Jag är hemma-hemma. I Gällivare. Från att ha varit mamma hela julen har jag förvandlats till barn. Det går snabbt – det räcker med att mamma ropar mitt namn från köket, eller att pappa sätter på kupevärmaren innan jag ens hinner tänka tanken.
Att få vila i rollen som dotter är som att bli inbäddad i bomull. Hoppas få ge den återhämtningen till mina barn i framtiden.
Sedan några år reser jag då och då hemhem utan min egen familj. Det är något jag värnar om. Att få landa här. I tempot, i stillheten, i tystnaden som inte är tyst utan full av ljud jag förstår. Snön som knarrar under fötterna. Jag kan säga hur kallt det är bara genom att lyssna. Köksklockan tickar på ett visst sätt.
Här får jag mer gjort än i Stockholm, men i ett annat flyt.
Det spelar ingen roll att jag bott längre i Stockholm än i Gällivare – det här är alltid hemma. Jag navigerar inte efter gps utan efter minnesbilder. ”Du vet bakom där JärnLindgrens var förut”
Och här genade jag över fotbollsplanen till skolan när jag gick på Sjöparken. Var man först fick man alltid snö innanför skorna. Men jag var sällan först. Har alltid varit den där som kommer prick. Inte före. Inte efter. Jag levererar på deadline. Gäller än.
Och lukterna. Doften av -30. Den är speciell. Ett rejält andetag in genom näsan och näsborrarna fryser ihop. För att inte tala om lukten av skoter. Eller en vedeldad bastu. Ingen parfym i världen slår lukten av en varm bastu när man kommer in efter att ha åkt längdskidor.
Älven flyter tyst förbi om sommaren. Men nu är det vinter, och längdspåret ligger där. Tyst men bestämt. Det löper runt hela kommunen. Förgrenar sig så jag kan åka 13 mil om jag vill. Jag kan bokstavligt talat glida ut genom dörren med skidorna på. När jag var liten tänkte jag inte på det. Det var bara så det var. Nu förstår jag att det är en jädra lyx.
En AW i täckbyxor och samtal om Lappland
Häromdagen tog jag på täckbyxorna och gick till Fat Tonys för en AW med en kär vän. En av de där jag alltid har flödande diskussioner med. Om nutid och dåtid. Väldigt sällan om vår ungdom, nej vi pratar om Lapplands historia. Ännu en sak jag tyckte var självklart när jag bodde här men förstått är unikt.
Hur vi som bor i det arktiska klimatet alltid samexisterat. Lantalaiset, samer och alla andra senare som valt att bo här. Det handlar om överlevnad. Det är inte exotiskt. Det är bara… vardag. En vardag jag så innerligt vill medverka till att behålla. Att vi fortsätter leva här – tillsammans. Inte i polarisering, inte i vi och dom, utan i ett ”vi” som är tillräckligt stort för att rymma alla som vill vara en del av det. Vi behöver fler rimliga samtal. Ses på riktigt.
Det orimliga har alltid varit en del av vardagen
Jag upplever att vi här uppe förstår, lite extra, hur märkligt det låter när någon på fullt allvar säger att USA vill ta över Grönland. För vi har alltid levt med orimligt. För i min värld är det orimligt att man i södern bestämmer att vi ska riva upp ett beslut om nationalpark för att bygga vattenkraft. Att vi ska placera vindkraftsnurror i våra barndomsskogar och att vi ska flytta om och om igen för att gruvdriften kräver det.
Än mer orimligt att utländska gruvbolag ska starta och förstöra vår natur för all framtid. Låtsas som att det inte blir någon påverkan. Gör för all del det om du kan sova bättre. Men vi vet att det inte är så – och vi är de som kommer behöva ta hand om det. Se och leva med konsekvenserna varje dag. Tänk om det är du. Ja, DU som behöver lägga om hur du lever. Inte ta mer än du ger.
En orimlig tanke? Eller fullständigt självklart?
