Hemma och känner bara tack, tack, tack! Så oändligt tacksam över att få vara med när människor kliver, eller faktiskt hoppar rakt ut ur sin bekvämlighetszon och testar nya saker. Att vara med och leda när dom testar allt från dans till simning och landsvägscykling för första gången. Att få vara med när dom storskrattar för att dom upptäcker att dom är galet bra på det direkt, eller skrattande upptäcka att dom har … stor utvecklingspotential. Och både och är lika ok och bra.
Tack till ett fantastiskt instruktörsgäng som jag bara bugar mig för och känner WOW inför. Tack till världens bästa mamma och pappa som kliver in och tar lämna-hämta-fixa-trixa-vardagen-hemma. Tack till syster Lisa som var lika mycket ledare som jag på plats – träningsresa med dig är alltid “det lilla extra”. Love ya, liksom!
Och extra extra tack till Erika som fick mig att först gapa en smula och sedan känna tacksamhet för att hon föreslog mig som ledare till den här resan. Hon beskrev det bra: Precis hemkommen från en träningsvecka på Fuerteventura tillsammans med Hälsoliv. Vi har yogat, dansat, cyklat, sprungit, surfat, somnat och tagit i så att mjölksyra sprutar genom öronen. Vi har skrattat. Vi har gråtit. Svurit. Och andats.
Och jag tror det är precis det (!) som är grejen…
När jag fick frågan vilka andra instruktörer jag skulle vilja ha med (ja, en ynnest att få den frågan, tack vare mitt samarbete med Hälsoliv som är världens mysigaste redaktion) så var det den förmågan: att se människor, och ge plats åt allt jag värderade.
Jag skiter högaktningsfullt i utbildning, specialkunskaper och snygga cv:n (nu har de alla förvisso även det, men det är skitsamma).
För… jag tror att det finns något viktigare: där – i tårarna på väg upp för den där branta jävla pissbacken som aldrig tar slut, i skrattet när man precis vält platt fall rakt ur en yogaposition, i svordomarna när man ger det sista, och fnittret i den sexiga men fjantiga dansen – händer något.
Att skapa plats för det, gör skillnad. Det gör bättre syreupptagningsförmåga och en stark kropp också, men jag har en känsla av att det just nu, i vår del av världen, finns ett skriande behov av lite mer fokus på det där som händer på insidan, som får oss att känna att vi lever.
Jag har varit inne på det förut, men jag tycker det är lite synd att yogan (som jag älskar men ändå) liksom har ”tagit patent” på det här med att ”känna” när man rör sig. Du kan använda kroppen som redskap för att förlösa, väcka och lugna känslor. Det enda som behövs är egentligen att mentalt öppna upp för det, vara närvarande och sedan se vart resan går.
Jag håller med Erika på alla punkter för det är just det … om du är närvarande och ser vart resan går så får du vara med om så mycket.
Lisa och jag hade bland annat tre cykelpass och tre simpass och på varje pass kom det några som aldrig i hela sitt liv suttit på en landsvägscykel eller simmat frisim … Att få vara med när det säger pling i deras ögon – det är fucking magiskt och jag är tacksam varje gång det händer.
Inte för att det är fel att gråta, ramla eller skratta – tvärtom!!! Men jag måste bara förtydliga för att jag vet att minst tio olika personer kommer tänka “det är mig hon skriver om” när hon skriver “i tårarna på väg upp för den där branta jävla pissbacken som aldrig tar slut, i skrattet när man precis vält platt fall rakt ur en yogaposition, i svordomarna när man ger det sista, och fnittret i den sexiga men fjantiga dansen”
Under den här veckan var jag med om att flera personer grät i backar när dom sprang och cyklade. I ren frustration men också av glädje. Jag var med om människor som svor när dom tog i det sista eller inte fick till andningen när dom simmade. Jag kommer minnas det resten av mitt liv – men det jag framförallt tar med mig hem är glädjen. Skratten åt att klara eller inte klara nya saker. Skratten när man hittat en ny vän som förstår precis. Skratten när jag får bada med den roligaste badmössan jag någonsin haft på mitt huvud. Skratten när jag inser att jag är en simgudinna (bara jag inte behöver andas :)) Skrattet som bubblar upp ur magen när jag susar som en fucking-raket nerför backen. Skratten när jag springer som en robot bara för att testa hur det känns med armarna såhär och sådär. Skratten när ölen kommer in efter cykelturen. Skratten åt Kristinas sparrisskämt.
Skratten. Ja, du vet dom där skratten som gör livet värt att leva.
Häng med – nu kommer en bildbomb från vår vecka.
“Titta på fiskarna, lyssna på fiskarna …”
Morgonlöpning. Barfota. Bara för att det går.
Men på allvar, får man ha så här härligt en helt vanlig fredag i november? 15 sköna människor cyklade från La Pared mot Costa Carmen, tog vänster, trampade upp på en höjd och drack kaffe.
Ny idol: Maggan, 70 år. Innan säger hon “jag gillar att cykla men har aldrig testat sådan där landsvägscykel”. Om du kollar på bilden tror jag du ser svaret på om hon gillade det.
Tredje simpasset och dom kliver i och simmar som gudinnor. Respekt!
Varje kväll var det föreläsningar. Här från Erika och Kristinas workshop med Lifestyleplanner.
Morgonlöpning efter stranden. Älskar!
30 minuter löpning och yoga på det = favoritstart på dagen!
Jag och Lisa cyklade några rundor för att reka – vilken väg kan och vill vi ta med gänget på nästa gång?
Sista cykelturen fick dom välja på att ta vänster med mig och trampa drygt fyra mil inklusive berg eller höger och trampa dryga två mil inklusive fika.
Vi var åtta som tog vägen över Cardon. Den stigningen är ingen lek men åh vad jag blir glad när jag ser toppen. Och åh vad jag blir glad när jag ser dom som hann upp före mig stå och heja in alla.
Det här gänget: världsklass! Vilken avslutning på veckan.
Solnedgång. Nerför. Fri fart. Tre saker jag älskar!
Jag. Älskar. Träningsresor. Punkt.
