Helena bjöd in till “Brag All You Can” fest i onsdags. Så här skrev hon i festinbjudan: En lång säsong tar också slut någon gång. Å alla av oss har samlat erfarenheter och medaljer….i massor. Innan medaljerna och minnena blir alltför dammiga, å finnisher tshirts urtvättade, så tänkte jag att vi ska göra nåt mer.
Vad? Jo vi ska samlas hemma hos mig, äta och dricka gött, å sen ska vi skryta om sommarens bravader. Herregud vad vi ska skryta…för det är ju så..om sanningen ska fram… att man liksom inte tröttnar på att skryta! Då är det bäst att skryta för likasinnade.
Det tog några timmar så hade alla osat JA! Ni fattar att man börjar ladda. Att få tillbringa en hel kväll med några av Sveriges coolaste tjejer.
Som vi skröt. Och vilka skryt det fanns på plats. Vi pratar om allt från att ha ramlat av en stillastående cykel och brutit lårbenet till EM-guld och brandmanna-OS-guld. Det var ÖtillÖ-historier och skytteprestationer. Det var Ironman efter Ironman. Personbästa efter personbästa. Och det var första triathlonet och tre Hawaii-medaljer. Det var barn som föddes samma timmar som man skulle anmäla sig till Frankfurt Ironman. Det fanns skryt om allt.
Skryt låter förresten så trist, för i min värld så är det få människor som skryter som är trevliga. Men det här var sinnessjukt trevligt! Att få ta del av alla historier och höra om framtidsplanerna. Alla delade med sig. Och jag blev imponerad och inspirerad av varje historia.
Men som Helena sa “Visst är det härligt med allt hurrande man får när det går uppåt, men det är när det är tufft det behövs som mest”. Hon berättade om att det varit helt otroligt med alla hejarop som hon fått under sommaren och hösten när hon brände av Ironman Frankfurt så snabbt att hon knep en biljett till Ironman Hawaii. Men att de hejarop som verkligen betyder något de är de som man får när man sitter där med sitt nyopererade knä och sliter med sina rehabövningar. Det är DÅ man behöver dem som mest. Så sant. Så sant.
Tack för en otroligt härlig kväll, det var den bästa energiinjektionen man kunde få så här i november!
Syster Lisa och jag grundade innan festen med ingefärsmargarita och genom att dela på en palt för att våga möta alla otroligt coola brudar. (Ok, det var lite ljug på slutet. Vi konstaterade bara att det är år sedan bara vi två satte oss ner och tog en drink. Och så fanns det palt på menyn. Hallå, det är ett tecken, vi beställde in en portion …)
