Arctic Circle Race 2021

Vi flyger helikopter till starten som går drygt 17 kilometer rätt ut i väglöst land. Det är syster Lisa, Sara och jag som bestämt oss för att springa det här loppet som en upplevelse. Du kan välja på att vandra till sjön Guijaure dagen innan eller flyga helikopter samma dag. Vi lyfter och jag får ett stort leende bara av att se fjällen rada upp sig som ett pärlband i fjärran. Rakt fram ligger norska gränsen, åt höger (norrut) har vi Sarek och under oss är det ett böljande landskap med massor av sjöar. Det finns tydligen över 9000 sjöar i Arjeplogs kommun. Något vi anat när vi körde hit. Det finns fler fiskebåtar än bilar i byn.

På grund av Covid så är starten uppdelad och du flyger ut och startar när du är redo. Tiden går igång när du passerar en tidtagarmatta när du börjar springa och avslutas när du går i mål. Vi anmälde oss bland dom sista så vi flyger med den sista helikoptern och ser inga andra tävlande förutom de två som flög med oss som sprang iväg innan oss.

Första biten är en liten stig och vi möter några vandrare. Funderar på att fråga om de tror vi har chans att vinna men tänker att det är för mycket gubbskämt för att fråga.

Sjön Guijaure glittrar i solen och fjäll reser sig på bägge sidorna. Vackert är en underdrift. Det går lite nerför och sedan vänster över en bro. Vi pratar, fotar och pratar om att exakt här skulle man vara nu. Den första skylten kommer snart. 17 km.

Overkligt. Helt ensamma. Stigen är väl utmärkt och man ser hur den fortsätter genom fjällen. Efter fem kilometer kommer en vätskekontroll och vi fyller på med lite vatten. Mest för syns skull eftersom vi redan druckit i bäckarna vi passerat. Världens godaste vatten, bara att ösa in i munnen innan vi tassar vidare.

Lisa frågar om mannen vid vätskekontrollen är från Malå – vilket han är. Frågar om vi är dom sista löparna men dom är inte säkra.

Det är aldrig platt men det är lättsprunget. Åtminstone fram till åtta kilometer där kommer VÄGGEN. Vi har läst om den och förväntade oss flera kilometer av bergvägg och är nästan besviken när det bara handlar om några hundra meter rakt upp efter en stig.

Sjöarna på sidan lockar mer och mer så till sist säger Lisa ”men ska vi inte bada?” Vi har ingen tid att passa förutom att vi ska vara i mål senast 21:00. Vi stannar till vid närmaste sjö och kastar av oss kläderna och simmar lite. Plockar några hjortron och skrattar av ren lycka. Tänk att man får ha det så här bra.

Lisa och Sara har piggare ben än mig och jag säger att de gärna får springa före men dom vägrar. Vi har det så bra man bara kan ha säger dom. Vi vill inte göra det här på nåt annat sätt, vi vill njuta av vyerna och springa tillsammans.

Plötsligt dyker vätskekontroll två upp. Det betyder att vi sprungit 12 kilometer. Maria Söderberg har dukat upp en buffe på en röd-vit rutig duk och bjuder på Jokk, Ballerinakex, ostmacka och alkoholfri Norrlandsguld.

Vi tar en av allt och lyssnar när Maria berättar att hon vandrat upp och ätit middag dagen innan. Att hon guidar på vägen upp om allt från natur, växter och kultur. Att Silvervägen heter Silvervägen för att det var längst med den sträckan man fraktade silver från gruvan i Nasafjäll ner till hamnen i Luleå. Man började bryta där 1635.

Det börjar gå nerför och jag ser Lisas leende bli större och större. Hon älskar att springa nerför. Det gör jag med.

Vi brukar skoja om att nedförslöporna görs bäst om man tänker att man är Pippi Långstrump som sveper två tequila, lutar framåt ta hjälp av gravitationen och häng på benen ned som om det vore en bergodalbana. Den här är den bästa bergodalbanan jag sprungit på länge om inte till och med någonsin. Den är en bra variation mellan rötter, skog och sten lite lagom tekniskt. Det går att springa på ganska snabbt. Det går inte att tänka på något annat än nästa steg det är total närvaro att springa fort utför.

Några hundra meter ner tätnar skogen och det är tydligt att vi är nedanför trädgränsen igen, terrängen går från stigar till spång och tät skog. Åh en mygga säger Sara, det är den första på hela dagen. Vi har någon enstaka kilometer kvar och räknar ner, kom ihåg att njuta nu är det bara 3 km kvar och sista är på asfalt det betyder 2 km av skog. Solen ligger rätt lågt och ljuset är sådär snyggt att alla ser ut som supermodeller.
Här kan man va!

Funderar på exakt hur brett man ska ha mellan benen för att kunna springa bekvämt på spång. Det känns som den är gjord för någon med bra mycket bredare mellan benen än jag har.

När vi svänger ut på vägen springer vi i bredd, det kommer inga bilar här. Vi är sist i mål det vet vi eftersom att vi startade sist alla andra har åkt hem och vi njuter, det hade vi inte gjort för några år sen. Vi har inga prestationskrav vi vet att vi inte vinner det är så galet snabba löpare i den här tävlingen och vi har bestämt oss för att göra det här som en upplevelse. Konstaterar att vi inte hade velat göra det på nåt annat sätt och inget hade kunnat vara bättre just idag. Börjar ladda för målgång, cava och bastu …
Funderar på vem som sprang över startlinjen först så att vi kan springa in i mål på samma sätt för att få samma tid.

Passerar målsnöret och får höra att vi inte har den långsammaste tiden. Va, finns det någon som har njutit mer än vi har alltså? Fan vad bra för dom. Vi har ändå badat och druckit öl på vätskestationen. Tar en bild vid polcirkelskylten och pratar lite om att jag och Lisa tycker vi är sjukt långt söderut eftersom vi är uppvuxna 70 kilometer norr om polcirkeln (Gällivare)

Jag har inte varit mycket i Arjeplogsfjällen – men tänker snart komma tillbaka för det är fint. Riktigt fint.

Vill du veta mer? Besök arcticcirclerace.se.