LAPONIA TRIATHLON 2021

Midnattsolen färgar himlen i alla färger, luften är ljummen och myggen surrar. Jag tar på mig min våtdräkt på en gång för att inte helt sönderbiten. Pratar med gamla och nya vänner. Sitter ett tag i omklädningtältet med Pia och Sara. Pratar bland annat om att någon läst att risken för hjärtmuskelinflammation för unga män är ökad efter de tagit vaccinationsdos två. Skrattar rått åt att vi varken är män eller unga.

Tar traditionsenligt en bild med tysken och Dundret i bakgrunden och lägger ut den på Instagram. Går ner till vattnet och simmar en liten bit. Vattnet är varmare än någonsin tidigare, tror faktiskt aldrig jag varit med om så varmt vatten i Sandviken. Någonsin. Varken nu eller när vi satt där och firade att vi gått ut nionde klass för ungefär hundra år sedan. 22 grader säger termometern.

Innan start gör jag high-five med Klas som fick bryta 2019 (då var det typ 13° i vattnet och regnade hela natten läs mer här) och med Sara. Vi säger att nu tvättar vi händerna i 3860 meter och pratar om att det är en rolig bana i år för vi borde ses flera gånger.

En minut till start. Jag tar på mina simglasögon och tar in allt. Som jag älskar det här. Vad som än händer kommer jag få en magisk simning. Dundret är färgat gyllene av midnattssolen.

Tävlingsledare Robert ropar 3-2-1 … och starten går. Går en lång bit eftersom det är långgrunt. Pratar med en kille om att det inte är någon ide att simma eftersom vi går förbi flera som lagt sig ner och simmar. Men sedan önskar vi varann ett bra lopp och börjar simma. Min puls rusar. Inget konstigt, det är ofta så vid starten av ett lopp. Koncentrerar mig på att ta det lugnt och komma in i simningen.

Men det går inte. Jag andas vartannat armtag och pulsen känns som max.

Efter några hundra meter börjar jag bröstsimma och tänker att i värsta fall så bröstsimmar jag 3860 meter. Men pulsen går ändå inte ner. Otroligt obehaglig känsla, på gränsen till att jag vill simma till en kajak och be dom ta in mig till stranden. Jag som älskar simning och kan ta det så lugnt så att känslan är som meditation. Något är fel.

Tar inget beslut utan koncentrerar mig bara på att ta det lugnt och se om jag kan få ner pulsen när jag vänt tillbaka – om inte så lovar jag mig själv att kliva av. Det är inte värt att köra en Ironmandistans och dra på sig något som gör att kroppen inte kan göra äventyr på länge. Jag har inget att bevisa, jag har kört 19 Ironman och aldrig klivit av, jag vet att jag kan, jag vet att mitt pannben är hårdare än diamant (även om jag inte tycker om ordet pannben) Försöker fokusera på hur vackert mitt älskade Dundret är i midnattssol. Det går inte. Jag som brukar njuta av den här simningen. Femte året jag kör det här loppet och vädret har aldrig varit bättre.

Pulsen rusar och hur jag än försöker så får jag inte ner den. Kommer in till stranden och hör hejarop. Ser syster Lisa och pappa bland många andra ansikten jag älskar och känner igen. Tvekar för det enda mitt huvud vill är att springa ner i vattnet för varv två av tre. Men det känns tydligt att jag inte ska fortsätta – något är fel – jag känner min kropp utan och innan. Jag vet precis vad jag ska göra för att lugna ner den och vad jag ska göra för att få den att trycka på men nu är den inte 100%.

Tårarna kommer. Jag såg så enormt fram emot simningen, cyklingen och löpningen. Simningen har jag inte ens tänkt en orolig tanke om – jag kan simma 4000 meter vilken dag som helst. Och ja – jag skulle kunnat bita ihop och gjort det även i natt om det gällde mina barns liv.

Går in mot växlingsområdet. Försöker hulkande förklara vad som hände till dom som frågar. Pulsen lugnar ner sig så fort jag tar det lugnt på stranden. Gör en film med Lisa, tvekar om jag ska lägga ut den på Instagram men gör sedan det eftersom det här är livet – det går upp och det går ner. Ibland vinner man ibland förlorar man. Tack, tack, tack från hela mitt hjärta för all kärlek jag fått genom kommentarer och direktmeddelanden. Har läst varenda en även om jag inte hunnit svara på alla. 

Hejar iväg dom andra tävlande och åker hem och försöker sova. Inte helt lätt, min kropp var inställd på att vara uppe hela natten och tävla.

Dagen efter kliver jag upp och åker ut och hejar med syster Lisa, Anders och deras barn Alva och Selma. De delar ut isglass halvvägs upp på Dundrets topp. Det är vansinnigt varmt.

Fortfarande ledsen och besviken även om jag vet att ett lopp inte är viktigt på riktigt. Men det är ändå tråkigt. Tillåter mig själv att sura en smula och sedan ger jag mig upp på taket och hjälper mamma och pappa att bygga. Det är skönt att göra något annat. Uppe på taket kan jag inte tänka på något annat än om vi ska ha en under eller överplåt på nästa kantplåt sedan nästa plåt, nästa skruv och vad nästa steg ska sättas så jag inte ramlar av taket.

Känner mig taskig mot Tysken som inte fick rulla en endaste meter. Men glad för alla andra deltagare för att dom fick njuta av midnattssolen.

Det här ljuset och dimman på myrarna som ofta kommer på morgonen. Så vackert. 

Det här är alltså fotat mitt i natten. Efter klockan två.     

Odd som vunnit tre av fem Laponia kom i år trea.

Jag tycker Laponia gjort sin löpbana bättre än förra året. Nu springer man från Sandviken, upp till Hellnerstadion, vidare efter rallarstigen och så upp på Dundret innan man har nerför tillbaka till Sandviken.

Bernhard Hirschauer och jag brukar se varandra under både cykel och löpning under Laponia. När jag såg honom på löpningen kom känslorna tillbaka – jag ville ju vara där med honom. Genomtrött men lycklig.

Sabina Nilsson & Jannice Persson på väg upp på Dundret.

Damernas prispall. Linda Morin (2:a), Sara Jakobsson (1:a) och Eva Lidman (3:a)

Herrarnas prispall: Marcus Hultgren (1:a), Simon Gustavsson (2:a), Odd Larson (3:a)

Laponia, tack för världens vackraste tävling och bästaste funktionärer. Jag längtar redan till 2022.

Foto: Laponia triathlon. 

Ps. Jag vet inte vad som hände under simningen, jag känner mig frisk. Min enda teori just nu är min andra vaccinationsdos. Det har strömmat in meddelanden från människor som upplevt liknande symtom efter dom tagit covidvaccin. Jag tänker att jag testar kroppen om några dagar och får jag samma känsla så gör jag något åt det.