När du läser det här är jag död. Så har jag flera brev som börjar. Och dagböcker som slutar. Det låter hemskare än det är. Jag vet helt enkelt att jag ska dö. Camilla som du ser på bilden dog idag. Och du kommer att dö. En dag.
Jag tycker det är bra att tänka på det det ibland. Du kan planera och drömma om framtiden, men du vet ta mig tusan inte om sen, snart, efter … finns. En som inte finns här imorgon är Camilla. Men en sak hon visste var att här och nu är det som gäller.
Jag har mött henne många gånger genom åren. Och är du instruktör i Sverige så har du med största sannolikhet också stött på henne. Tränat för och med henne. Inspirerats av henne.
Jag säger som vanligt – lev för f*n! Och skriv gärna det där brevet som börjar med “när du läser det här är jag död …”. Inte för att du ska dö imorgon utan för att när du skriver det där brevet så brukar det utkristalliseras vilka och vad som är viktigt i ditt liv. Vilka vill du ge en sista hälsning? Vad vill du säga dom? Sedan följer du dina egna råd. Och så berättar du åt dom du älskar att du älskar dom och hur sabla bra dom är. Nu. När du lever. Alltså idag.
Själv planerar jag leva till sisådär 100. Men blir det inte så kommer jag dö nöjd.
Just innan du läser mitt brev där det står att jag älskar dig. Att jag vill att du ska göra det som gör just dig glad. Att du ska skratta så mycket du kan, så där nerifrån magen som bara du kan. Att du ska leva varje dag som det vore den sista, leva fullt ut. Här och nu. Varenda jäkla dag. Allt annat är slöseri. Så stäng ner datorn. Sätt ner telefonen. Sluta läs. Ut och lev!
Fotona på Camilla har Janne Danielsson tagit för Fitness.
0 reaktioner på ”När du läser det här är jag död”
Fint och tänkvärt Sofie, som vanligt. Tack för att du skriver!
Fint och tänkvärt skrivet Sofie. Tänker på alla er som kände Camilla bra, denna hemska sjukdom borde inte få finnas.
Så otroligt fint skrivet…även om det skär i hela min kropp att läsa så är varje ord så viktigt och så sant. Jävla sjukdom och ÄLSKADE LIV. Lev det. Nu.
Herrejisses, vilken chock… Men ändå inte. Jag var en av dom som under många år hängde på låset till Camillas danspass – hennes energi, glädje och svettnivå var helt fantastisk och smittande! Under en period var det vikarie, men sen kom hon tillbaka, med en sjal på huvudet men fortfarande med samma energi och ännu mer glädje. “Ni som har hår, släng med det!”.
Jag kände inte Camilla på nåt sätt men världen känns ändå tommare. Jag ska ta med mig av hennes livsglädje och försöka bli bättre på att ta leva livet, varje dag. Och jag börjar idag.
Tack för ditt inlägg!
Vackert och viktigt skrivet. Försökte mig på något liknande imorse. Camillas energi lever kvar och har spridit ut sig till otroligt många.
RIP vackra Camilla. Läste hennes blogg nu genom dina länkar. Tack för att du skriver och delar. Livet är så värdefullt och sårbart. Kärlek.
T