ÖtillÖ. Vilken upplevelse. Vilket äventyr!

ÖtillÖ. Vilken upplevelse. Vilket äventyr! Skärgård, glädje, smärta och lite köld på det. Drutten och krokodilen tog sig 65 kilometer mellan Sandhamn och Utö i Stockholms skärgård, en sträcka som motsvarar närmare två Lidingölopp och 3,5 Vansbrosimningar i en följd. Vi har sprungit över 20 öar och lika många vattendrag. Hurra vilken dag!

06.00 i måndags gick starten och vi tassade iväg på dagens äventyr. Drutten och krokodilen. Ola och Sofie.

96 startande lag springer sina första kilometrar för dagen. Sandhamn 06.00 den 5 september 2011.

Efter 1,2 kilometer så kliver man i vattnet för dagens längsta simsträcka. 1650 meter. Jag såg inte var vi skulle ta vägen. Och bilden ovan är lite som det kändes på alla sträckor som var över 500 meter, man fick kliva i vattnet, simma rakt ut, följa några andra röda badmössor tills man skymtade en gul flagga som visade var vi skulle gå i land. Sedan var det bara att följa snitslarna. På vissa ställen klättrade man verkligen på klippblock som störtade rakt ner i vattnet nedanför, och då skrattade jag högt, det kändes så osvenskt. Har verkligen tävlingsledningen tyckt att det är här vi ska springa?

I år blåste det cirka 10 m/s och vågorna gick rätt höga. Ibland så såg man varken land eller lagkompis för att man befann sig i en vågdal, men så dök de upp när man befann sig på toppen av en igen.

Här går Drutten och Krokodilen i land på Vinddalsö. Inte helt lätt på snorhala klippor.

Jag och Drutten tassade på. Simning, löpning, simning, löpning. Kroppen blev tröttare och tröttare. Hjärnan fungerade sämre och sämre. Vi hade ett litet plastkort med vilka sim och löpsträckor som låg efter varandra och när “cut-off” tiderna var. (Där de plockar av en av banan om man inte passerar i tid) Ibland läste Ola upp tre sträckor åt gången, men ju längre dagen led desto svårare var det att komma ihåg. Vet inte hur många gånger jag frågade om det var 300 meter eller 3 kilometers löpning nu …

Första cutten klarade vi med råge, och jublade. Humöret var på topp i princip hela dagen. Vi pratade med lagen som vi sprang med. Ola körde lite överlevnadsutbildning och berättade om vilka växter man kan äta och hur mycket man behövde för att klara dagsbehovet. Jag smakade på tuschlav och fick reda på att de innehåller 70% kolhydrater men kroppen kan bara ta upp 30 om man inte tränar upp den. Kärleksört, islandslav, rallarros, nypon och vass, vi hann prata om rätt stor del av den svenska faunan. Funderade på att köra nästa år och vägra gels och bara äta tuschlav.

Andra längre simsträckan mellan MörtöKlobb och Mörtö Bunsö var på 1400 meter och den kändes lång, riktigt lång. Jag låg omväxlande och funderade på exakt hur kallt det måste vara när de simmade den här för två år sedan när det var nio grader och tittade på hur vackert det var när vattnet föll från mina simpaddlar i soluppgången. Efter drygt 500 meter så började man se var vi skulle upp och då var det under en lååååång tid som jag tyckte att vi aldrig kom närmare. Händerna började domna och vågorna gick höga. Sedan klättrade man upp och fick choklad och livet var bra igen. Andra cutten avklarad och vi jublade igen. Fortfarande gott om tid att ta oss in i mål.

Vi träffade ett lag som vi hade pratat med på båten på väg till tävlingen. Deras lagkompisar hade blivit sjuka så de hade parats ihop av tävlingsledningen och träffats för första gången dagen innan. En var duktig simmare och den andra bra löpare. Vi sprang om varandra omvartannat och skämtade om att vi hade varit ett bra fyrmannalag. Tyvärr fick en av dem ont i knäet och de valde att kliva av efter drygt åtta timmar. Men ändå, åtta timmar i skärgården tillsammans med en helt ny vän. Bra jobbat! 37 lag var tvungna att bryta av olika orsaker. Allt från pajjade knän till att man inte hann till nästa cut-off i tid.

Men Drutten och Krokodilen simmade och sprang vidare. Pratade oss genom skogen och över klipporna. Simmade mellan öarna. Men det fanns en sträcka där vi inte pratade så mycket. Och den ön heter Ornö. Min mardrömsö. 1,7 mil löpning. Just innan hade jag börjat känna mig lite energifattig. Länge sedan det fanns gel på någon station. Innan vi påbörjade den sista simningen över till Ornö så erbjöd sig bästa lagkamraten att bära min våtdräkt över ön. Jag tackade nej och tänkte bara dra ner den till midjan. Han märkte att jag var lite låg och spänd på min mardröms-ö och när vi klev upp ur vattnet så sa han “Men Sofie, om jag skulle ringa dig en vanlig söndag och fråga om du skulle med på en långtur löpning, skulle du dyka upp i en våtdräkt då?”

Så jag tackade ja. Vi kopplade ihop oss med en gummiband för att hjälpas åt att dra. Men det var Ola som drog och jag som bet ihop. Först kändes det som vi hade gott om tid. När vi kom till vätskestationen sa de att vi hade 6,5 km kvar till cut-off-stationen. Och mer än en timme i tid. Vi sjöng lilla segersången och sprang vidare. Men 6,5 km var många fler kilometer, och många höjdmetrar. De sista kilometrarna fick jag en energikick. Jag tänkte ta mig in i mål. Jag hade sett mig själv gå i mål hela dagen, nu tänkte jag f*n ta mig till den sista stationen i tid. Så jag drog Ola. Uppför backar och genom snårskogen. När klockan stod på 17:57 sprang vi fortfarande mitt i skogen och följde snitslar. Där svor jag rätt högt över att det aldrig tog slut.

17:58 pep tidtagningsmattan och vi fick en kram av bästa Nadja som var funktionär. Då var jag hög och insåg att VI KOMMER TA OSS IN I MÅL! Vi tog på våtdräkterna, hojtade “nu blir det gourmet” till Nadja och gav oss in på de sista sim och löpsträckorna.

Nu hade min högra axel gett upp och varje armtag gjorde ont så jag körde enarms-sim de sista sträckorna. Efter två simningar och en ö så fick vi kaffe och bullar. Där stod vi, Drutten och Krokodilen, i skärgården, i solnedgång, med en kopp varmt kaffe och en bulle. Livet är bra sa vi och fortsatte vidare. Skärgården var vacker. Benen trötta men vi tog oss framåt.

Sista sträckan är 2,5 kilometer på Utö. Vi gick den vägen förutom de sista 200 metrarna då vi sprang. I mål. Efter 14 timmar och 14 minuter i Stockholms skärgård. Sjukt stolta!

Många timmar tidigare hade Antti Antonov och Björn Englund gått i mål på den nya rekordtiden nio timmar och sju minuter. Det jag tycker är lite extra stort är att Antti är 46 år och Björn 28 år. Antti började med triathlon när han var 38 om jag inte minns fel. Det måste rimligtvis betyda att jag har många härliga rekordår framför mig.

Saker jag kommer ta med mig är:
Båtresan! Söndag klockan 12.30 klev man ombord på en båt med nästan 200 andra startande. Man fick skratta och prata med människor som var på väg mot samma äventyr som en själv. Sedan umgicks man med dem under två dagar. Så fort man kliver av båten på tisdagen så är man bland människor som frågar “men varför”. Den frågan existerar inte på båten. Man pratar tävlingsupplevelser. Alla som var tvungna att bryta sa vi ses nästa år, då ska jag ta mig hela vägen!

Arrangörerna. Har aldrig varit med om en bättre organisation. Det kändes proffsigt, gemytligt och genomgånde bra.

Funktionärerna. Att få ett leende, en mugg med vatten och ett hejarop gör en så glad. När de säger “du ser stark ut” så vet man att de ljuger, men man väljer att tro dem och tassar vidare.

Deltagarna. Alla har sina svackor under en sådan här tävling, men det är så otroligt härligt på banan. Alla peppar varandra. (Ok, jag inser att Jonas Colting inte springer runt bland klipporna och skriker “Härligt jobbat Antti, du ser stark ut” men längre bak, där vi är mer gourmet och lite mindre elit så har vi det sjuh*lvetes trevligt)

Alla hejarop efter banan, på sms, Facebook och här på bloggen. TACK! Jag blir så glad, så glad så glad över varje kommentar.

Och som alltid tack till min grymma familj som står ut med mig. Hur fantastisk den här tävlingen än var så finns det inget som slår att hämta bästa barnen och få en stor kram och ett “jag har saaaaknat dig mamma”. Men det är kontrasterna som gör livet. Är man aldrig borta så blir man aldrig saknad 🙂

Några andra snap-shots:

Ola och jag bokstavligen trycker i oss energi. Ola, tack för en grym dag. Jag kunde inte drömt om en bättre lagkamrat. Tack.

Innan start. Några favoriter i bild. Finn och Yvonne till höger.

Finn visar upp sina paddlar.

Erika och Jenny var asgrymma. Vi sprang och simmade om varandra hela dagen. Sista gången vi såg dem på banan var vid 18:00 cut-offen, då drog de på och Drutten och Krokodilen tog det lite lugnare.

Coach-Mike.

Åkersberga-triathlet-Pontus. Team Diversify ställde upp förra året men tog sig inte hela vägen in i mål, men de tog revansch i år och sprang in på 13:49:48!

Yvonne fyller på med vätska.

Pontus och Ted på banan.

Anders och Mathias kom i mål på 12:29:59. Också revansch i år, förra året blev Anders sjuk under loppet och var tvungen att plockas upp av en båt.

Jenny och Erika.

Pontus och Jonas, Team Diversify.

Mikael Rosén och Richard Andersson tar sina sista steg in i måååål.

Hur hårt var det då? Det är en hård tävling, man kan inte promenera omkring och sjunga och ta sig in i mål. Då hinner du aldrig. Jag skulle inte säga att det är så mycket jobbigare än en Ironman men det känns mer i kroppen efteråt. Jag har ont i höger axel (läs svårt att lyfta upp den åt sidan), mitt högra knä är svullet, jag haltar och jag har skavsår på både oräkneliga och onämnbara ställen.

Vill jag göra det igen? Helt klart! Vilken magisk tävling. Att få simma och springa i en av världens vackraste skärgårdar. Det här äventyret kliver upp på min topp-fem-upplevelser-lista direkt. Jag kan inte beskriva den här tävlingen i ord.

Nu ska jag smälta alla intryck. Låta kroppen laga sig själv, kramas, äta och just det, jobba järnet.

Foto: Jakob Edholm och Marie Kjellnäs.