Jag vill åldras med intelligens, skratt och ett jävla anamma.

Jag är pro-age. Jag vill åldras med intelligens, skratt och ett jävla anamma. Leva med kärlek till min kropp och hjärna. Ge min kropp rörelse, bra mat och sömn så den får förutsättningar att vara ett bra ställe att bo i och mata min hjärna med det jag vill ha mer av i livet. Och lite sån där botox, fillers och några dyra anti-agekrämer på det så är jag både lycklig och snygg. 

Namn: Sofie Lantto.
Ålder: 48 år. 

Såg det i en faktaruta och kände WHAT. 48 år? När hände det? Jag önskar jag kunde säga att jag älskar varje rynka jag får men det gör jag inte. Än. Jag älskar varenda skrattrynka jag har, men den där argrynkan (läs: MångaÅrMedDåligSynOchSällanSolglasögonRynkan) mellan ögonen får jag jobba för att känna kärlek till. Jag får vända tankarna till vilket samhälle jag vill leva i för att inte köpa dyra anti-age-krämer och boka en operation och lite fillers.

Och om och om igen påminna mig själv om att jag är en del av samhället. Jag kan inte förändra vad andra gör men jag kan välja vad jag gör. Och eftersom jag inte vill leva i ett slätt samhälle utan rynkor och uttryck så gör jag vad jag kan för att inte ryckas med och ta pengar jag vill göra äventyr med familjen – till att göra om min kropp till något som samhället just nu tycker är eftersträvansvärt. 

Det sista jag vill är att mina barn ska leva i en värld där de tror att de behöver göra om sig för att duga. De är perfekta som de är. Du är perfekt som du är.

Men så kommer jag på att jag väljer att färga håret då och då för att jag trivs som brunett. Vad är skillnaden? Kanske ingen? Kanske kommer jag välja att vara rödhårig om ett tag? Blond? Brungrå? Eller kanske inte. Jag väljer. Precis som jag tycker du ska göra. Välj! Det är ditt liv. Vårt samhälle.

Tankarna vandrar men jag konstaterar i alla fall att det sista jag väljer är att använda min hjärna till att ha ångest för hur jag ser ut. Jag ser ut som jag ser ut. Det är bara en kropp. En av 8 miljarder. Läs det igen. En av 8 miljarder. Och alla har fullt upp med sig själva.

Har alltid haft vänner i alla åldersgrupper. Något år var jag på en 20, 30, 40, 50, 60 och en 70-årsfest samma sommar. Alla vänner. Har aldrig brytt mig om hur gammal eller ung en vän är, så varför skulle jag bry mig om hur ung eller gammal jag är? Jag skulle nog säga att jag aldrig haft någon ålderskris. Andra har tyckt att jag har en kris när jag börjat hoppa fallskärm, köra Ironman, utbilda mig till yogaledare och boka upp mig på hattkurs men det säger mer om dem som säger det, än att jag skulle ha en kris. Jag älskar mina ”kriser”.

Det finns de som slutat utvecklas när de är 20 och de som är nyfikna på livet när de är 80. Du bestämmer själv vem du är och hur du vill leva ditt liv. Och framförallt väljer du själv om du vill ägna din tid åt att prata om andra har en kris eller använda din hjärna till att utveckla dig själv och lära dig nya saker. 

Jag planerar fortsätta med det min mage går igång på så länge jag lever. Vem vet vad jag ska bli när jag blir stor? Inte jag i alla fall. Känner ett lugn i att allt löser sig. Inte alltid till det bästa för mig i stunden men livet har lärt mig att det är bara att andas och fortsätta framåt för att en vecka, en månad ibland flera år senare inse att det faktiskt var bra att det hände och jag lärde mig saker som jag tar med mig vidare. 

Jag går verkligen inte omkring och tycker att någon förtjänar att bli sjuk, sviken eller dö men jag menar på att saker som i stunden kan kännas nattsvarta ofta tenderar att lära en något. När livet gett dig sjukdom, död, svek och andra jobbiga saker så tenderar man att inte lika lätt bli upprörd över en punktering, vattenläcka eller en konstig kommentar av en kollega.

Det är lättare att tänka saker som ”det är bara pengar, det är inte ett liv” och vända sig om och fråga kollegan vad hen menar. Ofta något annat än det ditt huvud fått för sig att tolka det som. 

När jag och min syster tävlar så gör vi allt vi kan för att ge den andra det hon behöver för att vi ska fortsätta framåt. Att jag skulle skrika ”din feta, rynkiga, värdelösa jävel öka för i helvete” till Lisa är skrattretande.

Självklart skulle jag inte göra det, det finns inget i den meningen som är sant eller gör att vår dag blir bättre och snabbare. Ändå kan jag höra min egen hjärna säga elaka saker till mig själv då och då. Försöker vända de tankarna asap och fråga mig själv om jag skulle säga det till min bästa vän? Svaret är alltid nej, alltså säger jag det inte till mig själv heller!

Har precis läst ut boken ”Ett Bättre Liv – Att förändras en tanke i taget” av Kay Pollak och är glad att jag inte känner mig det minsta provocerad när jag läser saker som ”Du är endast påverkad av dina egna tankar” och ”Inget utanför mig kan någonsin ge mig lycka” utan bara konstaterar att jag kommit en bit på den väg jag vill gå.

Den då jag vaknar och är tacksam för det jag har och hyffsat ofta kan se/lyssna på människor jag träffar och inte lägger över mitt mående på andra. Jag vet att det andra säger om mig säger mer om dem än om mig och när jag hör mig själv gnälla och bli arg över saker kan jag åtminstone då och då ta ett andetag och fundera på om det verkligen är så jävla viktigt när allt kommer omkring. 

48 år alltså. Ska bli spännande att se vad som händer kommande 48 år. Väljer att tro att det kommer bli fantastiskt tills motsatsen är bevisad. 

Ps. Fyller inte år idag, det här är bara lördagstankar som kom ur mig till morgonkaffet men det går bra att gratulera mig till livet ändå. 

OBS! Jag vet att det inte bara är att kliva upp och hojta ny dag, nytt äventyr och vända varenda jävla tanke. Hjärnor är olika, lägg till en stor dos hormoner och gener. I slutändan vill jag bara uppmana dig till att vara snäll mot dig själv och steg för steg göra vad du kan för att få en bra minut, en bra timme, dag och till slut något som du tycker är ett bra liv. Är allt nattsvart? Ring en vän, sök hjälp, livet ska inte vara mörkt. Inte varje dag. Andas, fortsätt framåt. Det är bara en dålig dag inte ett dåligt liv. Stor kram!