”Jag hatar det här jävla loppet, jag är glad att det är sista gången för annars hade jag väl suttit här och frusit om ett år igen”
Bästaste supporterbussen rullar upp vid min sida och syster Lisa lutar sig ut genom fönstret och frågar hur det är. Det kalla regnet rinner ner för min ryggrad och har så gjort i sex av sju timmar. Jag befinner mig på min cykel och har dryga två mil kvar till jag ska få börja springa. Livet är inte direkt på topp, jag är genomblöt utifrån och in och det är bara någon plusgrad i luften. Jag upprepar om och om igen ”jag mår bra, jag har inget bättre för mig än just det här, just nu”
Tävlingsledningen har meddelat att det är sista året Laponia triathlon går och vi är 108 anmälda. 78 står på startlinjen.
Jag tar fram en av mina vattenflaskor med varmt vatten och häller innanför dräkten. Bjuder till de som vill ha. Går ner i vattnet, doppar huvudet. Tar några simtag. Andas luuuugnt och långsamt. Eller åtminstone försöker. Det är några minuter till midnatt.
Starten går. Jag går länge. Pratar lite med Sara som också startat i alla Laponialopp men till slut säger vi ”jahapp, då var det dags igen, nu kör vi” och börjar simma.
Andningen tar lång tid att hitta. Försöker finna någon slags rytm. Tvåtakt. Tretakt.
Ett varv. Drar åt höger hela tiden, känns som jag simmat dubbelt så långt. Kramp i höger vad – den får släpa efter.
Andra varvet av tre. Funderar om jag ska slänga av mig strumporna som känns som att de draggar mig. Men bestämmer mig för att bara fortsätta. Framåt.
Varje varvning: några klunkar varm saft.
Tredje varvet – händerna börjar ge upp. Men jag biter ihop, tar mig in till växlingsområdet. In i tältet.
Anna med bästa skylten.
Väl inne i tältet: värme. Vi hjälps åt med att få av och på blöta och torra kläder. Ser Annelee i vanliga kläder. Blir ledsen. ”Jag fick inte koll på andningen så jag var tvungen att kliva av.”
Så trist. Jag hade planerat skrika ”såg du björnen i Nattavaara” åt henne bara för att jag vet att hon ojat sig över vad man ska göra om man ser en björn.
Jag byter om till torra kläder. Ullunderställ, cykeltröja, vindjacka, cykelbyxor, benvärmare, ullstrumpor och vinterhandskar. Cyklar iväg.
Grusgången är brutal. Passerar en tävlande med punktering och frågar om jag kan göra något men Pontus, en före detta Laponiavinnare är funktionär och står där och hjälper till med en rejäl fotpump.
Svänger av mot Björnfällan. Det är brant. Men skönt att få bli varm! Möter cyklister och blir glad när jag får heja på Andreas, Krille och Sara. De är precis framför mig. Hoppas få se dem vid varje vändning.
Tänker på alla gånger jag varit på Björnfällan. I pjäxor. I finkläder. Ibland väldigt full.
Festat. Jobbat. Sovit i städförråd. Säger inte att jag har gjort allt på samma dygn – men jag förnekar inte heller.
På toppen: Elis, Selma, Ester, Alva, Lisa, Johan och Anna. Känns som varm bomull i kroppen. De är här för vår skull.
Ner i tempoställning. Tar det lugnt i kurvorna, händerna är fortfarande kalla men vinterhandskarna gör sitt jobb. Får lite flimrande synfält och sätter mig upp tills det ger sig.
Genom Gällivare. Rakt fram genom alla rondeller. Tänker att det är fint att tävla i ett samhälle där jag varit med om att det inte funnits några trafikljus och rondeller till flera trafikljus och sedan bara rondeller.
Från att Malmberget var samhället där allt hände, där jag började gymnasiet till att alla hus är flyttade eller rivna och Malmberget är en grop.
Hejar och tackar funktionären i sista rondellen och tar höger mot Koskullskulle. Några minuter senare passerar jag Koskuskulleskylten med Boklöv. Upp mot Tjautjas. Vägs ände.
Där står världens bästa funktionärer och bjuder på sportdryck en en bar.
Trampar vidare. Alltid upp eller ner. Aldrig platt.
Blir glad varje gång jag träffar Danne – som innan loppet höll på och ojade sig om han kommer klara av simningen och sedan simmade som en gud.
Tillbaka mot Gällivare, vidare mot Forsvallen. Vackert. Tänker på vad tävlingsledare Robert sa ett år när jag sa att jag saknar den gamla banan mot Ritsem. Han sa att jag är bortskämd som kommer härifrån. Nattavaaravägen är exotisk för de som inte vuxit upp här.
Just här och nu stämmer det – för det är vackert inatt. Det är bäckar, myrar och små vattenfall.
Sedan kommer regnet. Igen. Och fortsätter i dryga sex timmar. Det bokstavligen rinner kalla kårar längs min ryggrad.
Kissnödig. Funderar på att hålla mig till Nattavaara – men två mil kan vara en timme i tid. Stannar till i skogen. Två cyklister susar förbi. Vi är många i år. Alltså allt är relativt men här är jag är van att knappt se en enda tävlande på flera timmar.
Möter ledarna. Räknar mil. Hejar. Extra glad när jag möter Krille och Andreas – mina basecamp Lanttokompisar.
Nattavaara. Äntligen! Morgonkaffet som jag drömt om hela natten. Pratar med världens bästa funktionärer och får hälsningar från mina andrakusiner Erik och Sven. Tar en flaska med energi och rullar vidare genom byn.
Hopp om uppehåll. Hade fel. Men ändå glad att funktionärerna fick vara torra där de stod i Nattavaara. Vi tävlande har betalt för det här – vi får bita ihop.
Lovar mig själv att ta på luvan vid första regndroppen om det börjar regna igen.
En droppe. En droppe till. Luvan på. Regnet fortsätter. Försöker fokusera. Jag är frisk. Det är bara fem mil kvar. Lite löpning. Sen: klart. För evigt. Det här loppet kommer inte tillbaka.
Någon ropar mitt namn. Jag tittar mig runt. Ingen där, bara skog. Tänker att jag hallucinerar.
Får förklaringen under löpningen – det var Krille. I ett jakttorn. Han frös och stannade till och gjorde upp eld. Torkade upp. Satt där 1,5 timme – sedan fortsatte han.
Två mil kvar. Lisa och Johan kör upp. Frågar om jag vill ha något.
”Jag hatar det här jävla loppet, jag är glad att det är sista gången för annars hade jag väl suttit här och frusit om ett år igen”
Säger först att jag inte vill ha något, vill bara avverka de här sista två milen och sedan springa in i mål. Men ändrar mig. Jag och Lisa har en regel när vi tävlar; man får aldrig tacka nej till energi. Och kaffe och salta nötter låter gott.
Får varm buljong, kaffe, torr jacka och torra handskar. Oändlig kärlek till dem. Oändlig.
18 mil avverkade och jag är tillbaka i växlingstältet. Skakande kroppar vart jag än vänder min blick. Hjältar till funktionärer. Vanessa sitter med guldfilt och skakar. En funktionär ger varm dryck och guidar henne att andas lugnt.
Sussi, Anette och jag småpratar. jag byter om till torra kläder och bälgar i mig varmt kaffe och äter några bitar pizza. Jag är genomfrusen men pigg. Säger åt Sussi att vi ses snart, det här är hennes gren och så ger jag mig ut igen. Börjar springa. (Om man nu kan kalla rörelsen jag gör springa?)
Det känns som spända gummiband på baksidan av benen. Testar gå baklänges uppför en backe. Inser att det är ohållbart så jag går framåt med små, små, korta steg.
Just efter Hellnerstadion mötte jag Odd. Han med några kilometer kvar till mål – jag med dryga 30 km …
Någon kilometer senare blir jag förvånad när det fungerar att springa nedför. Tänker att jag ska springa till energistationen där Holger är. Ner för Femmanvägen. Hantera asvaltssträckan för att sedan få springa vackraste skogsstigen, Rallarstigen.
Tillbaka i backen upp mot Dundret räknar steg för att underhålla min hjärna. 1–100.
Om och om igen.
Säger hej till Holger &co igen. Hur osugen jag än är så äter och dricker jag vid varje station. Om det är något mina 24 Ironmandistanser lärt mig så är det att under tävling är energi bara är ett jobb. Det är en ickefråga – den ska bara in.
Testar Umara-tuggisar. Kiwi, sedan cola. Skönt med variation. Testar gel med menthol – tänker att det kanske känns som att borsta tänderna. Det gör det inte. Men ändå värt. Har testat vanlig mat de första åren jag tävlade – men kroppen presterar inte lika bra. Så min energiplan de senaste årens tävlande har varit: flytande energi i kombination med chips och godis. Ovanligt att jag tog pizza i transitionstältet men allt varmt känns som en bra ide en dag som denna.
Självklart börjar det regna lite till. Promenerar upp mot toppen. Benen är helt slut.
Vid sista grusstigen träffar jag Erik – vi har samma coach så vi tar en snabb bild för att skicka till henne efteråt.
Jag möter en annan tävlande och hejar. Hon svarar ”Det är en bit kvar till Åke på toppen.” (Där vändpunkten är)
Jag tackar. Orkar inte förklara att jag vet.
Jag vet exakt. Jag är uppvuxen i Gällivare. Det är alltid längre än man tror till Åke på toppen.
Möter Krille som säger att jag LJÖG när jag sa att han kommer att komma ikapp mig om han springer på Rallarstigen. Jag är bara glad att han ser pigg ut och springer, jag var orolig att han skulle bryta eller inte hinna när jag hörde att han satt i ett jakttorn.
Jag tar mig ner efter backen från Dundret och hittar Andreas. Tänker att det är sjukt mycket roligare med hans sällskap än att fortsätta prata med mig själv sista milen så vi pratar igenom livet och dess mening till vi kommer in i mååååål.
Då passar solen på att lösa. Känns nästan ironiskt men det är bara att njuta av det som njutas kan.
Jag får pizza och en öl. Sätter mig på träbänken med utsikt över Dundret. Sluter ögonen och tänker tack.
Tack för att det gick. Än en gång. Sedan tänker jag för miljonte gången på sängen med de röda randiga sängkläderna. Den jag sett fram emot att få lägga mig i sedan jag lämnade den.
Laponia triathlon 2025. 17 grader i vattnet. 9 i luften. 78 startade. 61 i mål. Jag är en av dem.
Jag kommer att minnas regnet. Värmen från elden. Rösten från jakttornet. Men framförallt de som hejade, de som tävlade, funktionärerna, skratten och hur skönt det var att sätta sig på den där träbänken med solen som värmer mitt ansikte. Det kalla regnet kommer bara finnas i bakhuvudet som en bra historia, en sådan där som man tar fram när något varmt sommarregn smeker min kind under en kort cykeltur och jag hör min hjärna säga … ”det är inte ens hälften så kallt och jobbigt som Laponia 2025”
Laponia. Tack. Du finns för evigt i mitt hjärta. Hoppas vi ses igen om fem eller tio år sådär.
