Sök
Stäng denna sökruta.

Laponia Triathlon – i huvudet på Lisa, jag som passerade mållinjen sist av alla!

>> Laponia triathlon – gästinlägg av syster Lisa <<

Rullar ut på gatan utanför huset, kl är 19 på kvällen och det är 5 timmar kvar till start. Det börjar väl bli dags att ställa in höjden på sadeln? Jag som brukar nörda in mig på att göra bikefits och testa allt inför tävling. Jag har alltså en ny cykel som jag testat 2 mil och det är också den enda cykelträning jag har i benen i år. Det är 5 år sen jag gjorde en Ironmandistans, sen dess har jag hunnit vara gravid två gånger och bara tävlat för att det är kul (gör jag väl jämt) men mest kortare tävlingar och inget som kräver en cykel.

Inatt kl 00.00 går starten till Laponia triathlon. Jag ska simma 4 km öppet vatten, cykla 18 mil mitt i natten och avsluta med en mara som dessutom går upp till toppen av skidbacken här i Gällivare. Jag är inte tränad för det här!!! Men förra året ammade jag och hejade hela tävlingen. Året innan som var första året som tävlingen gick då var jag gravid och körde fotobilen med Nadja. I år ska jag stå på startlinjen!

Mina växlingspåsar är i storleksordningen sopsäckar. Jag har med mig ALLT! Planen är att byta om och vara torr och ha bekväma kläder. Inatt kommer jag fortsätta så länge kroppen och huvudet tycker att det här en bra ide. Så fort det är det minsta tråkigt eller jag får ont någonstans så pass att det känns som om jag kommer skada mig då kommer jag kliva av och hoppa in i Thomas hejarbil.

Förra helgen körde jag och Sofie en swimrun tävling i Finland, hade vi inte gjort det hade jag nog inte stått på startlinjen. Tack vare den tävlingen fick jag prova på att simma lite längre sträckor för det har jag inte heller gjort på länge. Alltså vi pratar typ ötillö 2015. Jag har tränat när det är kul och bara korta pass i stil med att simma 500 meter eller 1 km som längst.

Nu står jag i alla fall här och känner mig som ett skämt. Jag fnissar lite för mig själv, vad gör jag här?! Jag borde kliva åt sidan och heja på alla som startar men det gör jag inte jag väntar på startskottet, trycker igång klockan och hänger på alla andra som springer ut i vattnet.

Ganska snabbt hittar jag en bra rytm och börjar tugga meter efter meter. Det här går bra, jag är stark hinner jag tänka men sen smäller det till och jag får en rejäl smocka över höger kind så att det ringer i örat. VA I HELEVETE! Det är ju 34 startande vad håller du på med? Det finns en stor sjö att simma i skärp dig hinner jag tänka. Det här händer inte mig ens när det är 2000 startande. Det är som ett skämt. Jag får vatten i öronen och allt känns helt plötsligt kaos. Jag börjar frysa. Jag inser att jag helt plötsligt siktar som en kratta. Säger åt mig själv på skarpen ”Ska HAN göra att du får en kass simning, skärp dig!” Fokuserar om och kommer sakta med säkert tillbaka. På väg upp till varvning på stranden tänker jag att jag tar ett varv till sen bestämmer jag mig för om jag gör det tredje eller kliver av redan då. Ett till klarar jag.
Kommer upp och hör speakern säga ”Lisa Lantto varvar, hon har gjort 7 Ironman”.
När jag kommer upp på stranden andra gången har jag Carina Stade bredvid mig.

Helt plötsligt blev det här hur roligt som helst! Jag glömde helt att göra high five med pappa som jag planerat under hela andra varvet. Kom nu Lisa ropar hon och vi springer ut tillsammans. Tar en klunk varm saft och springer ner i vattnet igen. Carina ligger på min högra sida några meter ifrån mig under hela sista varvet. Jag som bara andas åt höger ler lite varje gång jag andas, trevligt med sällskap på en IM simning, det har jag aldrig haft tidigare.

En funktionär vinkar in mig mot tältet och håller upp tältduken. Åh vad härligt varmt det var här inne! Jag försöker trassla av mig våtdräkten men det är ju helt knäppt svårt!!! Mina fingrar fungerar inte över huvud taget. Ja ja dom kommer tillbaka snart jag fortsätter med det som går. Jag har ännu inte bestämt mig för hur länge jag ska hålla på med den här tävlingen inatt men bestämmer mig nu för att byta om och cykla fram och tillbaka till Tjautjas sen kliver jag nog av. Till dess ska njuta av egen tid och att bara få vara jag helt själv på cykel med bara mina egna tankar (ja så säger nog bara föräldralediga med 2 barn hemma).

Inne i växlingstältet hjälper jag Carina och en annan tjej av med våtdräkten, jag har ju ändå inte bråttom till nåt.
Kan ju flika in att växlingar är nåt jag tränat på nästintill varje dag senaste åren. Med två små barn och en pågående renovering har jag lämnat på dagis och när minstingen somnat är det som ett startskott för 1 timmes renovering. T1 är jag rätt bra på men här är det kallt och jag ska byta alla kläder. Men kul är det, här njuter jag! I vanliga fall hade jag preppat allt perfekt men idag har jag bara kastat ner allt i påsen och häller ut allt på marken när jag kommer in i tältet. Jag låg ändå på topplistan över snabbaste växlingstid, även det en gren att tävla i.

Lufsar ut till cykeln och drar på mig mammas skidhandskar. Jag glömde cykelhandskarna hemma och vägrar frysa. Dom var grymma! Lätt ett tips om du ska köra. Varma handskar! Nu ropar Thomas att jag och Carina är 4e och 5e dam. Bwahahahaha han måste skoja. Nä det gör han inte.

Jag cyklar ut från Sandviken som badstranden heter i Gällivare. Första biten på cykel går längst grusstigar. Dom här kan jag utan och innan jag har cyklat/sprungit och gått den här vägen hundratals gånger. Jag bränner på och cyklar förbi en tjej som fipplar med något, frågar om hon är ok, får ett ja och cyklar vidare. Men vänta nu är jag 3e dam nu alltså. Det här ska jag njuta av så länge det håller! För jag vet att det inte kommer hålla hela väg in i mål men det skiter jag i just nu. Tredje dam tredje dam tredje dam! Cyklar upp mot Dundret och genom tre rondeller, svänger av mot Koskullskulle och klättringen upp mot Tjautjas.

Efter en stund kommer hon och rullar förbi mig. Jag har väntat på dig säger jag, där är du. Bra kört! Lycka till! Här cyklar även Carina förbi och jag säger typ samma sak. Jag har väntat på dig. Upp och jaga tredje platsen, den är där framme! Kör hårt!

Nu blir det tungt. Riktigt tungt. Jag börjar må lite illa och förstår att jag kör lite för hårt för vad mina ben är tränade för och att jag måste fylla på med energi. Tar en klunk gel från flaskan som jag fyllt med 9 gels, 6 koffein och 3 utan.

Hur många backar kan det finnas på väg till Tjotti?! Jag vet precis och det är jobbigt. Jag vill kliva av! Jag börjar läsa texterna som någon skrivit på asfalten ”Heja Odd!” ”Kämpa på” ”Snart är det högsta punkten” och helt plötsligt står mitt namn där. Jag blir tårögd. Någon har alltså varit ut dagen innan och skrivit små meddelanden till alla som startar. Varenda en finns med. Ok snart högsta punkten. Kämpa Lisa.

Går det uppför så går det snart nerför. Jag älskar nedför! Kom igen tänk något snällt om dig själv. Som vadå?! Egna tankar var det. Blä jag vill inte. Jag vill bara hem till mina familj och krypa ner under ett varmt täcke. Inte för att jag fryser just nu. Ah en bra tanke! Jag gillar mina kläder. Åh vilket bra val av jacka. Jag fryser inte, inte heller om benen. Livet är ganska bra ändå. Sådär håller jag på. Möter Odd. Blir glad för att det är just han och att han är här och försvarar titeln. Möter fler tävlanden, efter en stund säger en kille att jag snart är vid vändpunkten. Jaaa där är den!

Funktionärerna står redo att langa vatten och sportdryck. Jag sätter ner foten och förklarar att jag inte riktigt har så bråttom. Vad har ni att bjuda på frågar jag. Tar en flaska sportdryck och en bar. Kan lika gärna prova, jag ska ju ändå bara rulla ner till Gällivare. Spela roll vad min mage säger, det kanske är gott. Tackar och rullar iväg.

Cyklar på allt vad jag kan nedför och njuter av varenda höjdmeter jag plockat uppför. När jag kommer ner till Koskullskulle igen ser jag Carinas rygg. Men vad gör hon här! Jag har inte kommit ikapp utan hon måste ha tappat. Jag är inte speciellt stark på cykel så nåt är fel. Jag är för trött för att jobba ikapp henne men när vi svänger av mot Nattavaara så saktar hon in och väntar in mig (här hade jag sen innan bestämt mig för att kliva av). Carina är helt slut och säger att hon ska bryta. Jag reagerar som en lejonmamma på savannen och fylls av energi det är som om jag inte gjort nåt innan det här och är hur pigg som helst. Du ska inte bryta! Punkt. Kliver du av så gör jag det säger jag (jag skulle ju ändå det). Hon håller på att somna på cykeln säger hon och är trött alltså sömntrött, benen är det inget fel på. Hon är tuff och har flera Ironmantävlingar i bagaget hon kan det här. Hon har dessutom cykeltränat. Hon har fixat barnvakt, åkt nattåg upp och betalat startavgift. HON SKA I MÅL! Jag vägrar låta någon sömn bestämma över hur det här ska sluta. Jag fattar också att jag är skitjobbig, det är imponerande att hon inte klappade till mig så ettrig som jag var. Inte ens ett hårt ord säger hon, ingenting. Förlåt för att jag var ett skitjobbigt energiknippe mitt i natten. Jag skyller på alla koffeingels som jag tryckt i mig.

Vi rullar på mot Nattavaara och jag inser att det kommer bli tight att hinna till kl 12 som är cut-off för cykel, om vi håller det här tempot men jag blåljuger och säger att det är lugnt. Jag är däremot orolig för att Carina kommer att vakna till och hennes ben kommer leverera så mycket mer än vad mina kommer att kunna hänga med på. Ja ja det går som det går. Nu är nu och vi ska ta oss ur det här först. Vid det här laget så har jag börjat sikta på mållinjen.

Vi varvar mellan att Carina ligger framför och att jag lägger mig före men vi draftar inte, det gör man bara inte. Ibland snicksnackar vi bredvid varandra en stund när det går uppför.

Vi möter Sofie, hejar. Hon ser stark ut. Rullar in till kaffepaus i Nattavaara, vad ska hända nu? Vi turvisas och springer in på utedasset skämtar om att det finns två hål bredvid varandra men just idag är nog inte den dagen vi vill gå på dasset tillsammans. Vi tar en kaffe vid elden men ett helt gäng funktionärer. Så himla trevligt och det var nog den godaste koppen kaffe jag druckit. Undrar om vi ska fortsätta tänker jag.

När Carina kliver ut från dasset är hon som en ny person. Hon är rak i ryggen, har kraft i benen och hon ler. WTF. Ska vi in i mål? Kan det vara så? Jag vågar nästan hoppas på att det är så.
Hade hon valt att kliva av här hade jag också. Jag är så himla glad att du valde att fortsätta.
Nu bubblar hon och jag tänker att mina ben nog inte kommer orka hänga på när hon börjar cykla. Äh det blir som det blir, jag hänger på så länge det håller. Nu vill jag till målet. Jag vill få springa ner för Dundret. Jag längtar.

Jag sms:ar Jonna som är funktionär på toppen av Dundret och skriver nåt i stil med Väntar du på oss? Vi är på väg men det tar en stund innan vi är där. Jonna svarar direkt att hon stannar tills sista person passerat, dom går ingenstans innan vi kommer.

Thomas har nu dessutom fyllt på sin termos med kaffe och vi har fått ännu en sak att beställa i buffen när han stannar till och hejar på oss i parkeringsfickorna, ett tag stannar han i varannan parkeringsficka och livesänder på Facebook samtidigt som han serverar oss varsinn kaffeklunk. Han dukar upp olika sorters godis, buljong, sportdryck, vatten, bars och nu även kaffe. Jag är dig evigt tacksam, vilken proffshejare!

Vi rullar förbi funktionären vid den lilla avstickaren i Nattavaara. Han hejar och säger att det är en tuff cykling tillbaka. Men på riktigt det behövde vi inte höra, vi cyklade precis den vägen nyss vi vet exakt. Jag skrattar åt att det är så här norrland är. Inte ska man tro att nåt är enkelt.

På väg tillbaka är det motvind men Carina är glad och jag blir på riktigt imponerad över hur cool hon är som lyckas vända och äga situationen, utan den hade vi båda suttit i en varm bil nu. Jag vill helst av allt vara just här just nu.

På väg mot Nattavaara såg vi en älgko vid sidan av vägen men nu står där en vargflock! Jag övervägde om vi borde vända men ser snart att det är renar. Puh.

Nu står Thomas, Anders, Alva och Selma vid kanten av vägen. Vi har så bra flow att jag knappt vill stanna men jag kan inte hålla mig från att krama om dom. Vi stannar till en kort stund och tuggar sen vidare i motvinden. Ser på Alva och Selma att dom tycker att det är lite konstigt att jag är här och harvar på cykel men dom hejar som pappa förmodligen sagt åt dom att göra. Jag har haft min telefon med ”hitta vänner” påslaget i ryggfickan under cyklingen, Anders har vaknat till under natten och tittat på hur det går för mig. Tack vare den har han stenkoll på exakt var jag är och kommer och dom tajmar så att de kan komma och heja under slutet på cyklingen.

Vi ser toppen på Dundret när vi närmar oss Gällivare. Psykiskt jobbigt eftersom att vi ska hela vägen upp men också härligt att se att vi ska precis dit. Jag vet exakt hur varje backe ser ut framför oss och vad som väntar bakom nästa kurva och just nu är det rätt jobbigt men som vanligt så tänker jag att jag gjort värre saker. Det här borde gå, tänk på något annat en stund så är du vid T2 snart. Tänk om Hellner står där och hejar det skulle vara kul. Hoppas han bor kvar i Gällivare även om han pensionerat sig från skidåkningen. Undrar hur hans liv är nu när han inte behöver dra iväg och jaga kilometrar två gånger om dagen varje dag. Oj titta där är ju T2…typ så.

Hoppar av cykeln graciöst som få (Not.) och springer (haltar) in till T2. Två funktionärer följer med oss in och frågar om vi vill ha kaffe. Ja gärna. Vill ni ha mjölk? Kan man få det? Lyx. Ja tack! En bulle? Ja men ok då.

Ett snabbt toabesök och sen går jag ut medans Carina springer in på toa.
Men spring då säger funktionärerna!
Nä jag ska vänta på Carina svarar jag. Har vi kommit hit så kommer jag aldrig lämna henne nu. Det här var ju det vi drömde om innan tävlingen startade, att få springa tillsammans! Vi springer iväg och benen fungerar faktiskt rätt ok. Vi försöker räkna på hur länge det kommer ta om vi springer i det här tempot och lägger på rätt mycket för att kompensera för en vända upp och ner för Dundret. Det kan bli tight säger jag. 7 timmar, hinner vi?
10 min in på löpningen säger jag att Carina får springa iväg om jag sinkar henne. Det är bättre att en går i mål än ingen av oss. ALDRIG säger hon. Vi håller ihop till slutet!!!

Upp för Dundret går vi i rask takt. Springer jag uppför tar mina ben slut ganska snabbt men jag vet också att jag kan plocka igen det när jag får springa nerför. Längtar. Jag älskar nedför!  

Vi närmar oss Åke på toppen som stugan högst upp kallas. Alla vi möter hejar som om vi leder tävlingen. Det här är lätt bästa hejarklacken, vi träffar inte så många längst banan men ALLA hejar så är det aldrig på tävlingar. Thomas jämförde publiken på någon tidigare tävling han kört med bagagebandet på flygplatsen. Dom väntar och väntar Å DÄR KOM MIN VÄSKA sen väntar dom igen Å DÄR KOM MIN VÄSKA. Här är alla ”väskor” allas. Love it!

När vi kommer upp på toppen står dom redo med varm saft och har tänkt langa till oss för att vi ska kunna vända neråt snabbt. Vi frågar om vi får komma in en stund. Vi hade ingen aning om att vi låg på andra plats för spurtpriset upp på toppen hade vi vetat hade vi vänt neråt direkt. Men varm saft och en kram av Jonna var lätt värt det. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka trött/glädjetårarna.

Thomas springer med oss en bit från stugan och berättar att Anders sagt åt honom att berätta för mig att de flesta redan dömt ut oss, ingen verkar tro att vi ska hinna i mål innan det stänger. Haha Anders känner mig för väl. Nu kommer vi gå i mål, det där funkar himlarns bra på mig. Tack för den Thomas vi ses om en stund igen nu ska vi njuta ner för berget!

Vi springer ifrån honom. Woha!

Vi rullar ner för berget och ser fram emot att se hur benen funkar när vi kommer ner på en mer normal löpning för att kunna räkna på hur långt vi har kvar och om vi kommer hinna till mål innan 18.00. Här äger vi! Det är som om vi är fulla av energi och får bromsa in och gå när det blir för brant för att inte förstöra benen totalt.

Vi går 2 backar, den innan kurvan precis över trädgränsen och sista backen längst ner i femmanbacken resten springer på i rätt ok tempo nedför.

Några hundra meter asfalt och sen får vi äntligen springa Rallarstigen.

Här har Robert som är tävlingsledare sagt att det kommer finnas en kvastlöpare bakom sista löpare. Det blev vi då. Efter en stund dyker en funktionär upp springandes med hund, trevligt med sällskap och ett stort plus är att han har hund med sig.

Vi snackar lite och han verkar förvånad över hur pigga vi är. Alla har verkligen redan dömt ut oss. Så fel dom kan ha, cykelform och löpning har noll med varandra att göra och nu är vi dessutom pigga, man somnar inte när man springer! Här kommer vi!

På väg mot vändpunkt löpning träffar vi äntligen några andra deltagare. Det har känts rätt tomt på banan för oss under många timmar så vi blir euforiska. Vi hejar som besatta, förmodligen sjukt irriterande för nu börjar alla som vi möter springa…det är tydligen en stark drivkraft att inte bli sist. Varenda en bränner på.

Vi gör tvärtom för nu börjar skogsbesöken för mig och Carina, jag frågar om vi inte kan ta ett kort stopp och plocka blåbär. Vi springer ut i skogen på varsin sida, delar systerligt på våtservetterna som vi har med oss. Gör som björnen och hoppar sen upp på vägen för att springa vidare. Tror vi hann med 4 skogsbesök innan vi gick upp för femmanbacken och sista biten mot mål. Sista milen varvade vi springa/gå mellan lyktstolpar, buskar, kurvor, till nästa vätskestation osv.

På väg upp för femman kommer en funktionär springande emot oss. Nä ska hon plocka av oss hann jag tänka innan jag ser att hon har med 3 muggar i vardera hand. Cola, vatten och chips. Hur underbart är inte det?! Hon sprang med oss en bit för att kunna ta skräpet och spara oss tid och slippa stanna. Det är kärlek.

Nu går det upp och ner och jag minns inte att det var så här kraftiga backar på väg ut från T2. Vi går uppför och springer ner och på platten. När vi närmar oss mål ser jag två änglavingar som ligger vid sidan av stigen. Undrar varför Netflix-Lucifer har lämnat dom där.

Ok nu är jag trött. Där kom dom där halucinationerna som Jonna pratade om, jag skrattar och ser att det är en stor sten. Längtar till mål!

Vi bestämmer oss för att kliva över mållinjen tillsammans med är rätt otydligt (vi är trötta) exakt var den är. Är tidtagningen där flaggorna med mål är eller vid bågen?

När vi kliver över mållinjen längtar jag efter pizza, bastu, säng. I den ordningen. Jag får en stol, godis och hoppar in i bilen men hemma väntar bastu, mammas mat. Jag nattar barnen eller dom mig och sen sover jag gott. Jag har fått en natt extra men missat en dag känns det som när jag somnar.

Nå gillar du det här så gillar du nog också

En reaktion på ”Laponia Triathlon – i huvudet på Lisa, jag som passerade mållinjen sist av alla!

  1. Underbar läsning, tack! Svårt att förstå hur man pallar att vara igång så lång tid, verkligen maffigt, vilken prestation!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *