Iron(wo)man Kalmar!

Helt otroligt, min kropp fixade det. En Ironman till, och det har inte ens gått två veckor sen förra. Och jag hade ta mig tusan en bra dag, en dag då jag slog personbästa med 21 minuter.

Det är den korta versionen av min dag. Ni som vill läsa den längre fortsätter neråt:

Jag blev övertalad av mina vänner att vara tidigt på plats i växlingsområdet så klockan ringde 04.30. Frukost och så gick vi ner 05:00 och tog bort regnskyddet, pumpade däcken och satte på vätskeflaskor på cyklarna.

På bilden ser man hur tidigt vi var där, typ först. Jag, Anders och Tommy. Tommy körde sin första Ironman och man kan säga att han har tränat i flera år för den. Han skulle köra Kalmar förra året men bröt axeln någon vecka före och fick stå vid sidan och heja. Extra roligt att han krigade sig i mål på 10:09:17 igår.

Eftersom vi bodde i närheten så gick vi sedan tillbaka och tog det lugnt ett tag. Jag hann till och med göra lite yoga innan det var dags att gå ner till simstarten.

Mia pysslar om sin pärla.

Promenerade ner till simstarten. Tog på oss våtdräkterna och pratade med vänner. Jörgen i mitten som fräste av sin dag på 10:38:06 minuter. Men det visste vi inte om här…

Trimaster visar upp sin race-plan just innan start. Han var lite bekymrad över att den hade blivit lite knölig.

Otroligt härlig känsla att gå ner till starten med så mycket publik vid sidan av.

1600 startande, mäktigt att stå där tillsammans i soluppgången och höra Sveriges nationalsång. Ironman Kalmar är SM i långdistans. Startskottet gick och man slängdes in i en tvättmaskin med centrifugen inställd på 1800 varv. Ibland kändes det som man var i rent slagsmål.

Där och då var jag väldigt glad över startövningarna med coach Mike. Nu kunde jag behålla lugnet och polosimma (frisim med huvudet ovanför vattnet) tills jag hade något som liknade en lucka där jag rymdes in för att simma. Simningen var en två varvsbana där man rundade några stora gula bojar och sedan simmade längst piren, under en brygga och förbi publiken. Vilken känsla att få varva när flera 1000 personer skrek, klappade händerna och hejade. Underbart.

Varv två var det inte lika roligt för då hade hälften sprungit upp till växlingsområdet för att se ledarna cykla ut. Efter andra varvet så svängde man vänster och simmade 800 meter upp i kanalen, och där var det noll i sikt. Och vattnet luktade bajs. Men det är så nära växlingen att man bara fokuserar på uppgången.

Upp, ta med sig den blå BIKE påsen med nummer 52. In i tältet, sätter ner min hand på bänken för att ta stöd när jag kliver ur våtdräkten. Bänken är blöt så jag halkar och faller handlöst och skrapar upp vänster knä så det börjar blöda. På med hjälm, strumpor, glasögon och springer iväg med skorna i handen. Hälsar på älskade tysken, sätter igång min GoPro och klockan och ger mig iväg. Hinner hälsa på Krister från Jogg som jag inte sett live på flera månader.

Musiken pumpar, publiken jublar och jag och tysken trampar igång vår dag. Strax svänger vi höger och börjar trampa över Ölandsbron. Otroligt härlig känsla. Vackert ljus, förvånandsvärt pigga ben och jag tänker att en dag man får cykla över Ölandsbron är en bra dag!

Väldigt härligt att starta en tävling där varje meter är bonus. Min plan var att simma om kroppen känns stark, cykla om det känns bra och springa om kroppen säger ok till det. Att lyssna till den och kliva av om det känns som något ligger och lurar som kan bli en skada som jag får rehaba hela hösten. Men kroppen var med mig hela dagen. Visst kom mjölksyran snabbare än den brukar och benen var trötta efter 12 mil. Men surprise, benen är alltid trötta efter 12 mil …

Cyklingen över bron men framför allt på Öland var magisk. Jag kunde ligga och snitta 35 km/h under långa sträckor. Åt gel varje halvtimme och en salttablett då och då. Gelen smakade som vattnet i kanalen. Bajs! Jag såg det bara som ett jobb, energin skulle in på utsatt tid. Hejade på nästan alla jag cyklade om, och blev omcyklad av. Och publiken. Vilken publik, har aldrig varit med om något liknande. I minsta samhälle på Öland, i Kalmar, efter vägen, överallt hejade de sig hesa. På ALLA. Tusen tack från hela mitt hjärta! Ni ger energi!

På vägen tillbaka över bron fick jag skratta. Först kom en kille som cyklat jämt med mig över Öland, ibland var han framför och ibland bakom, upp jämsides och hojtade “jaha, Sofie, är du singel, eller?”

Jag svarade “går du hit ofta?”

Sedan kom kompis Jörgen uppcyklade och jag frågade hur dagen varit?
– JAG SKA BLI DUATHLET, den där j*vla simningen alltså” skrek han och swischade upp och förbi den lilla kullen på bron.

Man hinner inte utbyta många meningar under de sekunder man cyklar förbi människor, och det kan låta fjantigt, men det ger så mycket energi att få säga hej till en glad människa.

Svängde upp mot Kalmar, rundade en rondell och där var en av mina favoritstunder under loppet. När man man kom in mot stan jublade publiken, man kände sig som en superhjälte! Efter tio mil ensam på cykeln så var det en helt fantastisk känsla att få folkets jubel. Energin fortplantar sig ner i benen och man trampar på snabbare än någonsin.

Anders hade en riktigt bra dag. Simmade 1.09, cyklade på 5.28 och sprang 4.29. Kom in i mål på 11.14.

Lisa aka super-räkan gjorde sin bästa simning och bästa cykeltid ever!

Erika med sin svarte Petter.

Karin som gasade igenom sitt lopp på 10:56.

Beatrice var en av alla de där härliga som man fick energi av under dagen.

Men sedan rullar det stora allvaret in, efter 12 mil blir det tungt på cykeln. Benen dog lite, vägen blev sämre och man inser att det är sex mil kvar. Sex mil, tur och retur Åkersberga–Stockholm. Behöll ändå glädjen för att grymma Helena dyker upp och hojtar hej.

Kompis Olle trampar förbi och säger att han mår bra. Ett tag möter man de som kört snabbare och jag får skrika heja till vänner, vänder om vid vändpunkten och ser att jag ligger rätt bra till. Har ett jäkla gäng av tuffa cyklister med både diskhjul (heltäckt bakhjul) och tempohjälm bakom mig. Tänker att jag och tysken är ett bra par trots att det känns lite tungt just nu.

Man ska ha minst 10 meters lucka mellan cyklarna, om man bryter mot det eller någon annan regel så får man ett gult eller svart kort av domarna som åker runt på motorcyklar. Då är det bara att stanna nästa gång man passerar ett sådant här tält.

Kommer in till växlingen, på med plåster på stortårna, kliver i skorna. Pratar lite med Helena som säger att hon kliver av, det här är inte hennes dag. Trist tycker jag, hade väldigt gärna sprungit med henne.

Måste låna ett citat från Åkersbergakompis Jörgen (läs hans race-report, det är en av de roligaste jag läst någonsin). Han skriver såhär om att kliva av cykeln … “Det är ungefär nu som verkligheten tenderar komma ikapp. Sug på den. Du har arbetat intensivt i vad som troligen är fler timmar än en duktig motionär tränar på mer än en vecka inför en klassiker och nu ska du på vingliga ben ta dig an det som normalt är det som av många medelåldersmän betraktas som mandomsprovet över alla. Det som man anmäler arbetskamrater till och innerst inne hoppas att dom bryter och som dom lovar att dom aldrig mer ska göra när dom gråtandes tar sig över mållinjen. Det finns inget glamoröst över en Ironman mara. Tro mig…”

Jag tassar på, först med min flaska fylld med resorb. Känns tungt men bra. När jag nu i efterhand sett mina tider, så var det fantastiska tider för att vara mig. 5.09-tempo första kilometrarna.

Delar alltid upp mina lopp i delmål, tänker jag att “nu ska jag springa ett maraton” så vill jag bara gråta. Igår så tänkte jag först springa till min resorbflaska var slut, sedan är det och ok att gå på vätskestationerna. De kommer varannan kilometer, och två kilometer kan man alltid springa. Så jag springer, och tänker att först tar vi ett varv och lär känna banan, sedan ett till och efter det är det ett kortare varv och då får jag springa den långa målrakan in till mål.

Anders sprang på bra. 4.29 på maran. Med 18 mil cykel och nästan fyra kilometers simning i benen.

Lina såg stark ut varenda gång jag stötte på henne.

Lisa sprang ett tag men sparade sedan på benen och gick. Klokt säger jag.

Härliga Lina var i Kalmar igen. Precis som förra året så sprang hon ikapp mig under löpningen. Extra kul för att jag vet att hon haft problem med sin vad och inte kunnat träna som hon vill hela året. Bra jobbat och kul att träffa dig igen!

När man kommer in i centrum så infinner sig favoritstund nummer två. Centrum kokar, man sprang gata efter gata med jublande människor. Publiken fick alla att känna sig som segrare. Jag fick på allvar gåshud och blev gråtfärdig för att det kändes så mäktigt. Kikade ner på klockan och insåg att jag ökat farten utan att jag tänkt på det. Man får verkligen energi av de som skriker “Heja Sofie”.

Löpningen är en trevarvsbana, de två första springer man hela man hela målrakan men svänger upp höger och förbi målområdet, upp förbi slottet och någon kilometer innan man får sitt första armband. Ett grönt armband som visar att jag sprungit ett varv. Under mitt andra varv träffar jag Anders som är med i samma klubb som jag. Vi pratar oss igenom några kilometer. Eller pratar och pratar. Ibland för man något som kan liknas vid ett samtal men ofta så är det bara skönt att ha någon som tycker det är lika tungt som en själv vid sin sida.

Löpningen flöt på bra, förutom att magen rasade. Jag var på toaletten mer än tio gånger. Irriterande men värre saker har hänt. Firade sista armbandet med lite chips och cola.

Efter några kilometer träffade jag Lisa och Lina och ett sånt trevligt kafferep tackar man inte nej till. Så jag promenerade några kilometer med dom och fick en uppdatering av Linas liv sen sist (fått ett barn, köpt bondgård och en massa annat) och hur Lisas dag varit… (första halvan var helt perfekt sen var det lite tungt och nu har jag trevligt med Lina) Men efter en 4-5 km med bästa sällskapet så insåg jag att jag faktiskt kände mig rätt fräsch och så kom jag på att springer jag så kan jag faktiskt slå personbästa.

Så jag tassade på, njööööööt av målrakan. Den underbara publiken och att få höra SOFIE, YOU ARE AN IRONMAN!

Sprang in just under 12 timmar. En kass tid för många, en fantastisk tid för mig. Speciellt när man har en Ironman i kroppen för bara 13 dagar sedan.

I mål, under 12 timmar. Sjukt nöjd. Har drömt om det här hela dagen, gjort upp planer i huvudet exakt vad jag ska göra när jag gått i mål. Drömt om duschen, tandborstningen, ölen, ja man hinner tänka mycket under en dag. Träffade Krister i målet, härligt med ett bekant ansikte!

Hittade Johan Tullare i pizzatältet efteråt. Han sprang in i mål just före mig, här kan man se hur han såg ut förra året. Han blir bara bättre och bättre för varje år.

Lina och Lisa tassar iväg på sitt sista varv… för att sen springa in i måååål:

Helt underbar stämning vid målområdet!

Lina och Lisa i mål! Visst ser de läskigt fräscha ut?

Värsta Ironmanparen. Greger har gjort 49 stycken. Lina 2. Anders 5. Lisa 5. Alltså har de här två Ironmanparen gjort 61 Ironmandistanser ihop. Men till vardags så kan man tro att de är helt normala.

Angelica såg pigg ut när hon sprang in i mål. Grymt jobbat!

Hittade igen min löparkompis Anders. Här med syster Lisas Anders. Vi står och hejar till sista Ironman sprang in genom målet. Helt fantastisk stämning.

Grymma Angela visar upp medaljen. Här sitter vi i tältet man kan gå till efteråt, pizza, kall öl, en bassäng med isvatten, duschar och massage så nära himmelriket man kan komma efter en Ironman. Det är härligt att höra alla bubbla om sin dag. Alla har varit på samma ställe, men har helt olika berättelser. Angela fick astma (rätta mig om jag minns fel) under löpningen och var tvungen att gå långa sträckor under löpningen.

Vanligaste frågan jag fått är hur kroppen känns.
Och jag säger tack bra. På allvar, lite stel men inget allvarligt. Tusen tack kroppen! Och tack Magnus för all grym träning vi kört under året, tack redaktionen och AndreasPT. För jag är ingen supermänniska, jag är 38 år, har två barn, jobbar heltid och har opererat mina knän ett gäng gånger. Jag känner mig starkare än någonsin tidigare och drömmer om att kunna vara det resten av livet. Just nu är mitt recept är att köra tung cross-fit inspirerad träning med Magnus och rörlighet och funktionell träning med Andreas. Nu har jag lyxat i år och tränat med båda dom två. Men jag tror på grunden, att vara riktigt stark inifrån och ut. Uppifrån och ner. Lägg på rörlighet på det.
BOOM. Två Ironman på två veckor och jag kan tänka mig en liten löptur ikväll.

Lyssna på din kropp, vad behöver den? Passa på att ta en check i höst, arbeta på dina svagheter, jag är så otroligt glad över att det gett resultat. Sedan förra året har jag jobbat med mina stela axlar och mitt löparknä som dök upp efter Lidingölöppet. Igår kändes kroppen starkare än någonsin. Jag förstår såklart att min kropp skulle vara tröttare om jag gick all-in, som de där supermänniskorna som springer in i mål på 8 timmar och 10 minuter. Jag gör mina Ironman i mitt tempo, är dålig på att lida (förstår att det finns människor som tycker annorlunda, men nu jämför jag mig med de som krigar in sig i mål på 8-9 timmar…) jag saktar in och njuter lite när det börjar bli för jobbigt. Men det är mitt sätt att göra en Ironman. Fattar det inte riktigt själv, jag är väl ingen som gör en Ironman? Och gör man inte bara en, sedan aldrig mer? Tydligen inte. Ironman Kalmar var min femte. Förmodligen inte min sista.

Ironman Kalmar 2013. Anmälan öppnar den 25:e augusti. Vilka är på?

Tack till Thomas Stade som fotade och hejade i SPIF-tältet hela dagen och Michelle Lindqvist som skickade mig fina löparbilder. 

This entry was posted in Ironman, Tävling. Bookmark the permalink.

25 Responses to Iron(wo)man Kalmar!

  1. Britta says:

    Underbart Sofie!

  2. Wanja says:

    Du är otrolig! Grattis till en ännu en fantastisk prestation!

  3. Lina says:

    ÅH fantastiska Sofie!! Kul och se dig igen! Två Ironman på mindre än två veckor, det är så jäkla imponerande! Grymt bra och starkt jobbat! Du är en stor inspirationskälla! Nu njuter vi i Ironmanbubblan 🙂 Kram!!

  4. Lina says:

    Grattis!!!
    Du är helt otrolig! Vilken superwoman du är!!!!! 🙂

  5. Maria says:

    Åh, stort grattis du är grym! Sitter med gåshud och tårar i ögonvrån, så otroligt imponerande och dessutom en härlig racereport.

  6. Martin S. says:

    Du är ju för fantastisk! Superkul läsning.

  7. Emma says:

    Grymt Sofie! Att sätta PB två veckor efter Norseman är verkligen coolt!

    Hade jag sett dig i Kalmar hade jag hejat, men det gjorde jag inte. Däremot såg jag Lisa flera gånger under cyklingen.

    Trodde inte heller att jag var en sån som gjorde Ironman, men det var jag visst 🙂

    Emma från Väsby

  8. Jessica says:

    Underbara människa – du är så himla himla GRYM!

  9. Helt otroligt grymt!! Det är sà att jag nästan blir sugen pà att försöka bli en järnkvinna en dag själv. Màste bara lära mig att crawla först, och cykla snabbt…. och sà kanske springa ett marathon innan…. Hmmm mànga màsten innan.

    Sa jag att du är grym?

  10. Linn says:

    Blir grymt inspirerad och rörd av det här inlägget! Det är glädjen i det hela, inte att det är sjukt jobbigt ( vilket det helt säkert är ) utan att det är sjukt kul som kommer fram och det är helt underbart att läsa! Jag ska definitivt sätta nya höstmål för mig själv, tack för pushen!

  11. Richard J says:

    Stort grattis!
    Vilken härlig skildring av loppet!
    Jag var på plats som åskådare, och det var supercoolt att se er!

    /R

  12. Lars says:

    Jamen du är ju bara så skön! Grymt kört!
    Kram/L

  13. Catarina says:

    Du är så fantastisk grym Sofie!
    Jag var på plats i Kalmar och hejade på alla som kämpar på. Precis när jag skulle passera en gata så kommer DU springandes, så jag har hejat på dig! Du ser alltid så glad ut och det märks att du har roligt! Stort Grattis till dig, du är en förebild. Kram
    //Catarina

  14. Anna Weldingh says:

    WOW!! Iron woman, super woman!! Du e så cool! En fantastisk förebild med ett leende heeeela vägen!! Grattis till #5!! Grymt jobbat!!!! Kram

  15. Pingback: Ironman Kalmar 2012 – det bästa jag gjort! | diehn.se

  16. Tommy says:

    Fan du är så grym! Vilken kämpe. Tack för hejandet på cykeln. Jag var galet i väggen då, med punka och allt, men hämtade mig.
    Bra gjort!!!

  17. Annie says:

    Ja du vet ju vad jag tycker! Du är min idol! Jag blir fruktansvärt sugen men jag ska trimma på formen i två år så jag också kan flyga fram 🙂

  18. Karin says:

    Inspirerande läsning. Grattis till en fantastisk prestation! Är grymt impad – och blir ännu mer så när jag slänger in Norseman i ekvationen. Bravo!

  19. Pingback: Ironman Sverige! | Redaktionsbloggen

  20. Helena says:

    I rest my case. Du ÄR den starkaste jag känner!

  21. Helena says:

    Du är makalös!!!!! Jag har tittat på ditt filmklipp om och om och om igen! Så häftigt!!! Imponerande och inspirerande!! Var det så att Kalmar var “lätt” i förhållande till Norseman?
    Verkligen häftigt att se vad kroppen pallar.
    Följer din blogg och läser alla härliga inlägg.
    Lycka till mig din fortsatta träning och dina framtida utmaningar.
    Hälsningar Helena

    • Sofie says:

      Tack, tack och tack.
      Norseman var mycket jobbigare. När jag ställde mig i vattnet för att starta i Kalmar så kände jag att VAD som än händer och vilket väder vi än får så kan det inte vara värre än i Norge …
      Lycka till själv, med träning, utmaningar och livet.

  22. Vilma says:

    Du är verkligen helt otrolig! Två Ironman på två veckor – nej, du är verkligen ingen vanlig dödlig! 😉 Och med den tiden – jag drömmer om att komma in under tolv timmar nästa år 🙂

  23. Lovisa says:

    Du är så j-vla cool! En bra förebild (och jag är också 38). Tack för en inspirerande berättelse.

  24. Pingback: Söndagspromenad « Health by Helena

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *