ÖTILLÖ 2015
Ö till Ö. 65 km löpning och 10 km simning. Eller som det blev för syster och mig fyra mil löpning och 8225 meter simning innan vi fick kliva på en båt istället. Att vi inte skulle springa in i mål fanns inte i mitt huvud när vi ställde oss på startlinjen 06:00 på morgonen.
Börjar med att säga att har du ont om tid så läs hellre Lisas racereport! Min är som en ekonomirapport för ett statligt bolag i jämförelse. Hon fick fram känslorna och tankarna. Grät när jag läste den. (Kan ha något att göra med att jag också var där.)
Vi börjar med att springa 1,2 km ner till vattnet för dagens längsta simning 1750 meter.
När du kommer ut ur skogen och ser havet är det svårt att se var du ska men det finns ett blinkande ljus och en gul flagga som du spanar efter. (Jag tror du till och med ser den i bilden, mitten en smula upp till höger)
Kändes bra till en början och jag tänkte om och om igen, härligt nu är vi igång, det är det här vi gör idag.
Men sedan … inte alls bra. Kändes som vi snarare åkte bakåt än tog oss framåt. Den blinkande lampan och gula flaggan som visar var vi ska upp kom aldrig närmare. Det var inte så fasligt stora vågor, men det kändes som att simma i sirap.
Jag hann gå igenom alla känslor från stark, stark, jag känner mig stark. Till svag, svag, jag är ledsen och svag. Avslutade riktigt arg. Svor och hade mig i mitt huvud och bara bestämde mig för att vi ska ta oss till den där jävla klippan.
Två Lanttorumpor på väg upp efter första simningen. Snorhala klippor. Vacker soluppgång.
Personer vi älskade hela dagen. Funktionärerna.
Jag tror det var tredje simningen som var bland dom värsta. Vågorna kom rakt från sidan och känslan var att för varje armtag framåt åkte vi tre åt vänster och två bakåt. Mitt bland alla vågor dyker en båt upp, med ett bekant ansikte. Där stod Pontus och sa “så här blir det när man tar fikabåten” eller något sådant. Kände mig mest tacksam för att det var en person som skulle plocka upp oss om något hände, och vi kände oss bra små bland vågorna.
Jag ville koppla ur och bröstsimma ett tag för att det är lättare att sikta och ta vågorna på rätt sätt och vi är bägge starka bröstsimmare så vi testade men sedan ville Lisa koppla i så det gjorde vi och köttade in till den andra stranden.
Där sa jag fiiii f****n om “det var vågor höga som Volvobilar under Ironman Kalmar” vad var då det här?
Lisa sa “Då var det här vågor stora som Volvo lastbilar med dubbelt släp och dom rullade över oss med bredsidan mot oss.” Vi skrattade lite åt det och fortsatte överdriva medan vi tog oss framåt genom skogen.
När vi kom till Runmarö så kikade vi på klockan och insåg att det gäller att springa på om vi ska klara cut-offen klockan 09:00.
NIO. NOLL. NOLL.
Tidigare år har jag funderat på vem fan är så dålig att dom inte klarar 09:00 cut-offen?
I år sprang vi för att få fortsätta. Jag var dränerad på energi efter att ha dragit simningarna, Lisa krokade i linan och drog mig 4250 meter till energistation två. Jag koncentrerade mig bara på att linan inte skulle vara spänd. Hör Lisa ropa allt från “ner med blicken, tänkt på mångsteg” till “det är bara tio minuter av ditt liv”. Vi hann precis. Alltså precis. Väl där var planen att plocka på oss gels, men dom var slut så det blev en bulle och en mugg energidryck. Efteråt hörde jag att det blandannat var ett lag som hade ett tyskt filmteam med sig som inte hann till 09:00. Det måste vara riktigt bittert. Hur 17 gör dom? Kortfilm eller ingen film? Jag ska aldrig tänka ett ont ord om dom som har tajt till den cut-offen. Är du inte en bra simmare så äts den tiden upp fort.
Ok. Det var inte så här vi tänkt oss starten på dagen, nu är det bara att göra vad vi kan för att hämta igen. Sprang 4400 meter till på Runmarö/Storön. Sedan var det bara att överleva simningarna. Någongång var det en lite lugnare simning och då kände jag enorm tacksamhet. Efter 700 meter löpning på Munkö så fanns det en energistation. Med gels. Citrussmak och vi tryckte i oss så många vi kunde – vi visste att en lång simning närmade sig och förutom att du inte har kraft om du inte fått i dig energi så blir du snabbt frusen, så in med citrusgels även om det kändes lite som att trycka i sig citrontandkräm.
Och funktionärerna där – kärlek åt er. Oj vad vi gillar er!
Innan 1000 meters simningen mellan Munkö–Käckskär sa några funktionärer i en båt att det kommer bli tufft, lycka till. Det var enda simningen där jag upplevde att vinden hjälpte oss. Vi rullade på vågor mot Käckskär, jag kände Lisa bakom mig putta på mina skor då och då.
Tänkte på Coach Rosen som alltid sagt att man ska vara så stor som möjligt och använda sig av vågornas kraft när man simmar med dom. Det var en av dom roligaste simningarna. Och vi hade det lyxigt, nästan varje gång jag andades så såg jag en båt. Så säker har jag aldrig känt mig under ett swim-run race. Stort tack!
Vi ålade upp oss på klipporna och gjorde high-five. 530 meter löpning. 480 meter simning. Och så dags att kötta löpning igen. 4900 meter till Nämdö Solvik där nästa cut-off var 12:00. Under Ö till Ö kan en kilometer gå på fyra minuter eller något som ibland känns som 40 minuter beroende på terräng. Just den här löpningen började med lite klippor och skog men sedan är det en grusstig och vi minns bägge att man kommer till en korsning där lagen som redan varit ner och hämtat energi kommer upp efter. Så det spanade vi efter.
Idag blev vi glada över att se något annat lag. Först sprang vi förbi ett mixed team och sedan ett till nere vid vattnet. Glada hejarop, soppa och en varmkorv i en ostmacka från funktionärerna.
Har ni gel? Det här är den sista, säger en funktionär. Vi plockar med oss den ensamma gelen från bordet och börjar gå tillbaka uppför backen. Delar systerligt på gelén. Nu med chokladsmak. Mmmm. Precis som nutella säger Lisa. Vi skrattar hysteriskt åt att det skulle vara gott med gel. Efter det här tänker jag inte äta en enda till i år säger Lisa. Inte jag heller säger jag. Eller vänta nu, jag ska ju köra Ironman Barcelona 4:e oktober då är det en dag av gel igen.
Vi firar att vi köpt oss några timmar till i skärgården genom att klara 12-cutten med några minuter till godo, äter gående och sen springer vi igen. 3400 meter och sedan 210 meters simning. Mörtö. Springer 2500 meter, kommer fram till en äng och hör tutor och trumpeter, jubel och hejarop. Bästa, absolut bästa hejaklacken och energistationen. Det är ett gäng vänner som har maskerad och det finns gels (yey!) choklad, vingummi, soppa och sportdryck. Vi tackar för fint välkomnande och tuggar vidare.
Vi har skrivit sträckorna på ärmen av våtdräkten och där står det 1100 m + 90 + 85 + 60 och så står vi plötsligt där. Framför oss har vi det så kallade “grissimmet”
Mörtö klobb–Kvinnoholmen 1400. Dom har varnat oss för att här kommer det vara sidvind och vågor. Varje år har det här varit en av dom värsta simningarna. I måndags var det inte kul. Men det är fantastiskt vad hjärnan är bra. Jag hade bara bestämt mig för att det ska gå bra och Lisa med så vi köttade.
BAM. BAM. BAM.
Den gula flaggan närmar sig inte.
Men vi vet hur det är.
Vi har gjort värre.
BAM. BAM. BAM.
“Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, just idag …” Kentas låt mal i mitt huvud. Testar simma och andas vart tredje andetag men då vräker vattnet in när jag andas åt höger. Andas varannat andetag men tycker det känns forcerat. Testar fyrtakt. Funkar. Koncentrerar mig på det ett tag. Ett. Två. Tre. Andas. Ett. Två. Tre. Andas. Ett. Sikta. två. Andas. Leker minneslekar med hjärnan.
Tittar på sjögräset som vajar under mig. Sjögräs. Ah. Det måste betyda att vi närmar oss.
Jag och Lisa gör high-five och hasar oss upp på klipporna. Funktionärsbåtarna klappar händerna och hejar. Vi kastar slängkyssar till dom för att vi är tacksamma. Får Twix av tjejen som står där. Tycker jag känner igen henne. Hasar in i skogen och jag säger gråtfärdig till Lisa att vad som än händer resten av livet så tänker jag vara stolt över att vi fixade den där simningen. Jag tänker aldrig säga “nej, jag är inte så hård”. Vi är ju sjukt hårda som tog oss över det där. Vi skrattar. Vi känner oss inte hårda idag. Vi känner oss väldigt ödmjuka för dagens utmaning. Dom hårda är flera timmar framför oss just nu.
En vanlig dag så gör vi väldigt snabba i och uppgångar, i måndags var det många gånger som vi inte var klara när vi kom till vattnet. Någongång började vi simma och så hör jag Lisa ”NÄÄÄJ, jag har inte stängt dräkten.” Det var rätt ofta vi sa ”Like a pro”. Ironiska. När hjärnan blir trött så blir det inte 100 rätt hela tiden.
Efter en kort till simning och löpning så kommer vi ner till Red Bull station.
– Hur mår ni frågar en av funktionärerna.
– Nu när vi är här känns det bra.
Det är 14:30 cut-offen. Vi firar varje cut-off vi klarar och säger att nu får vi vara ute i skärgården ett tag till. Nu gör vi vårt bästa till 16:00.
Vi plockar med oss sportdryck, en kopp kaffe och lite vingummin och går ner mot bryggan. Det står en stor båt där så vi hoppar i en bit ut på bryggan och har sällskap med ett italienskt lag. När vi kommer över så har en av dom svårt att komma upp för dom hala klipporna. Lanttosisters sätter varsin hand på hans rumpa och trycker upp honom. “We take every chance we get” säger Lisa och skrattar. Det var som att dom vaknade upp och efter det hade vi sällskap till och från, den som var starkast gav en hand åt den efteråt och den som var piggast öppnade och stängde grinden under löpningen. Och jag älskar det här på swimrun tävlingar, att vi tävlar ihop inte (bara) emot varandra.
Upp. Ner. Upp. Ner. Ibland var en kilometer jättelång och ibland kort. Min klocka var av misstag på någon slags autolap, så fort det var längre än 1,5 km så PIIIP hoppade den till 0 meter igen. Sjukt irriterande – men Lisas fungerade bra så vi körde på den. 16:00 cut-offen närmade sig lite för snabbt och det är ingen platt grusvägslöpning på vägen dit.
Klippor. Skog. Upp. Ner. Över ett träd. Under ett träd. Och så lite väg på slutet. Springer in och våra klockor står fortfarande på 16:00. Mats säger välkommen, bra jobbat men nu blir det båt …
Helt rätt beslut. Vi hade behövt göra en kort simning och sedan springa 2,1 mil på under två timmar för att få gå i mål. Det hade vi inte i vår kropp just där och då. Men där och då föll mina tårar. Jag ville så gärna gå i mål. Jag var less på att kämpa under simningarna men såg fram emot att få springa och det kändes snopet att inte få avsluta. Att inte få göra den där vidriga löpningen jag vet att vi skulle gjort bättre än någonsin innan.
Kaffe och bulle på båten. Väntade in några till lag. Sa hej till ett engelskspråkigt lag, en låg under filtar och skakade. Vi sa hej till ryssarna som sa att det var hårt idag och berättade att en av dom glömt att stänga den bakre dragkedjan på våtdräkten under den första simningen. Vi kom också fram till att vi kommer ses i Barcelona den 4 oktober. Vi pratade med våra nya italienska vänner. Diego Novella och Paolo Chiarino. Och vi kollade på livräddningen på båten när hjältarna gick in i mål. Magiskt snabba. Vi sa att det finns många idoler som suttit på den här båten genom tiderna.
Vann gjorde Björn Englund Paul Krochak. Team HEAD Swimming på 8:29:11
Herrlagen var ubergrymma men mest imponerad var jag av laget som kom på 5:e plats. När jag såg lite av livesändningen så såg det ut som dom flöt fram genom terrängen. Magiskt bra. Staffan Björklund och Marika Wagner vann mixedklassen på 8:55:39. Team Peak Performance powered by Apollo. Vet att dom varit där och tränat innan – och det syntes. Stort grattis!
Damvinnarna heter Annika Ericsson och Maya Tusch. Team SurfSpot. Dom fick vi heja in på 10:30:36.
Ö till Ö är en av världens absolut mäktigaste tävlingar. Den totala tröttheten i kombination med en av världens vackraste skärgårdar. Jag älskar swimrun! Framförallt med syster. Finns ingen jag hellre delar min dag med. Vi går upp, vi går ner men på något sätt så brukar vi alltid kunna skratta åt det. Vi hittar någon helt knäpp grej att prata om. När jag är låg lyfter hon mig och tvärtom.
Jag tar med mig massor från den här dagen. Precis som mina tidigare ÖtillÖ så säger jag tack för att jag fick vara med, det är en dag jag aldrig kommer att glömma. En dag utan telefon och dator. Syster och jag med och mot naturen. Rått. Smutsigt. Härligt. Vi fick göra alla dom hårdaste, stökigaste och längsta simningarna och vi klarade av dom.
Mitt i mjölksyran och allt det överjävliga så lyfter vi blicken, tittar ut över skärgården och det blir nästan svårt att andas, inte bara för att kroppen jobbar framåt utan också för att det är så vackert och jag är så tacksam, så innerligt tacksam för att få vara där med Lisa. Tacksam för min familj. För mitt liv. För att jag befinner mig i dom här vågorna med min bästa vän och syster för att vi vill det och i slutet av dagen får jag basta, dricka öl och sova i en varm mjuk säng. I måndags tänkte jag många, många gånger på hur innerligt tacksam jag är över att jag inte behöver fly från mitt land. Jag är inte mitt i vågorna med mina barn, på väg till ett land som jag inte vet om jag får stanna i. ÖtillÖ har startat Swimrunforlife – där vi samlar in pengar till flyktingar. Alla kan bidra med något. Det känns helt rätt och jag tänkte många gånger på det under måndagen.
Lanttosisters första DNF (Did Not Finish) ihop. Vi var inte så snabba och glada som vi vill eller brukar. Vi bryter ihop en smula. Funderar på vad vi kan göra annorlunda till nästa gång och gör det.
Kroppen då? Fötterna är lite trötta, det känns som fotlederna jobbat hela hela dagen igår. Det går nästan aldrig att slappna av och “bara” springa, det är halt, det är ett träd som du ska över, under och igenom hela hela tiden. Har ett skrapsår på höger knä, det fick jag redan efter första simningen. Kände det inte under dagen men idag är det lite svullet och ömt. 
Tack. Tack. Tack. Framförallt tack syster för att du vill köra med mig. Och sedan största tacket till Michael Lemmel och Mats Skott som anordnar den här tävlingen. Det finns så mycket kärlek i den och jag älskar att det varje år blir bättre och bättre. Små saker som är stora för oss som tävlar. Att kartorna blir tunnare och är vattentäta när vi får dom. Att ni i år ordnat en liten ficka i västen för sändaren vi ska ha med oss. Att man får jordens snyggaste finisher t-shirt och grymma strumpor. Att ni dom senaste åren haft stroboskop (blinkande lampor) på dom långa simningarna – det gör en enorm skillnad när du befinner dig i vågorna och undrar vad som är upp och ner här i världen. Kan fortsätta hur länge som helst. Mitt enda negativa i år var att när jag och Lisa kom till energistationerna där det skulle finnas gel så var det slut på flera ställen. Nu fick vi uppleva hur det är att vara bland dom absolut sista lagen och det var ju inte vi som var starkast på banan – vi behövde nog den där energin mest av alla … Men vi fattar att det är svårt och det löste sig under dagen – men om jag nu ska ha en endaste liten pyttegrej så är det den.
Det är mäktigt att dom lyckas skapa en ny sport där lag lägger år av fokus på att kvala och få köra ÖtillÖ. Det finns lag som åker och tränar efter hela banan för att vinna. Respekt. Och det är roligt att det är lika vanligt att man hör engelska som svenska efter banan. Och där vi var så var det italienska, spanska, ryska, finska och något språk som jag inte ens kände igen. Det var lag från 26 länder i år. Stor kram till tävlingsledningen och alla funktionärer!
Tusen tack Jakob Edholm och Nadja Odenhage för helt fantastiska bilder. Ibland orkar eller hinner jag inte ta in miljön – men genom era bilder så känner jag en enorm tacksamhet över att ha fått tävla i den miljön. (Ber samtidigt om ursäkt för att dom inte är placerade i samband med exakt rätt ställe.)
Och tusen och åter tusen tack för att just du hejade på oss, och ännu mer tack för att du skickat kärlek till oss när vi fick kliva av och var ledsna. Som sagt var det finns värre saker i världen än att “bara” få leka 10 timmar i världens vackraste skärgård med världens bästaste syster.