Ängsö trailrun. Vilken distans ska vi ta, 11, 21 eller 32 km? Jag frågar min vän Sara och syster Lisa. Lisa svarar snabbt att det står något om att det är som vildast och vackrast på Långholmen, ön man bara springer på om man tar 32 km. Jag anmäler oss till 32.
Starten går klockan 12:00 och vi startar bland de sista eftersom vi tänkt ta det lugnt – och ska springa 32 kilometer – de flesta andra står det 21 kilometer på så vi misstänker att de kommer starta hårdare än oss.
Första kilometrarna uppdaterar vi varandra om vad som hänt sedan sist vi sågs och så träffar jag fallskärmsvännerna Maria och Tim som också springer. Två barn och ett gäng fallskärmshopp sedan vi sågs sist.
Första vätskekontrollen efter sju kilometer. Vi pratar med funktionärerna, äter chips, godis och dricker sportdryck. Efter några kilometer vill inte min mage vara med mer, den är van vid enbart flytande när jag springer långt. Vi drar ner på tempot men fortsätter framåt efter ett snabbt skogsbesök. Vi duckar under kullfallna träd, tassar på smala stigar över ängar, genom skog som skiftar i grönt, gult och orange.
Plötsligt ser vi inga kontroller. Men vi ser en massa kor. Stora kor som ser ut att säga hit men inte lägre. Vi går runt och försöker se nästa markering, efter lite letande ser vi en kontroll på andra sidan kogänget som står och blänger på oss. Lisa skrattar till och säger att där var hennes skor bruna. Vi behöver inte köra “gissa bajset” leken för att få reda på vem det kommer ifrån. Vi hoppar över ett dike och tar oss vidare.
Kommer ut på klippor och får springa längst med vattnet. En man med en hund ansluter och springer efter oss. Andra vätskekontrollen kommer efter 17 och vi drömmer om att vi kunde fått en lunchkorv eftersom den är precis vid en eld. Men det är sportdryck, chips och godis som gäller.
Sista vätskekontrollen är precis innan vi kliver på båten till Långholmen. Vi fyller på flaskorna vi har med oss och springer ut på bryggan för att ta båten ut till Långholmen. Tackar för skjutsen och och följer de röd-vita plastbanden som snart viker av höger in i en kohage med elstängsel.
Frågar om någon vet hur de här staketen fungerar. Sara sjunger “Alla har en ko, i Värnamo” och greppar plasthantagen och öppnar till mig och Lisa. Vi springor över en hage och sedan hittar vi inget som liknar en markering, vi går lite höger, lite vänster, lite upp och lite ner till vi slutligen ser en långt borta vid ett träd. Tar oss dit och springer en bit efter en stig. Plötsligt finns det inga markeringar igen. Ger upp och fortsätter framåt, tänker att har vi vattnet till höger om oss så borde vi till slut hitta markeringar eller ta oss runt ön och tillbaka till båten. Efter en kilometer eller två hittar vi plastbanden igen. Det är ingen underdrift att det är obanad terräng här, älskar det. Hade jag fått önska något så är det bättre markeringar, vi var tre som sprang och höll utkik och ändå var vi tvungna att springa tillbaka och leta flera gånger – eftersom det ofta var för långt mellan dem och ingen naturlig placering – om jag inte ser en markering och befinner mig på något som liknar en stig så är jag van vid att springa på till man ser en ny. Det kändes som att det fattades massor av markeringar, eller så hade någon satt ut dem så man inte skulle se dem lätt. Skulle jag springa igen skulle jag plugga in kartan och springa mer på känsla. Nu landade Lisas klocka på dryga 35 kilometer när vi egentligen skulle springa 32.
Men humöret är på topp och Lisa bjuder på gel och Snickers. Vi är precis där vi vill vara. Vattnet lockar, ska vi bada frågar Lisa? Vill ni så är jag på säger jag. Vi brukar bada på våra långpass. Vi vet att vi kommer ta oss in i mål och vi vet att vi inte kommer vinna så vi går i vattnet. Halt och kallt. Plötsligt hör vi röster. Vad är oddsen? Vi har inte träffat någon på två timmar! Towa och Fredrik kommer springande förbi och frågar om vi träffade bålgetingarna. Fredrik har blivit stucken men är ok.
Vi hoppar i kläderna igen och tassar vidare, nu borde båten vara nära. Telefonen ringer, det är Nina som står vid målet och undrar om allt är ok. Nu får vi dåligt samvete, borde vi springa på så de inte behöver vänta? Där framme glimmrar vattnet, vi kommer fram och inser att vi inte är i närheten av båten. Vi lägger i sista växeln och springer där det går att springa men det går inte fort, vi får leta markeringar även här.
Däääär är bryggan, Lisa springer längst ut och vi hänger på. Får snabb skjuts över och springer in i mål, det är bara det att det var fel väg. Tidigare fanns det funktionärer som vinkade var man ska springa men de har gått hem så vi ser inte att vi ska springa upp utan springer hela vägen in till mål, bara för att få vända och springa tillbaka till båten, upp genom skogen och en bakväg till mål. Rätt ska vara rätt men det kändes onödigt där och då.
Medaljen runt halsen och vi strosar tillbaka till bilen. Nöjda. Det blev ett bra långpass, våra kroppar är hela men rejält trötta.
