Jag får ofta höra att jag är genuin. Brukar ta det som en komplimang. Har tänkt att det är bra … jag är ingen annan än mig själv. Träffar du mig i verkliga livet är jag som du tror om du hängt med mig här eller på Instagram.
Men så pratade vi häromdagen om att det finns något genuint och fint med stugbyar som är furuparadis och resturanger som serverar fiskgratäng med dill. Man vet vad man får liksom. De finns de som älskar furu och fiskgratäng – men jag tycker det är fult respektive äckligt.
Landade hemma och tänkte att ja, jag är som furu och fiskgratäng. Genuin. Ful. Och äcklig.
Eller inte. För känner du mig så vet du att du inte har någon som helst aning vad som kommer imorgon. Ibland är det lapplandsporr och nästa dag så kommer det en bild från ett utedass och jag skriver om att ”jag tror på kroppar som inte har förstoppning” Det är gravstenar, hattar och Ironmans. Så fort någon sätter in mig i ett fack så flyger jag fritt, för att nästa dag simma djupt. En dag skiter jag i allt vad prestation är och nästa är jag förbannad för att jag missade mitt tidsmål på New York maraton.
Det är jag. Fiskgratäng & furu. Hallelujja.
Vem är du?
