Jag har tältat själv, men det känns som det var i en annan tidsålder. Häromdagen kom min son hem och sa vet du – för sju år sedan var jag en helt annan person. Alla celler förnyas så det betyder att jag är en helt ny människa.
Tänker man så har jag i den form jag är nu aldrig solotältat. När jag såg att vädret skulle vara fint under min första natt i Norrland i början av oktober slängde jag ner tält och sovsäck i min packning. (Och ja – slängde. Min vana trogen packade jag natten innan avresa)
Min plan var att gå rakt upp i Lapporten och sova vid någon av sjöarna där, men det var så mysigt att umgås med släkten och njuta av påtår och tretår. Så när jag kom iväg kom mörkret snabbt så jag bestämde mig för att hitta en fin utsikt av Lapporten och slå upp mitt tält. Höstlöv i kombination med snö på fjälltopparna är bra fint. När tältet var uppe, liggunderlag och sovsäck utlagda kurade jag ihop mig i dunjackan, lagade mat och njöt. Hade en liten flaska vin och satt där och hörde … absolut ingenting.
Helt tyst.
Funderade på om jag slagit upp tältet vid ”de dödas sjö” som jag läst om tidigare i veckan. Förmodligen mitt på en samisk offerplats också. Då kommer jag inte få sova mycket i natt. Eller så är det precis det jag kommer göra.
När jag inte kunde se handen framför mig kröp jag ner i min sovsäck. Tänkte att det här är härligt men det är bra mycket roligare att tälta med vänner. Att dela upplevelsen med någon. Föredrar att tälta med familjen eller si så där två goda vänner men det här är en annan sak, det är en slags meditation. Gå. Laga mat. Äta. Sova. Inget stör mina tankar.
Det här betalar folk dyra pengar för.
Tystnad.
Att vara själv.
När man kan gå rakt ut i skogen och slå upp ett tält. Eller sova under bar himmel.
Jag sov gott. Vaknade upp till is i vattenflaskan. Gröt, kaffe och sedan drog jag och hämtade upp syster vid flyget. Sedan blev det full fart och mycket folk resten av helgen. Mer om det strax.
Vad säger du. Tälta ensam. Hatar, älskar eller drömmer om?
