Sök
Stäng denna sökruta.

LAPONIA TRIATHLON 2022

Laponia triathlon. Start vid midnatt. 3860 meter simning, 18 mil cykel och ett maraton på det. Det är jättelångt. Jättejättelångt. Men det är inte det som jag tänker på just innan start utan på att jag ska fira varje delmål. Första delmålet är uppfyllt, det är att komma hel till start. Huvudmålet är att komma hel i mål.

I vanliga fall hade jag sett mig själv gå i mål om och om igen men jag är ödmjuk inför den här tävlingen så mitt främsta mål är att vara hel så jag kan köra Ironman Kalmar och sedan Ironman Hawaii i år. Älskar Laponia men det är inte min huvudtävling i år så min plan var att lyssna på min kropp och säger den ”det här gör dig inte bättre inför Kalmar och Hawaii” så skulle jag kliva av. Enkelt att säga, svårare att genomföra men jag har ingen prestige i att fullfölja. Rent konkret så ser jag fram emot ett bra simpass med den bästa av utsikter för att inte tala om funktionärer och publik. Delmål är att klara mer än ett varv simning – för varje armtag efter det är längre än jag simmat förra året. Efter det cyklar jag till Tjotjas, känns det bra i kroppen så fortsätter jag till Nattavaara. Ett simtag i taget. Ett tramptag i taget. Ett steg i taget.

Vill du kika in i min hjärna under en lång natt så läs vidare.

Det är vindstilla och solen smeker horisonten. Jag går ut i vattnet och simmar några tag. Vill fylla våtdräkten med vatten så det hinner värmas upp och testa så mina nya glasögon (alltid nya inför tävling för att slippa imma) sitter bra och inte läcker.

Önskar lycka till mina medtävlande. Pontus säger att han vill göra det här lite snabbt så det är över. Sara säger ses efter banan. Tävlingsledare Robert ropar TRE-TVÅ-ETT och det låter TUUUUUT. Starten går och några springer ut i vattnet, jag går. Det är långgrunt och jag har ingen brådska. Mitt mål är att njuta av första simvarvet, fira andra och eventuellt ta i lite i det tredje om kroppen är med mig.

Efter ett bra tag så lägger jag mig ner och börjar simma. Simtag för simtag. Andas höger och ser midnattsolen lysa bakom granarna. Andas vänster och ser Dundret. Långt, långt bort ser jag den första gula bojen som jag ska förbi. Sakta, sakta närmar den sig. Tänker på allt jag är tacksam för. Om och om igen.

Efter det första varvet går jag upp och varvar konen tillsammans med Åsa Nilsson. Gör high-five med Bernhard som ligger några meter innan och redan rundat bojen på stranden. Jag och Åsa simmar sida vid sida under ett långt tag. Känns fint att se midnattsolen glimma till i hennes simglasögon när jag andas åt hennes håll.

Efter ett tag hör jag coach-Annas röst i mitt huvud “bredda, two-beat-kick och tre-takts-andning” säger hon så jag gör det. Känner hur jag ökar farten och tuggar på. Brinnande himmel när jag andas åt ena hållet, Dundret åt andra hållet. Ser inte så många andra simmare men de gula bojarna syns fint.

Några av de man älskar mest just den här natten. Funktionärerna. Mitt i natten står de där med hejarop och energi. FANTASTISKA!!!!

Jag tar med min påse in i omklädningstältet och byter om helt, av med allt blött och på med torrt ullunderställ, cykelkläder, vindjacka och vinterhandskarna. Efter någon minut kommer min simvän Åsa in i tältet, hjälper henne av med det sista av våtdräkten och går sedan ut till nattens dejt. Tysken.

Trampar iväg längst med älven och dricker min första gel. Över bron till Andra sidan. Lugnt. Lugnt. Väl uppe på den stora vägen mot Malmberget börjar jag trycka på. Fortsätter rakt fram genom rondellen där jag skulle svänga höger om jag skulle hem till Myrviksgatan. Förbi Sjöparkskolan där jag gick mellan och högstadiet. Förbi badhusparken där jag har bilder från när jag gick ut 9:an och alla killar hade midjeknäppta kavajer. Trampar på och funderar på hur sjukt det är att jag ska cykla i drygt sex timmar och sedan springa ett drygt fyra mil. Det går inte att ta in. Människor tycker jag är galen som kör från Stockholm till Gällivare själv. Det tar drygt 13 timmar, att jag simmar, cyklar och springer ungefär lika länge det verkar inte riktigt lika många tycka är knäppt. Eller är det bara bland de jag umgås med?

Mot Kullen och sedan vidare mot Tjoutjas. Det börjar gå uppåt direkt. Hade min vän Finn varit med så är det nu han hade skrikit “Nu är det ingen lek” och bränt iväg uppför. Nu är han inte här utan har precis opererat hjärtat. Livet ändå. Man vet ta mig fan aldrig vad det har att bjuda på.

Precis innan det vänder neråt mot Tjotjas lyser midnattsolen som allra finast. Sjöarna på höger sida är helt spegelblanka och högst upp står alla tävlandes namn i marken. Tänk att de varit och skrivit heja till mig där. Finaste funktionärer!

Möter Pontus i Tjotjasbacken och hejar – han vann för två år sedan och ser ohyggligt stark ut.

Odd har plockat en pallplats varje år han kört Laponia triathlon och han har kört alla. Sex stycken. Stark även i år. Jag brukar mäta hur jag ligger till beroende på var jag möter honom.

Herman Niva och jag höll hyfsat jämnt tempo genom nästan hela loppet men det hade jag ingen aning om när den här bilden togs.

Sjukt nöjd med mitt val av kläder. Frös aldrig. Plockade på vinterhandskarna när det gick utför och tog av dem när händerna blev varma uppför. Precis när jag ska svänga ut från Kullen ser jag en kille lägga ner sin cykel mitt på vägen och sätta sig. Saktar in och frågar om han är ok eller om jag kan göra något. Han säger att han bara är kall, ska värma sina fötter. Frågar om han vill värma dem i mina armhålor men han svarar att hans ska vänta på sin tjej Sara Wahlberg. Hon var precis efter mig så jag trampar vidare.

Tar det lugnt genom Gällivare och frågar kroppen om den vill cykla till Nattavaara.

Den svarar “de bjuder på kaffe där och vi har väl inget bättre för oss?” så vi fortsätter genom alla rondeller och svänger sedan vänster mot Nattavaara.

Myr. Myr. Myr. Spegelblank sjö.
Myr. Myr. Myr. Spegelblank sjö.
Myr. Myr. Myr. Spegelblank sjö.
Myr. Myr. Myr. Det luktar skvattram. Gott. Önskar det fanns en parfym som luktar såhär. Efter drygt 80 km är det en vätskestation men jag har fortfarande en nästan full flaska. Förbannar mig själv lite och dricker mer. Har en flaska fylld med gels, den sippar jag ur var femte kilometer. Sportdryck så ofta jag mäktar med. I min snackpack har jag packat godis. Mest snickers och salta döskallar. Är det det snabbaste energin? Nå nä men jag är så less på allt som heter bars och gels så jag köpte en påse smågodis för att ha något att se fram emot under natten. Plockar en godis då och då.

Mitt i natten står de där och gör vågen och skriker heja.

Alltså TACK från hela mitt hjärta för energin ni ger fortplantas rakt ner i benen.

Sex mil till Nattavaara och lika långt tillbaka …

 

Det är som en hägring en bit framför mig. En cyklist? En ren? Nä det är nog en cyklist? Eller? Sakta närmar jag mig Daniel Flöttmann från Tyskland. Kommer ikapp honom och frågar hur han mår, behöver du något? Han muttrar lite när jag cyklar om. Jag susar glatt nerför, glad över varje “gratismeter”. Efter någon minut cyklar Daniel om mig igen. Och så håller vi på så ett tag. Vid Nattavaara släpper jag honom för här ska det drickas morgonkaffe och jag ska gå på toaletten. Kliver av cykeln och stapplar till utedasset. Sedan morgonkaffe. Gott! En giffel och en liten bit salami. Tar en ny flaska med sportdryck och trampar iväg tillbaka mot Gällivare.

Löjligt vacker morgon men 18 mil är långt. Jättelångt. Det är långt att köra 18 mil bil. Vi cyklar. Men trampar man nog länge så svänger man till slut vänster och tillbaka till Sandviken.

Lite löpning på det här innan vi får gå i mål. 42 kilometer om vi ska vara nogräknade. Jag byter om till löparkläder och frågar kroppen hur den mår. Återigen svarar den att “bra, de bjuder visst på fika var femte kilometer och vi har ändå inget bättre för oss”

Av gammal vana springer jag iväg från cykeln. Det är som att kroppen “det är så här vi brukar göra, nu kör vi” Efter några hundra meter så börjar jag gå. Skickar ett sms till syster Lisa “Dags för en liten promenad” Försöker räkna på om jag skulle hinna i mål om jag väljer att gå hela maratonet. När det är platt fungerar det att springa men så fort det går uppför eller nerför skriker vänster baksida och höger knä. Men när vi går känns det bra så jag bestämmer mig för att gå förutom när det är platt.

Det är platt några hundra meter på Rallarstigen och några hundra meter efter Åke på toppen. Skrattade gott åt fransmannen Pierre-Yves som inte kollat banprofilen innan utan under tävlingen blir varse om att han ska upp på Dundret.

Från Sandviken springer man längst med älven och svänger sedan upp mot Dundret. Springer förbi det nybyggda området Repisvaara, vidare förbi Hellnerstadion och sedan genom skogen till femmanvägen. Vidare till Rallarstigen – mitt favoritparti. Skogsstig. Här och nu. Steg för steg.

Efter Rallarstigen så ska man upp på Dundret innan man får springa ner till Sandviken igen. Så när jag kommer tillbaka till Dundret tänker jag att det är väl lika bra att gå upp – det är fin utsikt och de bjuder på kaffe på toppen. På vägen upp står det:
KLIV.
KLIV.
ÖVERLEV.

Så jag kliver, kliver och överlever. Det går inte fort. Det är otroligt varmt. Men steg för steg tar jag mig mot toppen.

Möter min nya vän Daniel Flöttmann som är just före mig upp på toppen och han ger mig ett leende och säger “de bjuder på kaffe på toppen”

Herman och konen man rundar innan man vänder ner mot mååååål.

Vid varje vätskestation finns det chips, cola, gels, bars, vatten och sportdryck. Jag väljer cola och sportdryck i varje (skulle gärna valt vatten men sportdryck eller cola ger mig även socker och koffein = energi) Tar med en gel och suger i mig på vägen till nästa station.

Längtar efter min tandborste.

Precis innan vändning på en av Dundrets toppar.

Steg för steg in i mål. Sjukt nöjd med att ha en kropp och ett huvud som höll hela vägen in i mål. Ironmandistans nummer 20 – en natt att komma ihåg resten av livet.

Uppfyllde jag målet? Ja! Två dagar senare är jag oförskämt fräsch. Lite trött och med våtdräktsskav i nacken men glad och frisk.

Markus Bergman och Sara Wahlberg sprang tillsammans och såg starka och glada ut varje gång jag mötte dem.

Dagen efter var det prisutdelning och där njöt jag av alla historier. Pontus (som vann) fick punktering en kilometer innan växling till löpning så han sprang i cykelskorna till växlingsområdet. Klassiska “cyklingen gick bra men benen dog på löpningen” historier blandades med att historier om att det hade fastnat en gummisnodd från cykelskorna i drevet – och det förmodligen var därför det hade varit lite segt att cykla. En fick så stora magproblem att hon var tvungen att bryta. Flera frös så mycket att de valde att kliva av. Under mina tio år som triathlet kan jag räkna de som sagt “allt gick exakt enligt plan” på min ena hand. En Ironmandistans är många timmars arbete och saker händer. Saker händer alltid. Det är bara att hantera det och fortsätta framåt.

Fotografer: Andreas Sande, Alexander Engman, Micael Andersson, Bo Westerlund, Alexander Engman, Matilda Niva


Ps. För er som bryr er så simmade jag på 1:34:52 Cyklade på 7:12:02 Och förflyttade mig 42 kilometer på 7:27:46. Totaltid: 16:33:36

Nå gillar du det här så gillar du nog också

Laponia 2023 race report

Laponia triathlon 2023. För sjunde gången i mitt liv drar jag på mig våtdräkten i midnattsol och går ner i vattnet för att simma 3860 meter innan jag ska cykla 18 mil och springa ett maraton på det. Har kört distansen 22 gånger innan, men kommer det att gå utan i princip ett enda långpass i kroppen?

Läs mer »

22 IRONMAN

Går på ett pass på gymmet. Är svag nå så jävulsk. Känns som jag aldrig tränat i hela mitt liv. Någonsin. Ever.

Att jag 22 gånger simmat 3860 meter, cyklat 18 mil och sprungit ett maraton känns som ett annat liv. Fast jag bevisligen gjorde det tre gånger förra året. Det är en balansakt att inte vara sina prestationer, att leva i nutid men vara stolt över det man gjort så här långt i livet.

Läs mer »

2 reaktioner på ”LAPONIA TRIATHLON 2022

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *