Senaste åren har jag försökt ta beslut där jag gör skillnad. I det stora. I det lilla. Jag vill vara en positiv kraft i samhället. Med det menar jag att jag vill vara en del av lösningen där det går. Jag vill inte vara tärande. I det stora i det lilla. Jag vill ha känslan av att jag klarar mig själv och bidrar där jag kan.
I det stora vill jag vara en del av lösningen. Göra en positiv skillnad i kommunen, landet och världen. I det lilla vara en positiv kraft i familjen och ta ansvar för mig själv.
Minns en föreläsning som hölls för våra basketungdomar för många år sedan. Den handlade egentligen om alkohol och droger men det jag tog med mig var att ”du vet inte vem du är en viktig vuxen för”
Alltså du vet inte vem i din närhet du är viktig för. Det kan vara ett barn, en ungdom eller en annan vuxen som du är den som står där trygg med rak rygg och tar ansvar. Försvarar dem i en situation, hämtar eller skjutsar dem när det inte finns någon annan där eller deras liv rockar på ett sätt du inte har en aning om. Ibland får du aldrig reda på att du gjorde skillnad. Ibland får du reda på det 20 år senare. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att du gör det.
Jag säger inte att jag alltid är den personen, verkligen inte. Men när jag har energi försöker jag vara den vuxna. I det lilla är det tillexempel att jag aldrig skulle kommentera nedlåtande eller elakt i sociala medier – jag vill vara den vuxna som står för att vara en positiv framåtkraft. I det lilla i att jag aldrig skulle prata om mig själv eller min kropp på ett nedlåtande sätt för att jag vet att sådana tankar fortplantas i min kropp men också sipprar ut i samhället. Jag har en fantastiskt kropp som är frisk och kan göra äventyr. Så tacksam för det. I det lilla är det också saker som att jag plockar skräp när jag är ute med hundarna.

Just nu kan världen kännas mörk med allt från krig, AI och det faktum att vi förstör vår värld mer och mer för varje dag. I det försöker jag stå stadigt och göra vad jag kan. Där jag kan.
För två år sedan anmälde jag mig till hemvärnet. Hade en vision om att jag vill vara en pusselbit som kan hjälpa till om det behövs. Jag vet att jag är lugn i situationer där många upplever kaos och rädsla. Jag har en förmåga att prioritera, delegera och agera i enorm stress. Jag skulle till och med säga att jag trivs där. Tycker om att tömma huvudet och bedöma vad som är viktigast just nu och delegera och agera efter det.

Har genom hela mitt liv fått höra att jag är en person som man vill ha vid sin sida när saker händer. I de stressigaste situationer är jag ett norrländskt lugn. Att jag kommer kasta dig över axeln om jag behöver, skjuta en älg så vi har något att äta och rädda oss ur kaoset. (Det sista är väl kanske en smuuuula överdrivet men det är ett citat från en lärare som gav mig feedback efter en kurs)
Trodde att jag kunde gå med i hemvärnet, gå den första utbildningen som ALLA behöver gå och sedan skulle det utkristalliseras var jag gör mest nytta. Men nej, nu efter två år ringer en (väldigt trevlig) man från hemvärnet och säger att jag först även behöver söka in till Bilkåren, sjukvården eller vad jag vill vara med i. Jag förstår att jag är naiv och jag vet att det handlar om människor som jobbar frivilligt på sin fritid men känner ändå att det är något med vårt hemvärn som skaver.
Att hundratusentals människor hör av sig för att de vill hjälpa till på något sätt om det behövs och man inte förmår ta hand om dem. Det gör mig rädd. Rädd för att vårt samhälle är inte kan organisera oss om det behövs. I min värld behöver försvaret ta hand om framåtrörelsen och energin. Ett sätt hade kanske varit att göra det där säkerhetssamtalet på ett så effektivt sätt som möjligt och sedan se till att alla gör den där första grundläggande utbildningen och sedan kan alla ta beslut om var de är en pusselbit för samhället.
En annan liten sak i det stora är att jag anmälde mig som röstmottagare inför EU-valet. Inte för att jag nödvändigtvis är jätteintresserad själva jobbet men att jag tycker om att lära mig nya saker och vill vara en liten, liten del av vår demokrati. En del av det samhälle jag vill leva i. En del av en framåtkraft för det jag tycker är viktig.
Steg för steg. En närande kraft. En positiv framåtrörelse. DET är vad jag vill.
Vad vill du?
2 reaktioner på ”EN VIKTIG VUXEN”
Nu är min erfarenhet 20 år gammal, definitivt före #metoo, och såklart ska inte hela organisationer dömas efter vad enskilda företrädare säger eller gör. Men jag hade precis tagit lastbilskort på jobbet, och tänkte att Bilkåren vore ett bra sätt att både göra nytta och underhålla körvana. Så besviken jag blev när en av de kvinnor som ledde kåren i min stad mest pratade om hur ”unga snygga välbyggda män” man fick köra (pinsamt och gum-sjukt!), och hur tokroliga felkörningar hon hade gjort med buss och lastbil och hade fått skaffa manlig hjälp att lösa situationerna. Det blev bara intromötet.
Hoppas verkligen det hänt något sedan dess! Så tråkigt att människor som du – som verkligen skulle kunna hjälpa till när det behövs väljer att inte vara med pga. kulturen i tex. Bilkåren. Det lutar åt att jag engagerar mig på andra håll just nu, det känns som hemvärnet behöver en rejäl omorganisation. (Kliar dock i mina fingrar – skulle gärna vara en del av den framåtrörelsen)