Kära Siljan runt, jag älskar dig fortfarande men vädret i år. VÄDRET. Alltså låt oss prata om vädret. Fi, f*n för regnet. Kylan. Gruset. Misären som drabbar en efter man fått för sig att stanna till en minut för blåbärssoppa och en korv. Känslan av att dra av sig en blöt jacka, en blöt cykeltröja och ett par blöta cykelbyxor – för att kunna kissa – är skön. I jämförelse med att dra på sig ett par blöta cykelbyxor, en blöt cykeltröja och en blöt jacka för att cykla dom resterande tolv milen. Tandhackandet som följde var inte av denna värld.
Anders visade mig sin cykeldator efteråt. Medeltemperaturen under dagen var 5,6 grader. 2° vid starten och som varmast hade vi 8°. Svensk sommar (här ska det vara ett hjärta och en sådan där emoji med två händer som förs åt sidan)
Magnus, jag, Anders, Martin och Peter innan start. Här stod vi och pratade om vi ska ta ett lagbeslut om att ha regnjacka på – så kan vi stanna och ta av den när vi fått upp värmen (i samband med någon gubbkissning) Redan här regnade det. Och det gjorde det resten av dagen. I 16 mil.
Vi tog aldrig av jackan.
Peter. Lördagens lok.
Mina ben gav upp någonstans här, det vill säga i backarna innan Tällberg. Det man såg nedanför regnmolnen var vackert men kylan, regnet och dom trötta benen gjorde det inte riiiiiiktigt lika pittoreskt som förra årets propagandarunda. Jag funderade många gånger på att bryta men som vanligt konstaterade jag att jag inte har det dåligt. Jag kan trampa en meter till. Och en till. Det är kallt men jag har varit med om värre. Och vad ska jag göra om jag kliver av? Frysa ännu mer. Nä, lika bra att fortsätta framåt.
Martin vid Tällberg. Det var bistert. Det var blött. Men det var aldrig tråkigt eller negativt. Galghumor, absolut! Som när Martin frågade om jag kan kolla så hans fötter satt kvar i pedalerna – för han kände dom då inte. 
Jag har hoppat fallskärm med Martin och Anders – det är så vi känner varandra. Peter och Magnus var nya bekantskaper. Bra sådana. Om du trampar 16 mil i hällregn och två grader och ändå ger positiva hejarop till dina klungkompisar då är du en bra person. Punkt.
Det var här jag förra året aldrig ville att det skulle ta slut. I år kändes det helt ärligt som det vore helt ok om vi hade räknat fel och varit framme lite snabbare. Men det var vi inte … Roligast på den här sträckan var när loket Peter skriker “jag måste stanna och kissa” – vår lilla klunga rullar in på en parkeringsplats och SWOOOOOSHHHHH femtio personer som legat bakom oss drar förbi. Drog jag dom också sa Peter med stora ögon. 
I mål! Smutsiga men lyckliga. Kalla men nöjda. Det är jag, svikaren Anders (han lämnade oss efter tio mil. Sa något om att team Ormsalva hade snyggare rumpor än oss och försvann i ett grusmoln) Pepp-Magnus iförd byxorna som han tänkt slänga i en sopkorg efter vägen men vägrade ta av (och vi andra i smyg var avundsjuka på hela vägen runt…) Loket Peter och Martin (han utan fötter …)
Tack för grymt sällskap innan, under och efter Siljan runt. Tack Jessica och Mattias för bästa boendet. Tack tysken för att du är bäst inte bara på solskensturer utan levererar även under skitväder. Tack Norseman som har gjort att jag tycker alla andra tävlingar är en fis i rymden när det gäller väder. Tack Icebreaker – utan dig närmast kroppen hade jag gett upp. Tack kroppen för att du håller trots för få långpass. Tack världens familj för att jag kan åka iväg på äventyr och sedan får komma hem till något som gör mig hel. 
Världens finaste medalj. En dalahäst. Nu har jag två. Det kommer bli fler. Trots vädret så älskar jag Siljan runt. Punkt slut.
