Har umgåtts med tonåringar lite då och då under de senaste veckorna. Det och att Marie frågade hur det skulle kännas om kommentarerna på bloggen sinade gjorde att jag reflekterade.
Och jag konstaterar att jag är glad att jag är jag! OCH jag är glad att jag är 37. Jag vill inte vara någon annan. Jag drömmer inte om någon annan ålder. Jag är fullständigt nöjd just idag, just nu.
Jag är inte mina resultat. Jag är inte mitt jobb. Jag är inte mina prylar. Jag är inte min blogg. Skalar man bort allt så är jag ändå Sofie. Jag är så lycklig över att slippa vara 15 år och tycka att såååå många saker är pinsamma. När jag träffar vissa tonåringar så önskar jag att jag kunde sticka in ett chip i deras hjärna och föra över vetskapen om att det är VÄLDIGT få saker som känns pinsamma och betydelsefulla idag som betyder något om 100 år, så sluta bry dig om vad som är pinsamt och inte. Njut av livet istället. Och att de är fullständigt perfekta precis som de är!
Jag har drömmar och mål – JA! Och jag tänker ha roligt på vägen. Jag ser mig själv lyckas, men vet inom mig att gör jag inte det så har det förmodligen iiiiingen som helst betydelse om 100 år…
Jag känner mig sjukt tacksam för varje steg jag får ta på den här planeten, tillsammans med människor som jag älskar. För vad skulle jag göra om jag visste att jag skulle dö imorgon? Putsa mina medaljer? Blogga hela dagen? Leka med mina prylar? Nej, jag skulle krama min familj och riktigt suga in doften av dom in i varje cell i min kropp.
Vill du vara du? Eller vad säger du, tillbaka till 15 om du hade chansen?
0 reaktioner på ”Jag är jag!”
Och tänk vilken tur för oss andra att du är just du, Sofie!
Visst är det skönt att bli lite äldre och tryggare. Men å så frustrerande att inte kunna ingjuta den där tryggheten i dem som är yngre. Vissa erfarenheter måste man helt enkelt göra själv…
Både och. På sätt och vis är jag helt tillfreds med den jag är som person idag, men å andra sidan så finns det massor med saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda de senaste femton åren. Ibland funderar jag på hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade varit lite smartare då liksom…
Kanske inte 15 igen, men funderat lite sen jag fick Maiko. Skulle vara häftigt att få vara 0 igen och uppleva precis allt för första gången. Fascineras av vardagliga saker som en diskborste eller gapskratta åt en solkatt.
Tänker att ungdomarna som du säger borde vara nöjda med den de är. Grejen kanske är att många inte riktigt vet vem de är. Allt har sin tid, olika åldrar ”skall” upplevas. Med massa uttryck, kanske intrycken faller på plats senare.
Visst är det häftigt att när man får barn så får man inte bara ett barn – man får en livscoach på köpet. Att få uppleva världen genom deras ögon är så himla härligt. De kan stanna till och titta på ett löv som om det är det finaste de sett någonsin, ett löv som man själv bara hade sprungit över.
Lever man i nuet och verkligen ser allt som om det är första gången man ser det så är allt helt vidunderligt och rätt ofta bland det vackraste man sett.
Men det är som du säger – allt har sin tid.
Och jag känner mig som en gammal tant när jag säger det här men NJUT! Andreas, snart är tiden här, tiden då du och jag bara är såååå pinsamma 😉
Tack för en underbar blogg! Du är en så fantastisk inspiration! Jag är 42 och håller med dig till 100%, bara nyttigt att bli påmind ibland 🙂 tack!