Först av allt ett högt JAAAAAAA! Lanttosisters klarade det. Vi lyckades springa och simma från Sandhamn till Utö. 65 km terränglöpning och 10 km simning.
Vet du, det är skitlångt. Jättejobbigt. Och helt underbart. Det är alla känslor på samma dag.
Vi har gråtit, vi har haft ont, varit lyckliga, arg, ledsna men mest har vi faktiskt skrattat. Skrattat åt hur galet det är att vi är just här. Skrattat åt att vädret faktiskt är bra. Skrattat åt andra lag som berättat sina livs stories. Skrattat åt det heeeelt befängda att vi överhuvudtaget ska försöka ta oss upp för dom här snorhala klipporna. Och sedan simma över till den där ön man knappt ser.
Det finns inget annat lopp som Ö till Ö och jag känner mig på riktigt lyckligt lottad som får chansen att delta. Att få möjligheten att simma och springa i det här fantastiska landskapet. I år var det 14 olika nationaliteter som startade och jag tror att det kommer bli svårare och svårare att få plats på Ö till Ö. Så tack, tack, tack för att jag fick möjlighet att uppleva det här.
En av många små magiska saker med Ö till Ö är att alla tävlande vaknar på samma hotell, äter frukost ihop. Önskar varandra en bra dag. Vi smörjer in oss med vaselin, tar på oss våra våtdräkter. Lämnar av vårt bagage på en båt som kommer ta det till Utö. Vi ställer oss vid startlinjen. Det känns mer som vi ska ut på ett äventyr ihop än att vi ska tävla mot varandra. Jag förstår såklart att det inte känns så för dom som satsar på att vinna. Men även bland dom längst fram ser man att dom kramar om varandra och önskar varann en bra dag.
Vi vet inte vilka som kommer att ta sig i mål. Det enda man vet med säkerhet är att det kommer bli en lång dag. Och många kommer att bryta. Men 05:55 på måndag morgon vet vi inte vilka. Historiskt så brukar cirka 60 lag av 100 startande ta sig in i mål, det är en bedrift att överhuvudtaget ta sig in i mål.
Lanttosisters innan. Man är aldrig så vacker som 05:00 på morgonen iklädd en orange badmössa) Kollar in telefonen som alla lag har med sig och vi absolut inte får använda förutom om vi är i nöd, då är det 112 som gäller. Jag och Lisa funderar på exakt hur arg tävlingsledningen blir om vi fotar under racet … bara några bilder liksom. Men vi vågade inte. Spana in våra ärmar, där har vi skrivit ner hur långa löp och simsträckorna är… och när det är fikadags (läs tider som man måste hinna förbi vissa kontroller)
05:55 går starten och 114 lag börjar springa ner mot vattnet. Syster Lisa och jag skrattar och säger att just här och nu kan man säga att vi ligger i täten. Efter 1,2 kilometers löpning kommer man ner till stranden och det är dags för den första simningen. Den längsta simningen. 1650 meter över till Vindalsö.
Vi kopplar ihop oss med en lina för att kunna hjälpas åt att dra och sikta. Jag har skrämt upp Lisa så med mina beskrivningar av hur det var sist jag simmade den här sträckan att vi faktiskt tycker att det var rätt enkelt att simma över. Väl över så kopplar vi loss och börjar springa.
Eller springa och springa. Vi är ett pärlband av tävlande som tar oss fram över klipporna. Det är halt och brant. Men så roligt. Jag känner mig som ett barn som är ute på äventyr. Lite sådär förbjudet äventyr. Vi springer lite för fort över hala klippor, hoppar mellan stenar och strax är det dags för den andra simningen. 300 meter. Sedan 4,4 km löpning. I våtdräkt. En vanlig dag så hade det varit jobbigt att springa i våtdräkt. Det är det idag också, men vi tillåter oss inte tänka på det utan hejar på andra lag som ser starka ut. Vi hör ett lag komma pratande efter oss med härlig dialekt. Hofors är dom från. Vi säger att det är åt rätt håll i alla fall. Gällivaretjejer här. Vi träffar på lag 106. Johanna och Johanna som egentligen visar sig vara Martin och Peter som ryckte in när tjejerna blev sjuka.
Med över en timme till godo passerar vi cut-off nummer ett. Träffar två kollegor. Jojje säger något om att vi är femte damlag förbi och sätter en mikrofon under min mun och jag kommer ihåg att jag med munnen full av bullar mumlade något om ”love the race, we just keep on moving” En annan fotograf följer efter mig och tar ett gäng bilder. Efteråt säger Lisa att jag är alldeles vit under näsan. Den vita färgen från badmössan har lossnat och jag har råkat hålla den mot munnen. Vi skrattar åt att det kommer finnas bilder på mig där det ser ut som jag precis snortat kokain. Samtidigt som jag äter bulle. I våtdräkt.
Och det är lite så hela dagen. Vi gläds åt det som går att glädjas åt. Vi svär lite åt det som måste sväras åt. Som den 970 meter långa simningen. Höga vågor. Det känns som vi inte kommer framåt. Helt omöjligt att se vart vi ska, trots att det i år var riktigt bra med blinkande lampor på ön man skulle till. Höger axel gör ont och nu börjar även vänster ta slut. Och den där jävla ön kommer inte närmare.
Stannar och säger till Lisa att jag vill testa bröstsimma lite för att se om det känns bättre för varje gång jag försöker andas så kastas det in vatten i munnen på mig. Det känns som vågorna kommer från norr, söder, väster och öster. Det blir sämre när vi bröstsimmar. Jag sparkar hela tiden i linan till Lisa så vi övergår till frisim igen. Jävla skitvågor nu kör vi säger jag. Ok säger Lisa och så köttar vi. Man känner sig inte stor när man befinner sig där mitt i havet. Men det är klart vi till slut tar oss till den där ön …
Vi firar varje cut-off vi klarar. 12:00 på Nämdö. Inga problem. 14:30 har vi fortfarande gott om tid och jublar. Tackar alla funktionärer vi råkar prata med. Och alltså, vilka funktonärer. Dom står mitt i ingenstans och hejar. Har satt upp tidtagarmattor och släpat bord och dryck för att vi ska kunna fortsätta simma och springa. Vi känner sån kärlek till varenda en. Och många säger att dom är avundsjuka och vill byta med oss.
Vi har skrivit upp sträckorna på ärmarna på våra dräkter och bockar av sträcka efter sträcka. Vi hurrar när vi faktiskt får byta från sträckorna på vänster arm till höger. Är det längre än en kilometer att springa så drar vi ner dragkedjan fram, är det riktigt långt drar vi ner bägge och strax är det dags för sträckan där vi har bestämt att dra mer halva dräkten. Men först Kymmendö 16:00. Vi jublar. Nu är det en liten simning och sedan är det dags för Ornö. Träffar på tävlingsledare Mats. Tackar honom för ett magiskt bra race. Förstår såklart att han är där som officiell person att plocka av människor som inte hinner men känslan är att han gläds med varje lag som hinner förbi och verkligen, verkligen vill att alla ska ta sig in i mål. Vi har bra med tid kvar och är laddade för den längsta löpningen för dagen.
Nu ni, är det dags för Ornö. Alltså inte bara hej, hej Ornö, hej, hej. Utan hej, hej, 19700 meter löpning i våtdräkt hej hej!
Vi har hela dagen sagt att tar vi oss till Ornö ska vi fira för det betyder att vi har tagit oss långt. Riktigt långt! Vi har där och då redan simmat 8415 meter och sprungit 38 880 meter. I terräng. Inte vilken terräng som helst utan klipphällar, skog, berg, sand, upp, ner och runt en bra bit. Och nu ska vi ska springa nästan en halvmara. Vi ska göra vårt bästa för att ta oss till Ornös södra udde där man måste vara senast 18:00 för att få fortsätta in i mål.
Vi börjar tassa. Och det är en jäkla massa skog. Klippor. Små stigar. Mitt i spåret sitter plötsligt en kille och försöker dra av sig våtdräkten. Vill du ha hjälp frågar vi och börjar i samma sekund dra av den från hans ben. Skämtar om att det är inte varje dag som två tjejer fullkomligen sliter av honom kläderna mitt i skogen.
Han springer ikapp sin lagkompis och sedan kör dom något som liknar intervaller. Springer ikapp och förbi och så går dom. Vi tassar förbi och så springer dom förbi och börjar gå… så håller vi på ett tag. Hejar på varandra om och om igen.
Lisa blir lite låg på energi. Vi matar på med gels och är riktigt glada över att det är just Enervit liquids som är på många av stationerna, det är en av dom gelerna vi tycker är enklast att få ner. Jag deklarerar att jag inte tänker äta en endaste gel till år 2013 när vi väl är i mål. Lisa säger att hon inte kan lova samma sak. Valencia marathon väntar i november. Vi har kopplat ihop oss med vår lina och jag drar. Vid en uppförsbacke frågar Lisa om hon får gå. Ja säger jag. Eller förresten nej det får du inte nu kör vi. Och så springer vi.
Här är Team Guldlock Elin och Mattias som sprang in i mål efter 12:09:26. Glada och grymma!
Det är en sak som vi lärt oss, det är bara här och nu som gäller. Att Lisa är trött nu betyder inte att hon kommer vara trött om fem minuter, det går upp och ner en sådan här dag och är man djupt nere så är första åtgärden alltid in med energi. Sugen är du aldrig, det är bara ett jobb. In med gel. Hela tiden.
Efter Ornö kyrka jublar vi igen, inte så högt den här gången för att vi vet att det är nu det gäller. Klarar vi av att springa så får vi gå i mål, men vi måste springa för att hinna till Ornös udde innan 18:00. Nu har vi nästan varit igång i 12 timmar. Våra vänner har ätit frukost, varit på jobbet, ätit lunch, haft sin eftermiddagsdipp, haft klockan trefikat, åkt hem, ätit middag och vi springer fortfarande.
Nu får Lisa energi och drar mig. Det gör ont. Ont så tårarna kommer. Hjärnan skriker GÅ det är så skönt att GÅÅÅ. Fotlederna ömmar. Min högra hålfot gör ont. Det känns som knäna förlorat allt vad som någonsin varit dämpning. Det är ben mot ben. Jag profylaxandas lite sådär som jag sist gjorde när jag födde barn. Funkar ett tag. Det är lite olika saker som gör ont så då tänker man på det ett tag. Och på hur skönt det ska bli att höra det där piiiipet när vi passerar tidsmattan.
Lisa stannar och tar en gel som hon satt in under byxbenet på sin våtdräkt, när hon ska börja springa igen hugger det till i knäet. ”JÄVLA HELVETES SKIT LÖPARKNÄ GE UPP, DET SKA GÅ” skriker hon och bankar med sin hand på sitt ben. Men det släpper och vi hoppar/springer/tar oss framåt och säger att just nu skulle vi inte vilja ha en analys av vårt löpsteg.
Vi svänger av vänster från helvetesvägen och ut i skogen. Härifrån har jag starka minnen av att det bara fortsatte och fortsatte med skog och klockan tickade fort sist jag var här men så plötsligt står det en man i gul väst och skriker SISTA LILLA NU, NI HAR GOTT OM TID!
Gott om tid och gott om tid. En överdrift. Men vi hade 15 minuter till godo. Vi jublar. Vi fäller en tår. Någon intervjuar oss och efteråt säger dom ”Nu tillbaka till studion”
VA? Var det direktsändning? Vad sa vi egentligen? Måste ta fram skämskudden innan jag tittar på det här. Men lyckan över loppet, över att ha fått höra det där piiipet. jag hoppas det kom fram. Vi säger att nu vet mamma, pappa, Hans, Mira, Elis, Anders, Katti och Jonas att vi kommer få gå i mål. När vi gick i mål så upptäckte vi att det var så många fler som följt oss än vi någonsin kunde ana. Tack. Tack, tack till er! Jag lovar er energi kom fram till oss.
Här vet vi att vi kommer få gå i mål. Den lyckan. Alltså den känslan. Börjar fan böla bara jag tänker tillbaka på hur det kändes.
Nu är det gourmet säger vi och tar på oss våtdräkterna igen. Hoppar i det som nu känns väldigt kalla vattnet. Simmar över till en ö. Går över den. Simmar över till nästa och kommer till himmelriket. En vätskestation med varm blåbärssoppa och varmt kaffe. Vi häller i oss några koppar och tar med en kaffe to go och så går The Lanttosisters in i solnedgången. Nu har vi tid att njuta på riktigt. Att verkligen se. Och det är så vackert. Alltså så vackert. Hör du mig? Stockholms skärgård i solnedgång. Det måste upplevas. Och kaffet. Det godaste år 2013.
Vi pratar och skrattar så mycket att vi går fel och måste gå tillbaka. Då hittar vi lag Utö rederi Johan och Anders. Det är en kille och hans svärfar som kör. Vi pratar om livet och ingenting. Vid nästa simning stannar dom en extra minut eller två och drar oss upp för den branta klippan. Och det här är essensen av Ö till Ö för mig. Ett race. Men ett race där man tar hand om varandra. Vi har varit ute i över 12 timmar. Alla är trötta. Skärgården är vacker.
Alltså berättade jag hur vackert det var i solnedgången?
Känslan av att gå där med Lisa och veta att vi kommer ta oss in i mål. Alltså vi kommer ta oss i mål på det lopp som CNN förra året rankade som en av världens tuffaste uthållighetstävlingar. Jag hoppas jag alltid kommer komma ihåg känslan för jag kan just i detta nu plocka fram den och börja gråta. Så glada var vi. Och efter 13 hårda timmar så är det som att alla känslorna ligger utanpå huden. Allt är så stort. Så mäktigt. Skärgården. Kaffesmaken. Glädjen.
Lanttosisters spanar ut över vattnet för att se vart vi ska ta vägen.
Bara några öar kvar…
Två sista simningarna är det riktigt strömt. Men vi köttar på. Nu är målet nära. Så. Utö. Det står en klunga och hejar så man hör det redan på andra sidan vattnet.
Efter drygt 14 timmar går vi upp för backen upp till mål och så fort vi ser målet så springer vi. Ja vi springer, där och då är det ren lycka, endorfiner och en smula adrenalin vi går på.
Tack. Tack. Tack. Tack Lisa! Du är så stark, så bra, så genomjävla toppen helt enkelt. Tack kroppen. Tack 2XU för bästa våtdräkten. Tack Hans & bästa kidsen. Tack bästa kollegorna. Tack mamma och pappa för generna. Och tack Ö till Ö för bästa dagen. Den här dagen går rakt in på min ”topp fem dagar” i mitt liv lista. Och den listan är det hård konkurrens på av mäktiga upplevelser men den här glider rakt in på den. Överjävlig dag men också överhärlig. Tacksam är en underdrift.
Vi kör en bildkavalkad som avslut för det går inte att beskriva det här loppet i ord. Det är vackert och vansinnigt på samma gång. Det finns bara en tävling som Ö till Ö. Nu har jag gjort den två gånger men när jag ser bilderna så fattar jag det ändå inte. Var vi där i måndags? Det verkar så.
Foto: Jakob Edholm och Nadja Odenhage / ÖTILLÖ
Vad hände där längst fram egentligen. Först in i mål kom Björn Englund (SVE) och Paul Krochak (KAN), Team HEAD Swimming efter 8 timmar och 35 minuter i skärgården. Dom fyra toppteamen såg visst varandra i princip hela dagen och måste ha jagat varandra hela tiden. Att dom kunde ta sig fram i den hastighet dom gjorde? Jag fattar det inte. Inte alls faktiskt. Respekt!
Vinnarna i mixed klassen. Team Freddan & Ankan. Fredrik och Annika vann på 10:33:48.
Lag Puppy TS. Charlotta och Bibben som vann damklassen på 10:54:59. Mor och dotter.
Här tar mixed vinnarna och damvinnarna vätska tillsammans.
Och än en gång TACK funktionärerna. Ni är så otroligt bra. Och Milebreaker som ordnat enligt oss perfekt energi.
Det bjöds på kexchoklad efter vägen. Så gott! Roligaste kexchokladhistorien stod ett mixlag för (inte dom på bilden). Dom berättade att dom satt en kexchoklad i byxbenet på våtdräkten. För att spara till när dom var riktigt trötta. Sprang och simmade några mil med den och precis när dom öppnar den på Ornö så inser dom att dom gjort en hel del annat i det byxbenet. Som kissat hela dagen. För nej, det är ingen som stannar och går på toaletten …
Ta dig upp här en vanlig dag kan vara nog så svårt. Tänk dig att ha sprungit ett maraton i terräng och sedan ta dig upp här…
Lag 69. Kyle och Tobias körde sitt första och enda träningspass ihop förra fredagen. Dom rockade i skärgården i dryga 13-timmar innan dom sprang in i måååål.
Erik Petri och Rickard. Lag ”Söker sponsor” sprang i mål på 13:11:28. Men det vet dom inte när den här bilden togs.
Vänta nu. Sa jag att miljön är typ vacker? Jättevacker.
Sanna och Viktoria. Cougar Team. Grymma tjejer som susade in efter 13:01:12.
En av dom bra förbättringarna dom gjort är att några ”säkerhetssimmare” hänger med dom sista lagen från Ornös södra udde. Bara kollar så alla kommer i mål på ett säkert sätt innan solen går ner. Snacka om att göra allt för sina deltagare …
Man känner sig väldigt ensam och liten mitt ute i havet under sina långsimningar, men jag måste ändå säga att det är helt otroligt att det går att genomföra det här loppet. En gång så råkade linan mellan mig och Lisa lossna och när jag tittar upp och ser henne några meter bort så vinkar hon till mig. En minut senare är en båt framme hos oss och frågar om vi är ok. Vi gav dom tummen upp. Kopplade ihop oss och fortsatte.
Marika och Björn. Så jädra grymma. Dom simmade och sprang genom skärgården på 10:36:46 och kom på andra plats. Utan simglasögon. Dom hade helt enkelt övat på att köra utan så dom gjorde det hela loppet.
Kommer vi göra det igen? Om vi får chansen så förmodligen ja. Men inte nästa år. Kan vi göra det snabbare? Klart vi kan! Vi körde Ironman Kalmar för två veckor sedan, det är klart att det sitter i lite. Hade vi kommit i mål på den här tiden förra året hade vi haft en andra plats. Men det här är var en annan dag. Annat väder. Andra lag. Andra förutsättningar. Vi är sjukt stolta. Nöjda. Vår ambition var att göra vårt bästa hela dagen, ta oss i mål som vänner och det gjorde vi. Jag tänker suga på känslan av att ha fixat Ö till Ö ännu en gång. Länge. Länge. Länge.
Vi funderade under loppet vad man kunde gjort bättre och kom fram till att det här är den absolut bäst anordnade tävlingen vi någonsin varit med om. Mats och Michael gör den bättre och bättre varje år. Små saker som att kartorna man har med sig var så små dom bara kan vara, att dom satt upp blinkande lampor på dom långa simningarna så det var enklare att se vilken ö man skulle till. Det känns som dom lägger ner enormt med energi och kärlek på den här tävlingen så man vill inte säga någonting negativt men dom enda två sakerna vi kom på var att markeringen på (jag tror det var) Getskär var svår att hitta. Vi var en sex-sju lag som fastnade och gick skallgång några minuter för att hitta någon markering när vi kom iland. Och att vi gärna sett att man satt en soppåse 100–300 meter från varje vätskestation så man kunde ta en mugg i farten och sedan kastat den … Men fatta vilka små saker på en så utspridd och mäktig tävling.
Från hela vårt hjärta, all kärlek, respekt och tack vi bara kan överföra till alla ni som gjort Ö till Ö möjligt! Tack, tack, tack för att ni ger oss möjligheten till den här upplevelsen! Och tack till alla medtävlanden. För att inte tala om alla som följde oss under dagen. TACK!
16 reaktioner på ”Ö till Ö 2013”
Grymt!! Grattis till er, ÖtillÖ är så otroligt häftigt och hårt lopp!
Jag är så imponerad av er, vilket äventyr! Följde er hela dagen och log när det visade sig att ni var i närheten av mina kompisar från Hofors några gånger under dagen. Ni är så BÄST!
WOW! Så häftigt! Stort grattis! Fantastiska bilder!
Stort grattis!
Ni är SÅ grymma, och alla andra som deltog också! Imponerande 🙂
GRATTIS!
Man blir GLAD, inspirerad, sjukt impad, tårögd, får lite gåshud och tycker bilderna är magiskt vackra! WOW!!!! Heja er!
Skrattar och gråter – känner igenom mig i så mycket du skriver. Så mycket intryck på en dag! Själv kom mina tårar på ornö när vi fixade 18 cutten och sen när vi kom upp på Utö. vilket mottagande på den där hala klippan. Massa glada funktionärer och andra som stod och ropade ”välkommna till utö”!! Vi är så vansinnigt nöjda, stolta och delad glädje är verkligen dubbel glädje! stor kram från 108 //Désirée
Fasen vad grymma ni är, och vilken härlig race report! Sitter här och får gåshud när jag läser! Följde er hela dagen på webben. Gäller ju att prioritera vad man gör på jobbet. 🙂
Gåshud! Ni är GRYMMA!!!
Så jä…la bra simmat, sprungit, kämpat, skrivet och fantastiskt leende vid målgången på webben!!! Grymt och oerhört inspirerande.
Underbart skrivet, man känner känslan och kärleken i det du skriver :-). Men det bästa är ju helt klart att ni genomförde en så tuff tävling, så grymt bra kämpat! Du har en hjälteglora där på skallen.
Bra skildring, man känner sig delaktig i loppet. Det låter underbart jag vill gärna delta men måste ligga i hårdträning några år….
Ernormt fint upplägg- bra jobbat organissatörerna!
Fy fan…jag ryser, fryser, ler och gråter… Fattar ni vad ni har gjort!? Jag är så imponerad att mina ord inte räcker till…som vanligt när ni är i farten. GRATTIS TILL EN HELT GALEN PRESTATION!!!
Grattis!!! Grymt, jädrar va coolt!! 🙂 Ståltjejer!
Grattis! Vilken prestation och vilken underbar berättelse.
Sitter här med tårar i ögonen.
Grymma ni är!
Grattis igen!!!