22 Ironman. Tjugotvå gånger har jag simmat 3860 meter, cyklat 18 mil och sprungit ett maraton på det. Vad har det gett mig förutom ett gäng medaljer, finisher t-shirtar och lägre pension (nej – det är inte gratis…).
Det är något speciellt med att göra saker som man fått för sig är omöjligt. Innan min första kändes verkligen en Ironman som något helt omänskligt. Men när man insett att det inte är det. När man gör en till och en till och en till … och inser att det mest handlar om huvudet. Då tänker man på allt annat som känns en smula omöjligt och inser att det är med största sannolikhet absolut inte det. Eller som min far säger: “om någon till och med gjort det innan så är det ju verkligen inte omöjligt”. Det handlar om ifall jag VILL det.
Förutom känslan av att allt är möjligt så har Ironman fått mig att älska min kropp nå så överjävligt. Precis i slutet av mitt första Ironmanmarathon så hörde jag en liten tjej säga “varför guppar den där tantens rumpa så mycket” när jag sprang förbi, och minns att jag tänkte “den här överjordiskt starka Lanttoröven har snart gjort en fucking Ironman” – och känslan var bara stolthet.
Jag säger inte att alla ska göra en Ironman för att älska sin kropp, men jag vill uppmana dig att prata med dig själv med kärlek för det är den här kroppen du fick och den bär runt dig på äventyr varje dag, året om. Att snacka skit med eller om den på något sätt är totalt slöseri med tid. Äg den. Älska den. Bruka den till äventyr, lust och kärlek. Deal?
