Det var vild snöstorm när jag kröp ner i sovsäcken igår. Nu är det tyst, stjärnklart och marken är täckt av ett tunt snötäcke – det ser jag genom en springa i den rackliga trädörren. Någon har städat hela Himalaya åt mig under natten, bara att tacka och ta emot. Jag tar ett djupt andetag och känner hur det ilar i tänderna. Som en Vicks blå rakt ner i halsen. Det knarrar under skorna när jag stapplar lite stelbent mot en höjd en bit bort, där jag hoppas få se solen gå upp över världens mäktigaste bergskedja.
Var är det där Everest egentligen? I den riktningen? Eller den?
Jag vänder mig om och Kanchenjunga, trean efter Everest och K2, träffar mig som ett knytnävsslag i magen. Det måste vara det vackraste berget jag någonsin sett. Solen färgar himlen rosa och blottar sedan i tur och ordning Makalu, Lhotse och till sist självaste Mount Everest. Nu ser jag fyra av världens fem högsta toppar. En skaplig fond för en fika. Jag sätter mig ner på en iskall bergsknalle, häller upp mitt morgonkaffe och tittar på Everest. Världens högsta berg. 8 848 meter över havet. Jag sväljer och sväljer men kaffet rinner inte ner, det liksom stockar sig i halsen. Och nu rinner tårarna också. Jag vill inte springa något ultramaraton, jag vill bara sitta här och dricka kaffe och njuta av bergen. I resten av mitt liv.
Rädd, helt enkelt
Var det ett bergslopp jag anmält mig till – eller en livsfarlig expedition? Jag började undra när packlistan landade i mejlkorgen ett par månader före avfärd. Förutom det vanliga (ryggsäck, sovsäck, förstärkningsplagg …) innehöll den en lång rad mediciner. Varje deltagare skulle ha med sig allt från antibiotika och höjdsjukemedicin till receptbelagda magsjukepiller och förbandslåda. Jag brukar inte vara särskild harig av mig, men det här kändes inte som vilket ultramaraton som helst. Jag var rädd. Rädd för Indien, rädd för att vara ensam, rädd att magen skulle rasa, rädd för att bli höjdsjuk. Jag var rädd att jag inte skulle orka springa så långt som 100 miles, 16 mil – det är ju faktiskt jättelångt. Jag var rädd, helt enkelt. Men pirrigt rädd.
När planet landade i Delhi ville jag instinktivt vända och ta första bästa tillbaka till Sverige igen. Men det gjorde jag inte, såklart. När man börjat fantisera om att dricka morgonkaffe med Mount Everest så finns det liksom ingen återvändo.
Klart för start
Vi sammanstrålar i Darjeeling, jag och de andra 59 deltagarna i Himalayan 10 Mile Stage Race. Du kan välja mellan löpning och vandring inför var och en av de fem dagsetapperna.
Löparkläder på, en kopp te i handen (darjeeling, såklart) och en låda ris som färdkost. En buss tar oss till starten i Maneybhanyjang på 2134 meters höjd. Bussen kränger uppför den smala vägen; utanför fönstret stupar klippväggar rakt ner i ingenstans. Himlen färgas rosa och sakta framträder bergen i lager på lager i blå nyanser. Fåglarna börjar vakna och vi ser apor sitta i träden och klia varandra.
Så, nu behövs bara en toalett. Jag går ner i en gränd, några hönor hoppar åt sidan. I en dörr står en kvinna, hon för ihop händerna framför bröstet och säger ”namaste”. ”Namaste” svarar jag, och stänger bräddörren till toaskjulet. Här finns ett hål i marken, jag försöker att inte titta ner. Andas genom munnen. När jag sitter där på huk över hålet känns benen redan trötta – hur sjutton ska jag klara att springa 16 mil? Upp och ner i bergen, totalt 11 600 höjdmeter.
Tibetansk musik, barn som applåderar och lyckönskar oss genom att trä vita sjalar över våra axlar. Den färgstarke tävlingsledaren Mr CS Pandee försöker dämpa ståhejet och göra klart för start. 77-årige Rex från Hong Kong, som deltar för nionde gången, kallas fram för att hålla den gröna startflaggan. Hans plan är att ta sig i mål varje dag – där tänker vi lika.
Små, små ärtor
Löparna startar först, därefter vandrarna. Maria och Julia från Spanien är här för att heja på sin syster och vän Silvia, som ska springa. Idag överraskar de sig själva med att vandra 22 kilometer, innan de tar kafferast och inväntar jeepen som tar dem till nattlägret vid Sandakphu på 3 636 meter. Vi som springer har blivit förvarnade – den första dagen ska vara en av de tuffaste. Distansen är modiga 38 kilometer men det är främst höjden som kan ställa till det. Lungorna känns som ett par små, små ärtor när jag går uppför den första backen. Den som dök upp som en käftsmäll redan efter 600 meters löpning. Vid sidan av vägen betar heliga kor och färgglada flaggor vajar i vinden. Jag tjatar på mig själv att lyfta blicken och ta in bergen, inte stirra ner på den steniga stigen. De dimhöljda bergen. Tänk att få växa upp här, gå till skolan och ha Mt Everest som sin vardagsvy. Hur skulle det vara?
Casey från Colorado, USA, var van vid höjden och kom i mål som första kvinna varje dag.
Vatten och potatis
Rex är inte den enda 70-plussaren i startfältet. Jag slår följe med Ian från England, med artistnamnet Ancient Runner, som är 74 år fyllda. Han började springa efter 65 och har sprungit fyra maraton i år för att förbereda sig för det här racet. Med sig har han flickvännen Sheila, som planerar att vandra de flesta av sträckorna.
Efter ungefär två kilometer kommer en vätskestation. Och en allvarlig militär med gevär. Ett ”namaste” med svensk brytning får honom att le. Jag försöker hitta någonstans att kissa, men varje gång jag tänker ”här blir bra” dyker en ny militär upp bakom kröken. De som bevakar gränsen mellan Indien och Nepal är stationerade här fyra månader i taget, med den mest vidunderliga av utsikter.
På vätskestationen efter 20 kilometer serveras vatten, potatis, bananer och kex. Och en toalett! Här finns också min påse med lite extra kläder och en pannlampa, ifall solen skulle hinna gå ner innan jag tar mig i mål. Jag lägger pannlampan i ryggsäcken och springer vidare.
Howard gav sig själv en startplats till Himalayan 100 Mile Stage Race i 65-årspresent. I vanliga fall springer han i Colorado, USA.
Efter en lång stigning kommer en skön nerförsbacke. Jag hookar upp med nästa pensionär, Howard från USA, som gav sig själv en startplats till Himalayan 10 Mile Stage Race i 65-årspresent.
– Jag läste om loppet i en tidning för fem år sedan, rev ur sidorna och satte dem i min bucketlist-mapp, berättar han, samtidigt som han låter benen rusa fritt över stenstigen. Howard tar upp en liten lapp där han har skrivit ner dagens distanser och höjdmetrar.
– Jag har likadana för de andra dagarna, man vill ju ha koll.
Alla är vinnare
Vart tog alla vägen? Den sista milen är jag ensam. Luften blir kyligare och dimman kommer in; håren på armarna reser sig. Jag går uppåt, uppåt, uppåt. Stigen är bred och omöjlig att missa, men det ser ut som att en jätte stampat ner stora stenblock i det blankslitna gruset. Det gäller att lyfta ordentligt på fötterna, annars ligger man strax på marken. Är det någon som rör sig där framme? Nej, det är bara min hjärna som spelar spratt. Eller höjden, kanske.
3 560 meter, meddelar klockan på armen. Det är vackert med träden som dyker upp och försvinner omvartannat i dimman, men samtidigt lite spöklikt. Några mäktiga toppar syns inte till, men deras närvaro känns i kroppen på något märkligt vis.
När jag hör röster tror jag först att jag inbillar mig igen, men den här gången är det på riktigt. Jag springer den sista biten till målbanderollen, lyfter den mot himlen och klappar mig själv på ryggen.
Kanchenjunga, trean efter Everest och K2.
Min rumskompis Casey från USA har varit här i flera timmar, hon var första kvinna att lyfta målbanderollen idag. Men det är en demokratisk tävling, alla får lyfta banderollen – det är viktigt tycker tävlingsledare Pandee.
– Här är alla lika mycket vinnare!
Jag får en spann kallt vatten, sköljer mig snabbt, tar på torrt underställ och dunjacka. I ett kylslaget stenhus serveras vi dahl, kyckling och varmt bröd på stående fot. Många hackar tänder, men alla är glada. Första dagen är avklarad.
Vice tävlingsledare Mansi kliver in genom dörren och tystar oss. Hon berättar att 14 personer fortfarande är ute och kämpar i mörkret, men hon vill ändå gå igenom morgondagens etapp så att de som vill kan gå och lägga sig.
Efter min privata morgonfika med de fyra 8 000-meterstopparna går jag tillbaka till lägret och gör mig redo för start. Någon berättar att de sista som kom i mål kvällen innan var riktigt nedkylda – en var tydligen så illa däran att läkaren har suttit och gett dropp hela natten. Jag lovar mig själv att inte vara dumdristig, ett brutet lopp är också ett lopp.
Det finns inte många vägar i området, mest slingriga små stigar. Lokala bärare står för de flesta transporterna.
Idag ska vi springa eller vandra 32 kilometer, fram och tillbaka till Molle. Jag ska gå uppför och springa nerför. Snart kommer jag ikapp britterna Marion och Julie. Vi pratar om vilka dagar i våra liv som kvalar in på ”topp tre” och enas om att den här morgonen är en av dem.
– Och så en dag på en båt med familjen, säger Julie. Det var inget speciellt, jag minns det bara som att alla var samlade och allt var så lugnt.
– Din bröllopsdag, säger Julie.
– Nej, den är inte med på min lista, kontrar Marion.
– Va, den var ju jättefin!
– Jo, men nog finns det andra dagar som har varit bra mycket bättre än just den …
Jag stannar till för att fotografera och hör pratet om Marions bröllopsdag tona bort.
Carl och Jason, också de från England, kan räkna upp en hel del bra dagar i sina liv. Just den här är dock ingen höjdare än så länge tycker Jason, som har fruktansvärda skavsår. Han längtar desto mer efter den sista tävlingsdagen.
– Den blir garanterat topp tre! En annan bra dag var när jag kom in på fallskärmsjägarskolan, säger han.
Hångel med råtta
Vad konstig pipen på vattenflaskan känns. Har jag bitit på den utan att tänka på det? Iskall inser jag att råttan som tuggade sönder Caseys vattenflaska i vårt rum under natten, förmodligen också gav sig på min. Hur hade jag kunnat missa det?
Så äckligt! Kan man tvätta munnen med antiseptiska våtservetter? Eller gurgla sårsprit? Jag står emot frestelsen att kasta flaskan utför berget och aldrig mer ägna den en tanke. Det är väl bara att vänta och se hur sjuk man blir efter att ha hånglat med en himalaysisk bergsråtta i fyra timmar, antar jag. Tur ändå att det inte var en av de fula sopråttorna som irrade runt i Delhi.
Dimman sveper in över bergen, plötsligt ser man inte mer än sina egna fötter och ett par meter framför dem. Kor hörs råma på håll, snart ligger de över hela vägen och jag får sicksacka mig fram mellan dem. Två barn i guldstövlar sitter på en höjd och har några getter i ett rep. Eller är det får? Jag vinkar och får ett försiktigt leende tillbaka.
Människor rör sig sällan i det här området, berättade Mr Pandee innan vi satte av i morse. Efter 20 kilometer tar vägen slut och det enda som återstår är små, små stigar som virvlar sig ner i djungeln. Träden blir fler och fler, grönare och grönare. Luften blir fuktigare och dimman kommer krypande. Jag springer i små jordrännor där det ser ut att rinna vatten i vanliga fall. Men idag är det torrt.
Höger är Indien
Jag har sparat en halv påse Gott & Blandat att ha som belöning i halvtid. När det börjar gå utför plockar jag fram den och njuter av salta katter; funderar på om det är någon smakskillnad mellan de gula citronerna och de röda bären. Jag äter till och med de där håliga sötlakritsbitarna som är rätt äckliga. Skrattar lite åt historien jag hörde på radio om lastbilschaffören som i tio år slängt ut de svarta bitarna i vingummipåsen genom rutan i tron att det var lakrits – och sedan fick reda på att de smakade svartvinbär, som han älskade.
Jag kommer till ett vägskäl och minns Mr Pandees ord: ”Höger är Indien, vänster är Nepal. Välj alltid höger. Skulle ni springa vilse så fråga efter Siri Khola, då kommer ni rätt till slut.” Siri Khola, hur ska jag komma ihåg det? Jag försöker memorera att jag väldigt berusad beställer ”three cola”.
Men ingen anledning till oro, rutten är verkligen välmarkerad. Röda pilar i marken. Till och med i djungeln där jag springer helt ensam i flera timmar är det enkelt att orientera sig.
Jag rundar ett stort träd och plötsligt uppenbarar sig ett litet hus, och sedan ett till. En jordstig slingrar sig genom byn, förbi små plåtskjul och något som ser ut som ett indiskt tempel. Jag möts av idel leenden och hälsningar. Namaste, namaste. En flicka håller sin lillebror i handen. Jag får en klump i halsen och måste ta några djupa andetag, saknaden efter mina egna barn river i kroppen. Åh, vad jag längtar. Undrar vad de gör just nu? Vi ligger fyra och en halv timme före så de borde äta frukost och vara på väg till skolan.
Friade vid Everest
Sista dagen åker vi buss en timme till starten, där vi gick i mål kvällen innan. Jag börjar springa med Howard, han bjuder på en ”waffle” som han haft med sig från USA.
– Jag hade med mig 20 stycken, fyra till varje dag, säger han. Älskar smaken av honung och våffla.
Efter fyra dagar på en springdiet bestående av salta potatisar och sportdryck känns det lyxigt att få äta något annat.
Ian ”Ancient Runner” kommer ikapp oss, vi låter benen trumma på utför och pratar om hur man lever ett lyckligt liv. Ians råd är att äta måttligt så du inte blir överviktig, för då kommer sjukdomarna.
– Träna kropp och huvud, säger han. Fortsätt lära dig saker, eller lös åtminstone korsord. Och spendera tid med vänner och familj, de är de enda som betyder något i slutändan.
Längre fram på vägen ser vi tre kvinnor – det är vandrarna Maria, Julia och Caz. Idag startade de i byn på toppen och vi ska alla gå i mål på samma ställe. Vi slår följe.
Vid varje vätskestation signerar man vid sitt startnummer. Caz ritar hjärtan vid Vickys namn. Hennes bästa minne från de här dagarna, säger hon, är när Vicky friade med utsikt över Everest.
– Och värsta minnet var dag två, när jag kom tillbaka till Sandakphu alldeles stelfrusen och var tvungen att tvätta mig med iskallt vatten!
Det känns overkligt, men där framme ligger faktiskt den sista byn. Maneybhanyjang. 100 miles. Drygt 16 mil. 5 dagar. Det som kändes som en orimlig sträcka och en extremt lång tid är snart över. Nu hör vi trummor, ljudet blir allt starkare. Skolbarn som klappar händerna – och vi springer i mål. En orange sjal viras runt min nacke och jag kramar om mina nya vänner. Vi gjorde det, tillsammans! Och visst är det som Ian sa, att det är familjen och vännerna som betyder något i långa loppet. Nu har jag 59 nya vänner. Och ännu fler minnen.
Här hittar du min packlista för loppet.
Porträtt på ett gäng människor!
Ögonblicket som publicerades i Runners World.
En halv påse Gott & Blandat, lyxigare än så blir det inte. De salta katterna var bland det godaste under hela loppet.
Runt varje krök stod en militär. Och alla ville de ta en selfie med mig.
Carl och Jason från England under dag tre.
Lisbet och Jurgen. Han gillar att springa och hon att vandra.
Kin Yui var där med sina två vänner Ka Lai och Chung från Hong Kong.
Kompisarna Carl och Jason från England innan start dag tre. Carl hade fruktansvärda skavsår men tog sig hela vägen in i mål.
Ingen klagade på utsikten.
En klassisk vätskestation.
Sportdryck. Eller vad tror du det är?
I slutet av dag tre som bestod av 43 km löpning. Mt. Everest Challenge Marathon Dagen började uppe i bergen och de första timmarna hade vi utsikt över Mount Everest. När jag sprang över en bro frågade det här gänget om de fick ta en selfie med mig. Absolut sa jag, om jag får ta en med er.
Good carrier.
Rimbik
Dag tre var den vackraste dagen. När vi gick och la oss var det snöstorm men vi vaknade till den vackraste av morgnar. En morgon där vi fick se solen väcka fyra av dom högsta bergen i världen (Kanchenjunga, Makalu, Lhotse och Mount Everest)
Himalayan 100 miles
100 miles, drygt 16 mil, fördelat på fem dagar. Du kan välja att springa alla sträckorna eller vandra delar av dem med guide. Loppet arrangerades första gången 1991.
Resa hit: Flyg till Bagdogra och sedan cirka två timmar med bil till Mirik. Start och mål i Maneybhanyjang på 2 134 meter över havet.
Datum 2023: 27/10–2/11
Loppet dag för dag:
Dag 1: 38 km, Maneybhanyjang – Sandakphu
Dag 2: 32 km, Sandakphu – Molle
Dag 3: 43 km, Mt. Everest Challenge Marathon
Dag 4: 19 km, Rimbik – Palmajua
Dag 5: 28 km, Palmajua – Manebhanjang
Springvandra i Sverige
Inte alls sugen på Himalaya? Att mixa vandring och trailrunning är en växande trend, som funkar fint även här hemmapå hemma. Laborera med lätt packning och stugboende – eller sätt ett basläger och spring dagsturer.
Jämtlandstriangeln
Turen mellan Storulvån, Sylarna och Blåhammaren är 47 kilometer lång. Det finns stugor och uppmärkta fjälleder däremellan, så det är lätt att få ihop en fin tur.
Padjelantaleden
Padjelantaleden är 140 kilometer lång och går från Ritsem till Kvikkjokk. Stugor att övernatta i finns i hela området.
Höga kustenleden
128 kilometer från Hornöberget i Kramfors till torget i Örnsköldsvik. Slåttdalsberget är värt en extra omväg från leden.
Kungsleden
Cirka 425 kilometer mellan Abisko i norr och Hemavan i söder – det är bara att välja vilken sträcka du är sugen på, och börja springa.
Sörmlandsleden
1000 kilometer lång led som omfattar 101 olika etapper, mellan 3 och 21 kilometer långa. Etapp 1 börjar vid Björkhagens tunnelbanestation.
Ljusnanleden
Start i Måga utanför Ljusdal, Hälsingland. Totalt cirka 58 kilometer.
Kullaleden
Start i skånska Utvälinge mot Arild, Kullaberg, Mölle, Höganäs och Helsingborg. Cirka 70 kilometer.
Packa för stugspring
En lätt löparryggsäck
Vätskebehållare + vätska
Energikaka eller nötter
Första förband och skavsårsplåster
Laddad mobil
Dunjacka
Regnjacka
Solskyddsfaktor
Karta och kompass
Pannlampa
Extra underställ att sova i
Lätt sovsäck/silkespåse
Publicerat i Utemagasinet 2018 nummer två.
