Fast jag visste att det var dags så är saknaden stor. Så stor. Så enormt stor.
Jag kommer aldrig mer klappa den vackraste, mjukaste pälsen. De där vackra ögonen med perfekt eyeliner kommer aldrig mer möta mina för att kolla vilket håll vi ska gå. Ingen kommer prata sådär som bara han kan med mig till morgonkaffet. Han kommer aldrig mer att buffa på min arm när jag sitter framför datorn och han tycker det är dags för promenad.
Jag vet att det var dags, jag vet att han inte mådde bra men jag saknar honom så det river i bröstet. Har aldrig träffat en finnspets som honom. Hade honom alltid lös (förutom när jag gick i områden eller under tider man inte får ha hundar lös) eftersom jag visste att han kunde läsa mina tankar. Hans stolta hållning när han fick vara shotgun och sitta fram med mig i bilen när det bara var vi som skulle ut på äventyr. Glädjen i hans blick när han fick komma in i tältet och sova. Att ha någon som blev lika glad som mig när första snön kom. Den ovillkorliga kärleken. Att alltid ha en vän som väntade när man kom hem. Som blev glad varesig jag varit borta en minut eller en vecka.
Har gråtit orimligt mycket. De orange löven påminner mig om honom. De andra två hundarnas tassande påminner om honom. Hans vattenskål. Hans koppel. Mattan han alltid låg på när jag klev upp. Bilder.
Sorgen kommer i vågor sådär som sorg ofta gör. Jag jobbar på, skrattar åt något roligt men så knyter sig bröstet för att jag ser en tuss av hans päls i ett hörn. Det får vara så ett tag. Det enda positiva med sorg är att jag påminns om allt fantastiskt vi fått vara med om. Tacksamheten över att få ta del av varandra under en dag, ett ögonblick i sänder. Det var dags för min älskade livscoach, min friskvårdskonsult att gå vidare men jag var inte beredd. Jag skulle nog aldrig blivit beredd. Hade med glädje gett några av mina år för att få ha kvar honom ett tag till.
Tack älskade räv, tack för allt. Allt. Spring som vinden över de där evigt gröna ängarna och skäll ut någon ekorre då och då bara för att du kan och jag inte är där och säger att det inte är ok. Vi ses om 50 år eller så.
Han var bara en hund. Fast för oss var han inte bara en hund, han var vår hund. Klokare än många människor jag stött på i livet.
Ps. Klicka här för att läsa Rajos livsvisdomar från när han fyllde 68 år. Det är två år sedan.
4 reaktioner på ”Hej då räven”
så sorgligt. förstår att han fattas dig. hoppas han flyger fram där han är.
Tack Sara <3
Beklagar sorgen för den är större än man anar. De fyrfota lämnar så mycket avtryck. ❤️
Tack Kattis. Fortfarande enormt tomt utan honom och så kommer det nog vara under en lång, lång tid trots att vi har två jämthundar som tassar omkring. Han fattas mig.