Jag bor några hundra meter från havet. Har simmat massor. Har paddlat en hel del. Men jag har aldrig kört båt.
När jag träffade min mentor Göran första gången så pratade vi om företagande och sedan säger han ”vad har du för relation till havet?” När jag svarade att vi i länge sagt ”att bo här utan båt är som att bo i Norrland utan skoter” svarade Göran ”Då blir det ett sidoprojekt, så fort isen gått ska vi få ut dig på havet”
Behöver jag läsa något eller gå någon kurs?
Göran skrattade och sa jag ska lära dig allt du behöver. Det är inte svårt.

Igår drog vi igång sidoprojektet ”Lantto går till havs” Min plan är att lära mig älska havet lika mycket som fjällen. Bli lika säker i en båt som på en skoter. Kunna läsa sjökort lika bra som fjällkartor.
Längesedan jag kände mig så ivrig att lära mig något nytt. Ser framför mig hur det här kan vara min nya besatthet. Hur familjen packar middag och drar ut i skärgården och sover över någonstans. Hur jag lär mig ankra i en naturhamn. Hantera båten i storm. Svära lite. Behålla lugnet.
Men igår lyste solen. Havet glittrade. Vi kastade loss eller vad det heter när man lossar repen från bryggan. Börja från början sa jag. Du måste förstå att jag inte kan N.Å.G.O.N.T.I.N.G. Jag har förstått att det inte kallas rep, höger vänster och fram och bak men berätta.
Sedan berättade Göran att fören är framåt och aktern bakåt. Står du med näsan mot fören så är styrbord höger och babord vänster. Står du med näsan mot fören så kan du tänka att ditt hjärta är på vänster sida och det är också de röda lanternorna. Det vill säga lamporna.
Göran har tävlat i segling. Han har seglat över Atlanten (sjukt tråkigt enligt honom). Han har drivit Dyviks Marina i många år även om han nu säger att han klivit tillbaka några steg.
”Bägge båtar skola gira styrbord hän”
Jag och min syster Lisa som jag lockat med mig får en grundkurs i att läsa sjökort och eftersom jag älskar att ha en A-B-C plan för det mesta i livet så tycker jag om tanken på att alltid ha både gps och sjökort i båten.

Sakta tar vi oss fram mellan öar. Följer vår lilla pil till båt på GPS:en samtidigt som ett finger följer med på sjökortet. Vi lär oss att det är högertrafik. Att motorbåtar väjer för segelbåtar. Att det är god kutym att fritidsbåtar väjer för yrkesbåtar. Att sjökortet visar djup precis som fjällkartan visar hödkurvor. CY betyder att det är lera, zickzack betyder att det finns en ledning, det blå på sjökortet att det är 0–3 meter djupt, att markeringen som fick mig att tänka på myr är bränningar – det vill säga det är grunt och finns stenar.
När du färdas längst en farleds riktning ska du ha de röda lateralmärkena på babordssidan (vänster) och de gröna på styrbordssidan (höger). När du styr mot riktningen blir det istället tvärtom.
Det känns enkelt och självklart när Göran säger det men det är inte självklart i min hjärna. Än.

Känslan när vi närmar oss öppet hav är exakt som att vara ute på skoter till fjälls. Vidderna. Lukten av frihet. Känslan av att vara ensam i världen och det är det bästa som finns.

Vi hälsar på de få andra som är ute och för varje minut älskar jag det mer och mer.

Även om jag inte förstår varför man kallar rep för tamp och pratar om knop istället för kilometer i timmen så sitter jag bokstavligen lugnt i båten och accepterar.
På sjön mäter man avstånd i nautiska mil, eller distansminuter. En nautisk mil är 1 852 meter, i runda slängar. Hastigheten mäter man i knop där en knop motsvarar 1,852 km/h. Kör du i 10 knop går det alltså i 18,52 kilometer i timmen. Har någongång hört att knepet är att göra det lätt för sig. Går du från knop till kilometer i timmen blir svaret knappt det dubbla. Och omvänt från kilometer i timmen till lite mer än hälften.

Förutom sjökort och saker att tänka på så berättar Göran om öar, platser och människor. Vid östra mynningen i kanalen mellan Träskö och Svartsö passerar vi Sågbryggan. Vi får höra att det är tre vänner som bor på Svartsö och sedan 2015 byggt upp Örätt, ett produktionskök där de förädlar råvaror till bra mat och efter ett par år öppnade de upp Bistro sågen i en gammal såg.
Men Göran pekar också ut vackraste platsen för att dricka champange, berättar varför Gillöga är platsen han förlovade sig på och i vilket sund han gick på grund när han var ute med en snygg tjej och ville imponera.

Vi rundar Möja och lägger till vid Ramsmora.
Göran berättar hur han tänker när han lägger till långskepps. Det vill säga parallellt med bryggan.

Vi promenerar efter grusstigen upp mot Wikströms fisk. Vid brevlådorna står Rune. Det är han som fiskat upp vår lunch. Göran hälsar och pratar. Vi slår oss ner vid ett bord och säger hej till Stina som drivit Wikströms fisk i drygt 30 år men bestämt sig för att lägga ner 13 juni.
På dörren kan jag läsa ett pressmeddelande:
”Inte nog med att att strömming, sik och flundra har minskat – det finns även ett annat problem.
– Återväxten på yrkesfiskare i Stockholms skärgård är obefintlig och inom några år kommer det bli en omöjlighet att få tag på lokalt fångd fisk. Därför känns det rätt att sluta nu och jag ser fram emot nya utmaningar.”
Men just idag fullkomligen smälter den en stekta aborren tillsammans kokt potatis i min mun.

Det känns svindlande att tänka att vår skärgård har tusen och åter tusen sådana här platser för mig att upptäcka.

Vi passerar Paradiset och Göran säger ”Svårt att tro nu men under sommaren kan du gå torrskodd härifrån in till hamnen – så många båtar brukar lägga till här.”

Vi avslutar med två knopar (eller dubbelknutar som jag och Lisa säger)
I Görans värld självklara. Han skrattar och visar om och om igen. Det som är så självklart i hans värld är det inte i vår. Jag har hanterat många linor när jag hoppade falllskärm men det handlade om att se till att det inte fanns minsta lilla yttepytte knop på dem.