STEINAR – PÅ ÅTERSEENDE

Jag lärde känna Steinar Bredsand när jag var i Bhutan i höstas. Eller kan man lära känna en person på tio dagar? Jag säger ja, om man vandrar tillsammans. Att gå i sol, regn och snö tillsammans. Att bo i tält på höjd och umgås 24 timmar om dygnet i tio dagar brukar visa en persons bästa och sämsta sidor. Om det är sant så hade inte Steinar några dåliga sidor. Han var positiv, han var stark och han hjälpte alltid till. Han tog ryggsäckarna av dom som var sjuka och trötta. Han gick ofta först och fanns det en extra topp att gå upp på så gjorde han det. Och det med ett skratt. Jag blev lycklig av att se han och hans fru Elin tillsammans för dom såg lyckliga ut. När dom tittade på varandra så log dom. När jag hittade dom sittande tillsammans på en sten så skrattade dom oftast. När vi pratade om lycka (eftersom vi nu var i Bhutan, landet som mäter GNH – national growth of happiness) så sa han att lycka för honom är ”Helse, arbeidslyst, familie”

Han kändes äkta. Han var en sådan där person som jag gärna hade haft vid min sida när livet inte är perfekt. När det blåser på fjället. När stormen kommer. När det är tungt. Nu tog livet en annan vändning. När Steinar och Elin kom hem till Norge i november skrev Elin: ”Heisan fra brygga en grå november. Fiskern (Steinar) har vært syk etter hjemkomst fra vår flotte tur. Blodpropper begge lunger. Hjemme på sofaen med håp om bedring snart. Liker ikke svingende temperatur, ikke veldig høy feber men opp og ned. Legene konkludert med flytur som årak til all elendighet. Er det noen av dere andre som har hatt svingende temp.etter hjemkomst?!”

I februari kom det här ”Hei gode Bhutanvenner. Husk å leve og følge drømmer /reis mens dere kan!!! Livet vårt tok en skikkelig u-sving etter hjemkomst fra Bhutan. Ble raskt klart at det ikke kun var blodpropper Steinar var rammet av. Veldig hissig og raskt utbredt kreftsykdom og nå er han inne i sluttfasen. Det er så ufattelig og trist, sterke, flotte mannen min ble raskt syk og plagene har rast på …”

13 februari dog Steinar.
Dog.
Han finns inte mer. Starka, snälla, glada Steinar är borta. Helt overkligt.

Livet kommer att gå vidare, andetag för andetag men jag får svårt att få in luft i mina lungor när jag tänker på Elin, barnen och barnbarnen. Samtidigt som jag vet att Steinar inte är den som skulle satt sig på en sten och gråtit resten av livet. Känns som han hade åkt ut på sin fiskebåt, låtit tårarna strömma och sedan gjort vad han kan för att göra världen till en bättre plats genom ord och handling. Men vad vet jag. Jag kände inte Steinar. Men den Steinar jag kände tyckte jag väldigt mycket om och jag såg fram emot att gå upp på fler fjäll tillsammans med honom och Elin. Nu får jag knacka på Elins dörr och gå upp på fjället med henne. Det ser jag fram emot. Men jag blir så oändligt sorgsen när jag tänker på att dom inte ska få gå upp på några fler fjäll ihop, för dom var inte klara. Inte klara än på länge.

Och du som läser det här. Livet är inget genrep. Det är här och nu. Det går inte att säga nog många gånger. Du vet faktiskt inte när du eller din bästa vän kommer dö, så gå ut i världen och gör den till en bättre plats. Nu. #Levförfan