DELHI

Ett dygn ensam i Dehli innan jag flyger vidare mot bergen och Himalayan 100 miles Stage race. Jag har aldrig varit i Indien tidigare och är helt ärligt lite rädd för mycket folk. Jag klev av planet imorse och möttes av en lååååång kö för att få visa upp mitt pass och visum.

Jobbade några timmar innan jag fick mitt rum och kunde lämna av mina saker. Läste min Indienguru Pers tips om “24 timmar i Delhi” och gav mig ut. Ljudet av bilar som tutar. Nya dofter. Människor som bor under en pressening i minsta ledigt hörn. Och hur många lösa hundar, kor och apor kan egentligen gå omkring på gatorna? Men mest är det ändå människor. Med betoning på män. Jag är ensam kvinna som är ute och går. När jag närmar mig Connaught place började jag stöta på dom två och två i färgglada kläder. Men det känns som jag möter 1000 män på varje kvinna. Och efter ett tag tappar jag räkningen på hur många män som börjar prata med mig och sedan tipsa mig om turistbyrån eller någon marknad eller eller eller eller. Jag har bestämt mig för att omfamna Indien med ett stort leende, tro att människor är ärliga utan att vara blåst. Lite så.

Jag gick dit jag kände för. Marknaderna orkade jag helt ärligt inte med, jag gick igenom några men det blev för mycket med alla dessa män, män, män som skulle sälja på mig allt från vackra kläder till öronsköljning “very good for you maam” …

Betalalade 200 indiska ruupes för att få komma in till Jantar Mantar. Mest för att det såg så lugnt och stilla ut där inne. Det var det också. Satt i skuggan och drack vatten ett bra tag.

Dealade pengar för att ta en mopedriksha tillbaka till hotellet. Det gick bra till han fick mig att vilja åka runt halva Delhi med honom och kolla på sevärdheter. Egentligen säkert helt fel men jag tänkte på min kompis Marco som sa att han var så snål att han inte betalade in sig till Taj Mahal när han var här för att han kände sig lurad. Det har han ångrat sedan dess. Förhandlade med mig själv och kom fram till att jag har råd med 60 kronor guidning och taxi tillbaka till hotellet. Jag fick se ett gäng stora sevärdheter och fick mer än en timmes skönt samtal med en nybliven pappa som var stolt över sin son, och sin fru och sin kusin, och sin syster och sin mamma och sin pappa och och och … Fick också reda på vad han tycker om hur Indien styrs, sjukvården (som blivit bättre för dom fattiga under dom sista åren) hur mycket han måste spara för att hans son ska få en bra utbildning, hur religionsfördelningen ser ut i Indien, bästa museet, hans favoritmat, skillnaden i pris på cigaretter inne i centrum och två kilometer utanför Delhi och och och och …

Idag var det närmsta Himalaya jag var vattnet jag köpte till lunchen men imorgon ska jag flyga upp i bergen. Längtar! Eller ja, kom på mig själv att längta till att vara på Delhis flygplats igen – för då är det över. Fast jag vill inte vara utan upplevelsen. Ska bli så sjukt spännande. Försökte spalta upp vad det är jag är nervös för egentligen.

1. Höjden. Sedan Marie började må dåligt och sedan spy när vi var på 3800 meter i Colorado så har jag respekt för höjden. Och nu har jag en dag acklimatisering och sedan ska jag springa drygt tre mil upp till 3860 meter där vi sover.
2. Distansen. Nej jag har aldrig sprungit 100 miles innan. Inte 17 mil heller. Har inte heller tävlat fem dagar på raken. Jag gör ofta en stor tävling och sedan firar jag en vecka eller två. Nu ska jag masa mig ur sovsäcken och springa ännu ett marathon dagen efter.
3. Magen. Den kan få för sig att strula under ett vanligt maraton, vad ska den då inte kunna få för sig att göra under ett maraton i Indien?

Sedan finns det saker som skavsår, regn och en massa annat men jag gör som vanligt; tar det som det kommer och hoppas på att det i vilket fall blir en upplevelse jag kommer minnas med ett leende resten av livet.