30 Comments

  1. Alexandra Petersson
    23 June, 2014 @ 10:26

    Alltså Sofie jag får rysningar i hela kroppen. Vilket inlägg! Jag vet precis hur det känns och hur många tankar som hinner tänkas på kort tid. Min mamma fick bröstcancer för 3 år sedan och det var mycket känslor, hemska tankar och tusen scenarios som målades upp i huvudet om och om igen. Nu mår hon bra trots att det var en tuff resa. Men det är ju just det, att nuet är det som vi vet något om. Att ta vara på det. Men att kolla sina bröst!! Så otroligt viktigt. Inte vänta!! Sjukvården var fantastisk mot oss och man ger dem och sig själv större chans till hjälp om man kommer i tid!

    Stor kram till dig Sofie!

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 11:55

      Så skönt att höra att mamma mår bra. Stor kram till dig med.

      Reply

  2. Träningsglädje
    23 June, 2014 @ 11:00

    helt utmattad efter detta inlägg. det känns som att JAG sprungit ett marathonlopp. skönt med ett fint slut även om det inte är så för alla alla gånger. men det är verkligen viktigt att leva sitt liv med mening och kanske, kanske kan bryska påminnelser vara bra trots allt.

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 11:58

      Ber om ursäkt för att du fick springa ett marathon. Kram på rej!

      Reply

  3. Monika Charlin
    23 June, 2014 @ 11:31

    Tack för vackert och känsloladdat inlägg. Jag var en av de tre där man hittade ngt. Varje dag som går känner jag tacksamhet över det kloka beslutet jag fattade att bli undersökt när min mamma haft bröstcancer och var inne på andra omgången. Tacksam över att få vara en av överlevarna.

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:01

      Så härligt att höra att det gick bra. Det behövs – det är så lätt att bara fokusera på att det inte kommer göra det… Fortsätt lev. Kram till dig!

      Reply

  4. Katarina
    23 June, 2014 @ 11:38

    En av tre får cancer. Vi är tre i vår familj. En fick det. Inte jag, inte min man, utan ja…
    Jag vet inte vad som är värst. Att inte få se sitt barn växa upp eller överleva sitt barn.
    Man får perspektiv, och ja, man behåller det som betyder något. För mig var det att få ge till andra. It keeps Me sane.
    Skönt att du var grön. Vi lever i tremånaders intervaller. Och som vi lever!

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:09

      Nej. Nej. Nej.
      Tusen tack för din kommentar, den ger perspektiv. Om jag tycker det var en smula jobbigt att fundera i termer av att jag var sjuk så vill jag inte ens tänka på hur det skulle vara om mina barn var det. Det är ingen tvekan, kunde jag välja så skulle jag vara sjuk alla dagar alltid bara mina barn inte behöver vara det.
      Nu kan man ju inte välja.
      Fortsätt kämpa. Fortsätt hjälpa. Fortsätt lev!
      Största kramen jag bara kan ge till hela er familj!

      Reply

  5. Marlene
    23 June, 2014 @ 12:01

    Du skriver så gripande om ett ämne som jag ständigt återkommer till men som många inte ens vågar att tänka på. Att vi måste prioritera och göra saker vi mår bra av, att skapa oss ett liv som vi trivs med och verkligen LEVA. Man vet aldrig vad som händer imorrn… Tack!

    Ps Det viktigaste för mej är att må bra och veta att barnen klarar sej utan mej.

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:10

      Nej, man vet verkligen inte vad som händer imorgon. Fortsätt lev! Tack & kram!

      Reply

  6. EM
    23 June, 2014 @ 13:31

    Känner en klump i magen. Gäller att leva nu. Kram

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:11

      Kram!

      Reply

  7. Jessica
    23 June, 2014 @ 13:53

    Åh fina – jag sitter med en klump i halsen. Jag måste boka tid. Omedelbart bums. Och du – jag är så glad över att historien slutade bra.

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:12

      Jag med! Jag med! Glad att historien slutade bra alltså. Apropå människor som gör mig glad – date snart?

      Reply

  8. Matilda Modigh
    23 June, 2014 @ 13:59

    Först, jag är så glad över att du är frisk. Att det inte var något. Men samtidigt, tack för att du delade med dig. En påminnelse till oss alla, vi måste leva nu, inte imorgon. Passa på liksom.

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:15

      Tack för din kommentar. Tvekade länge om jag skulle skriva något – det gick ju bra liksom. Så tack för att du tyckte det var värt att läsa. Passa på. Och du. Kram!

      Reply

  9. Betty - the B-ROOM
    23 June, 2014 @ 14:55

    Får rysningar i hela kroppen. Så glad att allt gick bra och tack snälla för ett viktigt inlägg.

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:18

      Är också och fortfarande oooootroligt glad att det gick bra. Och extra tack för att du orkade kommentera, det betyder mycket – speciellt eftersom jag velade en bra stund innan jag tryckte publicera.

      Reply

  10. Elin
    23 June, 2014 @ 14:55

    Klump i magen och rörd av inlägget. Men så bra skrivet.
    Ska börja leva livet här och nu

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:19

      Tusen tack, lev härligt och underbart (eller hur du nu vill ha det 🙂

      Reply

  11. Second chance « Health by Helena
    23 June, 2014 @ 18:27

    […] skört! Jag kan inte nog många gånger poängtera detta, och gårdagens händelse tillsammans med Sofies inlägg som jag läste på bussen till jobbet idag – den bussen som var tvungen att stanna mitt i […]

    Reply

  12. Helena
    23 June, 2014 @ 18:36

    Jag blev livrädd innan jag klickade mig in från Facebook för att läsa det här inlägget. “Inte hon också” tänkte jag. Efteråt kände jag mig istället SÅ lättad och glad över att det inte var som jag befarade. TACK för ett mycket fint och klokt inlägg, det tillsammans med att jag undkom en frontalkrock igår med bara några sekunder hjälpte mig att ta ett beslut om en dröm idag. TACK TACK TACK och en stor kram!

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:21

      Inte meningen att oroa. Skönt att det gick bra igår och fortsätt beta av dina drömmar. Stor kram till dig!!!

      Reply

  13. Annika - strongday.se
    23 June, 2014 @ 18:41

    Och du som ofta säger att du inte kan skriva. Det här var den värsta och den bästa text som jag har läst på länge! STOR JÄKLA KRAM! OCH HURRA FÖR LIVET!

    Reply

    • Sofie
      25 June, 2014 @ 12:25

      Tack Annika, betyder extra mycket när du som VERKLIGEN kan skriva säger det. Och tack för bilden. Alltså TACK. Jag tänker alltid ja ja när folk säger att dom blir rörda över något jag skrivit. Du skickar ett bildbevis. För det och mycket annat kommer du alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Som sagt var HURRA FÖR LIVET och stor kram till dig!!!

      Reply

  14. Karin FitnessochHälsa
    23 June, 2014 @ 19:40

    Tack för att du delar med dig av detta! Så viktigt!
    Och underbart att du fick frisk-beskedet!

    Reply

  15. Staffan
    23 June, 2014 @ 21:15

    Vilket inlägg, det var en tuff resa du fick gå igenom men du gjorde det och förmedlade ett budskap som är värt att fundera på flera ggr.

    Tack

    Reply

  16. Elisabeth
    24 June, 2014 @ 04:43

    TACK.. TACK…för att jag fick läsa dina rader som du berättar om med sådan inlevelse.
    Jag har jobbat natt och kärleken till livet och vetskapen om en ny dag att förvalta,ger mig LYCKA ???? och senare få se tillbaka på, eller inte ….
    vi vet aldrig hur dagen blir, glad ,rolig eller sorglig den BÄSTA eller
    SÄMSTA dagen i ens liv.
    Vi vet bara hur de dagar blev som vi lägger bakom oss
    inland räknar vi dagar,veckor tom.månader
    då vi kanske har en resa,högtidsdag el tom.en ny falmjemedlem att se fram emot
    spännande och fantastiskt.
    Men ibland glömmer vi bort att det är dagarna,veckorna och månaderna till festen som är LIVET allt annat är bonusdagar.
    Väldigt ofta börjar vi människor leva först när ens dagar inte är självklara.
    Har nyligen förlorat min bästa vän i bröstcancer, som hon levde och delade med sig av livet ..levde när det gick och kämpade när hon var tvungen,hon ville överleva.
    Som hon bedyrade vikten av att ALLTID gå på mammografi
    undersökningar och kontroller.
    Livet är ett maratonlopp ,så det gör inget om du missar starten ett år
    efter all offentlig träning 😉 då har du iaf tränat kropp och knopp till andra utmaningar ?som du kanske inte fick välja själv den här gången.
    Önskar alla en dag med lugnare tempo,tid till eftertanke…en promenad el.cykeltur m granne,kompis eller familj det finns smultronställen runt knuten jag lovar
    ????????????

    Reply

  17. Kicki
    24 June, 2014 @ 16:01

    Fick en klump i magen, sedan så lättad. Möter bröstcancer patienter nästan varje dag i mitt jobb. En del har verkligen styrkan att möta sjukdomen som du skriver- så det går! Men många har inte styrkan eller redskapen för det. Min vän Pamela som ska gifta sig i sommar, är ett exempel på att mental styrka och rätt livsinställning gör att också en aggresiv hjärntumör och skittuff behandling kan man leva ett rikt liv med och leva livet medans man har det. Men så glad för att det var falskt alarm för dig!

    Reply

  18. Katja
    25 June, 2014 @ 13:54

    Fick en stor klump i halsen när jag läste din text. Jag diagnotiserades med bröstcancer augusti 2010, då var jag 29 år gammal. Jag tänkte exakt samma sak som du -Cancer? Jag??? Och ändå trodde jag igenom alla utredningar att det skulle visa sig vara godartad och harmlöst. Tjejer i min ålder får ju inte cancer, eller hur?

    Nu är det juni 2014. 3 år och 10 månader senare. 5 operationer senare. Två recidiv senare. Strålning och cellgiftskurer senare. Livshotande infektioner, svamp i munnen, spruckna läppar, kräkpåsar, blödande slemhinnor senare. Dagar som tillbringas i Radiumhemmets korridor, väntades i tystnaden, ensam och rädd och frysandes, klämkäcka sjuksköterskor, kommentarer som det inte finns något svar på, besluten att inte börja gråta nu. Otaliga människor som klämmer och känner och gör ultraljud och verkar äga mina bröst. Ilska i Apoteket, där strålande, skrattande, skitsnygga kvinnor kramar om sina bröst och gör reklam för rosa bandet. Många sömnlösa nätter där jag satt och läste allt om bröstcancer, och förstod mindre efteråt än innan. Många dagar på jobbet där man biter ihop, där man inte vill vara ‘hon som har cancer’, där folk stirrar på brösten istället för att se mig i ögonen när de pratar med mig. Många, många tårar, knutna nävar, ögonblick där man bara blundar, dagar där man känner att man inte orkar senare. Många vänner senare, som inte kände att de kunde hantera förändringarna i mitt liv, som blev rädda, osäkra, undvikande. Två förhållanden senare, förhållanden som inte tålde belastningar och två killar som inte kände igen mig längre i den där tornadon som drar över en under operationer, läkarsamtal, provtagningar, behandlingar. Och en bild i spegeln som jag har svårt att förlika mig med.
    Men – jag lever, än. Håret har växt ut igen. Brösten ser någorlunda ut som bröst. Jag kan ha bikini på mig och se snygg ut. Jag kan gå upp på morgonen och glädja mig över att ha fått ännu en dag som present.

    Och i år ska jag springa Midnattsloppet, Lidingöloppet och nästa år blir det Asics Marathon Stockholm. Det har jag drömt om när jag låg på Radiumhemmet och såg giftet som skulle göra mig frisk droppa in in kroppen, och nu SKA det bli av!

    Snälla Sofie, jag blev så glad att du slapp. Jag menar det. Jag vet vad man går igenom, och jag gläder med åt varenda person som slipper. Du är dagens vinnare för mig.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *