Idag lunchade jag med den här superhjältinnan. Shahrzad. Det känns som det är 100 år sedan jag fick en kommentar på Instagram “Du borde skriva om den här tjejen – hon är ubercool” Det var en av hennes vänner som kommenterade.
Jag kollade in henne. Blev kär. Sa till min redaktion att vi måste skriva om henne. Traskade över till vår systertidning Runners World och sa “Hallå – ni måste OCKSÅ skriva om henne!” Nu börjar världen fatta vilken superhjältinna hon är. Shahrzad säger ödmjukt att vi alla är superhjältar. Jag håller med, men det är få som behövt pröva sina krafter som hon. En dag gick hon frisk till sitt jobb, nästa dag var hon på sjukhus nära att dö. Som hon själv skrev häromdagen:
“Idag har det gått 4 år. Fyra år sedan jag ramlade ihop i köket och Döden knackade på min axel och ville ta med mig. Jag förhandlade och fick ge ifrån mig mina underben.
En deal jag ångrat många, många gånger. Det hade varit så mycket lättare att bara abdikera, kapitulera. Jag var ju ändå död på insidan.
Så jag gjorde det till ett heltidsjobb att skapa ett liv som jag faktiskt vill leva.
I am the master of my fate.
I am the captain of my soul.
I am my own superhero.”
Idag säger jag bara tack för härlig lunch! Älskar att gå tillbaka till min dator fylld med energi och inspiration.
En reaktion på ”Shahrzad”
Tänk att det var precis så det började, med en kommentar på Instagram. Du gav mig vind i seglen och det var så det tog fart.
Tack för allt och tack för att jag fick spendera tid med dig bland körsbärsträden.