Andar, Yakar & dimhöljda berg

Bhutan, lyckans land. Fredligt, grönt och koldioxidneutralt. Vad är hemligheten? Häng med mig på en sagolik vandring i dimhöljda berg, vaktade av andar och munkar. (Publicerad i Utemagasinet)

Kan jag hålla mig tills det blir ljust? Nä, jag måste kissa. Eller är jag ens nödig? Ingen idé att fundera. Jag drar ner dragkedjan och smyger så tyst jag kan ut ur tältet, för att inte väcka Aashild Forseth i sovsäcken bredvid. 

Det är frost i gräset, i rhododendron-buskarna, i mina skor. Kliver i dem och tar några steg mot skogen, hittar en skapligt skymd plats. Först är mörkret så kompakt att det nästan går att ta på, men när ögonen vant sig syns stjärnorna på himlen och bergens bastanta skuggor. 

Kall luft sveper över rumpan, men mest påtaglig är overklighetskänslan som sköljer över mig. Här sitter jag och kissar, liksom. I Bhutan. Sagolandet som jag drömt om i så många år. Den här kissutsikten kliver rakt in på min topp-tio-lista.

Frodigt och böljande 

Vi vandrar i en storslagen novembersaga. I Åskdrakens land, som lokalbefolkningen säger. I fem dagar ska vi gå Druck path, från Paro till Thimphu, i samlad grupp med lokal guide, som reglerna säger. 

Jag läste någonstans att om jordens länder lekte kurragömma skulle Bhutan förmodligen vinna. Himalaya radar upp taggiga toppar som en gigantisk mur mot Kina i norr, medan du måste ta dig genom tät, indisk tigerdjungel för att komma in i landet söderifrån. Först 1974 släpptes den första turistgruppen in. Än idag är det otillåtet att resa hit solokvist, utan rätt sällskap eller tillstånd, men några skandinaviska arrangörer har vandringsresor till Bhutan i sitt program.  

Landet, som till ytan är mindre än Jämtland, framställs ofta som lyckligt, grönt och koldioxidneutralt. Och nog känns det så, här i bergen. Vi följer en brant stig uppför genom ett landskap som för tankarna till Bröderna Lejonhjärtas Nangijala, frodigt och böljande. 

Vi befinner oss på cirka 3000 meters höjd och mina lungor känns små, men guiden Nobola pratar obekymrat på i branten som aldrig tar slut. Han berättar om kung Jigme Singye Wangchuck som på 1970-talet myntade begreppet bruttonationallycka, GNH. Till skillnad från BNP, som mäter tillstånd och utveckling genom konsumtion och produktion, utgår Bhutans lyckoindex från inre värden som harmoni, natur och välbefinnande. Sedan kungen införde GNH har medellivslängden fördubblats, berättar Nobola. Dessutom har alla barn fått möjlighet att gå i skolan, och miljö och natur har införts som en del av undervisningen. FN har gjort liknande mätningar, de senaste siffrorna presenterades i svenska medier i somras. I den rapporten kommer Bhutan först på 95:e plats, medan Sverige tydligen är det sjunde lyckligaste landet. Allra lyckligast är våra grannar i öst, finländarna, medan norrmännen hamnar på tredje plats.

Dålig karma att döda

Vad är då lycka, egentligen? Diskussionen böljar fram och tillbaka i gruppen, där jag är ensam svensk bland 15 (några snäpp lyckligare?) norrmän. Elin Bredsand säger att lycka för henne är att ha hela familjen samlad och äta middag, hennes man Steinar fyller på med ”helse, arbeidslyst och familie”.

Per Sverre Bardum hojtar bakifrån i ledet att just nu skulle en kall öl vara lycka. 

– Men bara den första. Den andra ölen gör mig aldrig lika lycklig, konstaterar han. 

Vi kommer fram till en liten stenruin med en presenning som tak. Här bor en familj några månader om året, tills den verkliga kylan kommer. Precis som samerna i Sverige tidigare flyttade med renarna, flyttar yakfolket med sin flock. 

Mamman Wangmo med dottern Dechey Seday möter oss i dörren och inne i dunklet skymtar ytterligare en flicka som står och kärnar smör. Yeshi Peday, som hon heter, häller upp yakmjölk i en mugg. Det smakar sött. 

– Gott, tycker Anita Halsvik. Liknar inget jag druckit innan. 

Bitar av ost hänger på en lina ovanför elden, en påse rött ris står i ett hörn. Men vad är det som hänger där uppe i taket, ser det inte ut som torkat kött? Vi är flera som hajar till. Bhutan är buddhistiskt och man tror att det är dålig karma att döda andra levande varelser, det har vi läst oss till.  

– Det är en yak som trillade ner för ett stup, säger Wangmo, och då tar vi hand om köttet. 

Jag som är uppvuxen i en svensk jaktfamilj har svårt att få ihop det. Man vill inte döda djur, det anses dåligt – men ändå är bara 40 procent av befolkningen vegetarianer. Kan det verkligen trilla så mycket yakar utför stupen här, att det räcker till runt 300 000 köttätare?

Svaret är nej, Bhutan importerar en hel del kyckling och kött från Indien. På frågan om det inte ger dålig karma att äta kött från ett djur som någon annan dödat, ger de oförstående blickar till svar. 

Spara på krafterna

Vi vandrar vidare mot vårt nattläger. Så många intryck, natur och kultur. Hur kan det komma sig att människorna i ruinhuset, som vi precis sa hej då till, är lyckliga – medan många hemma i Sverige, som har allt man kan önska sig, är olyckliga? Det är förstås lätt att säga att livet leker, att det lilla man har är allt man behöver, men de vi möter i byarna ser verkligen genuint lyckliga ut. Leende ögon.

Vår norska guide Inger Hillöy Solheim har varit i Bhutan många gånger och vet vad som väntar runt varje krök. Hon vill att vi ska gå långsamt nu, spara på krafterna. Det är inte jättejobbigt, men vi befinner oss på över 3000 meters höjd och ska de närmaste dagarna vandra över toppar som är 4000. Några av oss känner redan av höjden, mår dåligt och har ”hodepine”. Hur långt är det kvar till lunchen?

– Just around the corner, säger Nobola – ett citat som ska bli starkt förknippat med honom.

Skällande släktingar

45 minuter senare kommer vi fram till lunchplatsen. Maten står uppdukad på en liten gräsplätt, med rhododendron-buskar som häck och blå berg i lager på lager som fondtapet. Vi får rött ris, grönsaker och kött. Momos, degknytena som är nationalrätten i Himalaya, har snabbt blivit en favorit. Smakar som palt med olika innehåll. 

En timme senare följer vi en stig som slingrar sig längs en stenig bergsrygg. Stigen i sig liknar vilken som helst hemma i Sverige, men de här höga bergen som fortsätter i oändlighet gör något med sinnesstämningen.

Då kommer snön. Först som stora, singlande flingor. Nobola räcker ut tungan och fångar en. 

– Det smakar … mmm … vatten! säger han skrattande. 

Snart kommer flingorna tätare. Huvor dras upp. Regnskydd träs på ryggsäckarna och vi strävar allt tystare framåt. Bredvid oss går den svarta hunden som följt med sedan starten. Hundarna gör så, de hakar på ett gäng hela vägen till Thimpu, och sedan följer de med något annat gäng tillbaka. 

– Vi ger dem mat, säger Nobola. Eftersom vi tror på reinkarnation, pånyttfödelse, så kan den här hunden vara någon släkting eller vän. 

Fint tänkt, men jag kan inte bortse från att de här ”eventuella släktingarna” håller oss vakna på nätterna med sitt skällande.

Flög på en tigerrygg

Stigen följer en vacker sjö med bergstoppar på vakt runtom. Ännu en helig plats. Nobola har redan pekat ut åtskilliga grottor där munkar suttit och mediterat i 100 år, eller en känd ande uträttat något stordåd.

Som Tigernästet, Taktshang Gompa, som vi besökte för två dagar sedan. Det templet svävar till synes fritt mot en naken klippvägg, och det sägs att nationens skyddshelgon Guru Padmasambhava flög dit på en tigerrygg. 

De första dagarna försökte jag gräva lite djupare i skrönor av det här slaget, försiktigt lyfta en och annan svag punkt. Men vem är väl jag att komma här och tvivla? Nu tar jag bara in, lyssnar, förundras. Klart det var platt mark här från början, men så blev en ängel kär i en yak, satte sig och mediterade – och den vackra sjön skapades. Nobola berättar med inlevelse legenden om sjön Jimgelang Tsho. Jimge var ängelns namn. Lang står för yak och Tsho för sjö. 

Livet är onekligen roligare i sagornas värld. Att det tidigare var en glaciär här låter ju inte lika spännande. Eller att sjön nu mest är känd för sina enorma öringar.

Soppa till sjuklingarna

Sant är att dagens nattläger ligger förtrollande vackert, omringat av berg, med en liten flod som rinner förbi. På sluttningen betar en yakhjord, deras horn ser sylvassa ut. Då och då råmar de. 

Några i min norska vandringsfamilj känner av höjden och är riktigt dåliga nu. Inger ser till att de får i sig soppa innan de kryper ner i sina sovsäckar. Vi andra samlas och lyssnar på musik som Nobola spelar. Bhutansk techno. Han berättar att tv och internet kom in i landet 1999 men det finns fortfarande begränsningar. 

– Det är på gott och ont. Å ena sidan är det bra att vi får tillgång till tekniska hjälpmedel, men å andra sidan så försvagas vår egen kultur. 

Bhutan inledde en demokratiseringsprocess 2008, då det första allmänna valet hölls på kungens inrådan. I samband med det avsade han sig all formell makt. 

– Men även om kungen inte styr landet längre så lever vi fortfarande efter lagar och regler som han satt upp, säger Nobola. 

Hello kitty i sovsäcken

Alla säger att de älskar kungen, vart vi än kommer. Det pratas om hans vilja att skydda miljön och naturen, att ingen rikedom är värt något om miljön förstörs – det leder inte till lycka för någon. Lyckan är också starkt sammankopplad med den kulturella identiteten, det säger kungen. För att den ska stå stark bär alla invånare traditionell klädsel i skolan, på jobbet och vid besök i offentliga byggnader. 

Nobola bar sin goh när vi sågs första gången, i Paro, men bytte till byxor och skjorta när vi började vandra. Lokalbornas klädsel bidrar onekligen till sagokänslan när man som västerlänning landar i Bhutan. I städerna går nästan alla män omkring i goh, ett slags omlott-morgonrock, med långa svarta strumpor och stiliga skor. Kvinnorna bär liknande klänningar som kallas kira.

När vi fått mat i magen och mörkret lagt sig vill de flesta gå och lägga sig. Mössan och dunjackan är på, det är rått i luften. Alla jublar när heta värmeflaskor med Hello Kitty-fodral plockas fram, jag pular ner en i min sovsäck och snart lägger sig tystnaden över lägret. 

Tills hundarna börjar skälla. Och yakarna råma i kanon. Det känns som att de står precis utanför tältduken. 

Munken tar en selfie

Vi väcks med varmt ingefärste och äter sedan frukost. Aldrig har omelett smakat så bra. Efteråt tar jag en kaffekopp i handen och strosar ut mot sjön. Yakarna betar fortfarande kring tälten. 

– Det är okej att vara i närheten, men akta er för han med röda tofsar. Det är ledaren för flocken, han kan vara lite aggressiv. 

Inger berättar om hur två yakar en gång slogs och sprang rakt igenom ett tält där ett par låg och sov. Allt gick bra, men det är därför hon ber guiderna mota bort djuren om nätterna. 

Vi har kommit in i någon sorts lunk. Vi vet vem som gärna går först, vem som helst går sist. Vem som gärna pratar och vem som helst vill vara tyst. Guiden Namgey i täten sjunger en sällsam sång. Så vackert. Han frågar vad jag brukar sjunga och blir förvånad över svaret: ingenting. Alla i Bhutan sjunger, säger han. 

En klippavsats som liknar norska Trolltunga dyker upp och vi stannar till och tar bilder. För första gången på flera dagar möter vi andra människor. Kvinnorna från Singapore undrar varför vi fotograferar klippan och säger sedan ”ahhhh” när vi förklarar, men skakar häftigt på huvudet på frågan om de vill klättra ut på den. 

Sista nattlägret ligger på 4180 meter och några är fortfarande dåliga på grund av förkylningar och höjdsjuka. Inger mäter syrehalten i deras blod och nickar godkännande – sedan vill alla mäta sin syrehalt. Ingen ligger farligt lågt men alla ligger lägre än guiden.  

Den sista dagsetappen börjar med en stigning upp till ett pass, där böneflaggor syns vaja i vinden. Vi kommer upp i samma ögonblick som en rödklädd munk står och sätter upp en ny. När han fäst flaggan tar han fram sin mobil, vrider sig lite höger och lite vänster, innan han får till den perfekta selfien med bergen och flaggrepet vajande bakom sig. 

Om mani padme hum 

Böneflaggorna har alltid fem färger. Blå för himlen, vit för luften och vinden, röd för elden, grön för vatten och gul för jorden. En god buddhist ber inte om fördelar för egen del, förklarar Nobola, utan sprider önskningar om välgång och lycka för alla levande varelser. Han lär mig och Maria det vanligaste mantrat: ”Om mani padme hum”, som inte går att direktöversätta men representerar medkänsla. 

Vi får inte gå upp på toppen. Den är helig. Precis som så många andra berg i Bhutan. Det finns ofattbara 18 toppar över 7000 meter i det här lilla landet, men många av dem har aldrig bestigits. Sedan 1994 är det olagligt att bestiga berg som når mer än 6000 meter över havet, man anser att de är tillägnade gudarna. 2003 stramade man åt reglerna ytterligare, Bhutan är inget land för den toppsugne bergsbestigaren.

Nobola pekar ut Gangkhar Puensum. Med sina 7541 meter över havet lär det vara den högsta toppen i världen som ingen människa satt sin fot på. Den ser ut som ett knippe hajtänder med snö på, långt borta i horisonten. 

– Om mani padme hum … 

Maria övar på mantrat som står på många av böneflaggorna. Jag säger till Nobola och gänget att gå i förväg. Ska bara besöka buskarna. 

Ännu en kissutsikt som kliver rakt in på topp-tio-listan. Kan kasta den där gamla listan när jag kommer hem, alla platser är härmed utkonkurrerade av Bhutan. Vilka magiska miljöer vi fått uppleva. Kanske en smula heliga också. Precis här, där strålen möter marken, har förmodligen en munk suttit och mediterat i 100 år. 

Bruttonationalycka

Begreppet myntades på 1970-talet av Jigme Singye Wangchuck, den fjärde kungen av Bhutan. GNH har ofta förklarats som ett system bestående av fyra pelare: goda styrelseformer, hållbar socioekonomisk utveckling, kulturellt bevarande och miljövård. På senare tid har de fyra pelarna delats in i nio domäner, i syfte att skapa en bredare förståelse för den holistiska tanken. Det handlar om levnadsstandard, hälsa, utbildning, tidsanvändning, god samhällsstyrning, ekologisk mångfald och återhämtningsförmåga, psykologiskt välbefinnande, samhällsgemenskapens vitalitet, kulturell mångfald och återhämtningsförmåga.

Fler vandringar i Bhutan

Fyra vandringar guiden Nobola tipsar om, för den som redan gått Druck path. 

1. Jhomolhari En av de mest populära vandringarna. Från Jhomolhari Basecamp (Jangothang) har du fin utsikt över Mount Jhomolhari på 7314 meters höjd. Turen tar normalt 8 dagar, med start i Sharna Zampa och avslut i Dodina.

2. Laya En förlängning av Jhomolhari trek som går förbi den ensligt belägna byn Laya på 3700 meters höjd. Turen tar 10 dagar, med start i Sharna Zampa och avslut i Gasa.

3. Dagala Kallas också för tusen sjöars vandring. Passerar bland annat Utso Lake på 4300 meters höjd och Dala Tsho på 4520 meter. Du får utsikt över Mount Jhomolhari (7314 meter över havet), Jitchu Drake (6989), Kangchenjunga (8586), Mount Everest (8848), Tiger Mountain (6840) och Tsenda Gang (7100). Allt detta på
5 dagar, med start i Geynizampa och avslut i Chamgang i Thimphu. 

4. Snowman trek En av de hårdaste vandringarna du kan göra. Du passerar sex pass på över 4500 meters höjd och ytterligare 5 på över 5000 meter. Turen startar i Gunitsawa Village, Paro Valley, och avslutas 25–30 dagar senare i Sephu (Trongsa). Färre än hälften som startar kommer i mål.