”Jag hatar det här jävla loppet, jag är glad att det är sista gången” muttrar jag med regnet rinnande lägst med ryggraden, blöt från topp till tå efter 18 mil på cykel. Men innerst inne vet jag – det är exakt sånt här jag älskar att minnas. Det här är berättelsen om den sista upplagan av Laponia Triathlon. Om kalla kårar, varma människor och varför man aldrig ska lita på någon som säger att det är nära till Åke på toppen.

Jag vill lyfta en plats som sällan nämns i historieskrivningen – Tornedalen. Här levde mina förfäder. Här tystades deras språk. Här återtar vi det som är vårt. Läs om skillnaden mellan tornedalingar, kväner och lantalaiset – och varför språket meänkieli bär så mycket mer än bara ord.

5 juli går Laponia triathlon. En Ironmandistans i midnattsol. I mina ögon Sveriges vackraste! 108 personer är anmälda och i lördags samlades ett gäng för att simma och prata ut om allt från köld, sömn och hur jädra branta backar det är under loppet. ⁠