Tiden och Sofie

Under många år så har jag trott att jag hinner några (läs många) extra saker på vägen till mitt möte. Med resultat att många vänner (läs alla vänner) fått vänta på mig. Jag har aldrig missat en deadline eller ett flyg men mötena jag varit sen till är fler än dagar på ett år.

Förra året när jag utvärderade mig själv, så konstaterade att det här är en sak jag inte gillar hos mig själv.

En av mina bästa vänner har alltid varit fem eller tio minuter för tidig till alla våra möten. Förstå hur hon känt när jag varit fem-tio minuter sen. Då har hon redan stått där i tjugo minuter. Alltid. En gång förklarade hon för mig att jag stal hennes tid.

Och en tidstjuv vill jag inte vara. Så när jag insåg att jag inte är någon supermänniska som kan göra 100 saker på väg till mitt möte så började jag fråga ut mina vänner som håller tiden hur de tänker. Min sambo har alltid varit åt andra hållet, snudd på för tidig. Så senaste året när jag ska iväg till ett möte så har jag frågat honom “hur tänker du, när skulle du åkt?”

Genom att härma de som kommer i tid så har jag också blivit bättre. Jag är inte i tid hela tiden, men det tar sig. Steg för steg mot Sofie 2.0. Jag har börjat sätta larm på min telefon när jag ska gå till bussen, träningen med mera. Sedan reser jag mig bara och går. Tidigare småpratade jag lite på vägen, fixade några extra saker på vägen ut. Men det fungerar inte, det slutar alltid med att jag småspringer genom livet. Att ibland vara i så god tid att man får vänta på andra, ibland till och med ta en kaffe på vägen är en ny upplevelse för mig. Och jag har börjat gilla det. Att vara i tid alltså, inte att vänta på andra.

På bilden ser man mig och kollegan Marie. Hon är också en tidstjuv. Hon skrev ett bra inlägg om det för ett tag sedan. Och att vår gemensamma PT Andreas har glömt att jag varit lika dålig som henne på att passa tiden ser jag som ett tecken på att jag är på rätt väg. Jag har inte rott en enda gång den här våren (läs hennes inlägg för att förstå)