag har inget att klaga på. Jag har fått vara med om härligare löparupplevelser det senaste året än många får vara med om under hela sitt liv. Så glad att jag gett löpningen en chans. Längtar till nästa löptur. Men det är tur att jag gillar att simma och cykla också. Nu kör vi!
0 reaktioner på ”LÖPFÖRBUD”
Meeeen!!! Hoppas det blir bra fort som tusan!!!
Kraaaaam
Det är planen!!!!! Kram.
Jag ska berätta något positivt.
En gång i mitt liv fick träffa en PT. Då berättade jag att jag hade problem med axen när jag simmar och lyfte grejor.
Hon berättade en fantastisk historia som jag tagit med mig.
Hon hade en klient som hade problem med hälsenan och ville få den opererad.
Klienten fick svar från läkaren: “vi opererar inte förens senan är av”.
Så klienten vart så trött på senan och gjorde allt för att knäcka den.
Klienten belastade hälsenan och maxade den i flera veckor, men den gick inte av.
Utan blev faktiskt bara bättre och bättre. Denna klient hade då byggt upp musklerna och blev då “botad” och behövde inte opereras.
Sjukt men sant. Denna story tänker jag på varje gång jag får inflammationer här och där på kroppen.
Jag säger kör på du! Så länge kroppen inte gnäller. 😉 Jag lovar kroppen är smart.
oj, jag menar “kör på” med simning och cykel och det där andra….Löpningen den kommer. Du får längta lite.
Tack för pepp Sofie! Verkar som jag och någon av Lantto systrarna synkar våra skador! Tråkigt om du måste ställa in tävlingar. Själv funderar jag på och köra nån ren cykel tävling som “plåster på dåren”. Men nästa år få kör vi i samma age-group och då är vi i grym form. Pepp till oss! Kraaaam
Lider med dig! Har också löpförbud pga stressfraktur… Tur att man sysslar med triathlon sånna här gånger! Tur annars också i och för sig 🙂
Sofie! Din sida står för så mycket glädje och pepp! Kanske kan jag få ge lite tillbaka…
Jag drog på mig en skada efter Lidingöloppet 2012, plantar fasciit. Behandlades under våren 2013 men utan att få rätt diagnos eller känna någon skillnad. I juni träffade jag en av Sveriges främsta inom detta område och fick genom ultraljud svar på varför jag hade så ont när jag både sprang – och gick! Han finns by the way i Åkersberga och är landstingsansluten 🙂 Vi kom igång med stötvågsbehandling i aug-sept och på bara någon månad gjordes stora framsteg.
I januari i år sprang jag mina första löpturer som var smärtfria och jag har kunnat springa regelbundet sedan dess. Och som jag njuter!! Det är såklart inte alla pass som är lika pigga men jag uppskattar löpningen så enormt! Pulsklockan har legat oanvänd sedan 2012 för sådant spelar liksom ingen roll längre – jag gör ju ändå mitt bästa och det känns mycket mindre viktigt numera om km-tiden är 4:20 eller 5:20. Intervaller känns kul. Backpass känns kul. Springa med vänner igen är härligt. Och springa i skogen – det kan jag längta efter flera dagar! Och i augusti är planen att genomföra min första IM…
Idag sprang jag 25 km i Gömmarens naturresarvat och det var det vackraste på länge! Mycket rötter och stenar men det gillar jag. Hojta om du vill prova markerna söder om stan och vill ha sällskap på en långtur 😉
Till sist – krya på dig och ditt knä och ha tålamod – snart flyger du fram igen!