tb

I veckan kom den här bilden upp i mitt Facebookflöde … åtta år sedan. Åtta år sedan jag blev en sådan där som sportar. Innan den här dagen fanns det ingen som skulle pratat om mig som vältränad. Det var fallskärmshoppning, yoga och öl som nämndes tillsammans med mitt namn. Av den anledningen kan jag fortfarande bli lite full i skratt när någon pratar om mig som om jag vore någon konditionsidrottare.

Men 2010 stod Anders, syster Lisa och jag på startlinjen till Ironman (då järnmannen)  Kalmar. Jag hade aldrig sprungit 4,2 mil. Och verkligen inte innan jag simmat 3860 meter eller cyklat 18 mil. Jag var rädd. Men pirrigt rädd, sådär som jag är när det känns som det kan gå men jag vet egentligen inte.

Lisa och jag sa “vi kör till dom plockar av oss”. Men dom plockade inte av oss … För en månad sedan gjorde jag min femtonde Ironmandistans. Vill du frossa i racereports så klicka in här! 

Simning avklarad. En gren av tre!

Syster Lisa och min dotter Mira som hejade på moster (och gudmor) efter banan.

I måååål. Bästa belöningen var dom här kramarna.

Vad vill jag säga med det här inlägget? Bara att låt ingen annan bestämma vem du är, vad du kan eller vill. Ta ett steg mot det du är sugen på och sedan ett till. Varesig det gäller triathlon, jobb, kärlek eller knyppling.

Vissa steg leder ingenstans, andra till ett liv där människor pratar om dig som den där starka och snabba som kör tävlingar som Ironman och Ö till Ö var och varannan helg. Jag fortsätter stega framåt, är jag sugen på fler tävlingar så kör jag det, blir jag sugen på något annat så gör jag det. Idag känner jag för yoga och en öl på det. Sedan tar jag och två vänner tåget upp till norr för att vandra i Sarek. För att vi vill.

Vad är du sugen på?