IRONMAN KALMAR 2019

Slår upp tidningen Turist och läser att Ölandsbron är 6072 meter lång och 13 meter bred.  Att den inte har 7428954 bultar som dom sa i NileCity utan cirka 20 000. Det är bara två tredjedelar av bron som syns, på vissa håll går bropelarna 22 meter ner i botten. Vidare läser jag att det sedan 2009 är totalt gång- och cykelförbud. Den bron ska jag cykla över! För en gång om året får man det, under Ironman Kalmar.

Jag packar för att ställa mig på startlinjen för min 19:e Ironmandistans. Nittonde! Kan inte riktigt ta in det, det är nio år sedan jag, syster Lisa och Anders ställde oss där för första gången sa “vi kör till sopbilen plockar upp oss” Jag och Lisa hade aldrig cyklat 18 mil och aldrig sprungit något maraton och det kändes som en omöjlig sak att göra. Men som med så mycket annat så var det inte omöjligt bara man tar det steg för steg. Och vi älskade det!

Ironman Kalmar, min favorittävling. Det finns ingen annan Ironmantävling som kan mäta sig med den när det gäller banan och publiken. Jag går ner mot starten med Emilie samtidigt som solen går upp. Det är redan full aktivitet i växlingsområdet (där vi byter mellan simning och cykling och cykling och löpning) Jag sätter i en flaska energi i Tyskens (min cykel) flaskhållare och inser i samma sekund att den viktigaste står kvar i kylen. Flaskan med 12 äckliga men energirika Enervit liquids. FAN!

Gör klart allt annat och strosar sedan tillbaka till lägenheten samtidigt som jag sms:ar Kattis som jag bor med och frågar om hon kan möta mig. Hon var vaken när vi gick men sover hon så är det lugnt, jag kommer hinna i vilket fall. Men hon kommer leende gående efter gatan i sina pyjamasbyxor och räcker över min flaska. Tack!

Inne i området igen sätter jag flaskan på dess rätta plats och kramar och ett gäng nya och gamla vänner. Först träffar jag Anders som jag har hoppat fallskärm med, och en halvtimme senare en annan fallskärmsvän. Carina. Jag pratar med flera som säger att dom läst varje packlista, varje racereport och det är tack vare mig dom är här. Jag skrattar och säger att jag hoppas dom inte känner att det är mitt fel efter dagens slut.

Jag går ner mot starten, passerar baksidan av målet och tänker att det ska bli skönt nästa gång jag är här. Då är jag förhoppningsvis klar. Jag sätter mig ner på den lite morgonfuktiga marken, lutar ryggen mot ett träd, saknar mina gourmettriathleter och tar upp min telefon. Har fått ett sms av syster Lisa och svarar henne. Hon är på överlevnadsövning och ska leva på mossa och lava hela helgen. Precis då kommer Robert och Åsa som är två drivande personer av Laponia triathlon. Robert ska tävla och säger att han siktar på att komma in på 09:30.

Jag går en sväng ner till vattnet innan jag lämnar in min vita street-wear-påse. Ser en röd hjärtballong mot himlen. Följer den och möter ett äldre par som är där för att heja. Frågar om jag får låna den och ber dom ta en bild. Jag ska lätt ha massa ballonger nästa gång jag agerar hejaklack.

Lämnar in min påse och går in i startfållan. Hittar Carina och småpratar med henne samtidigt som jag tittar mig omkring. Har en plan på att simma på 1:17 sisådär men det brukar sällan vara bra att ställa sig med 1:20 för där står många hybrismän som paniksimmar och sedan bröstsimmar när dom ska sikta. (Självklart helt ok att bröstsimma, men se till att inte vara i närheten av andra så du bensparkar någon i magen eller ännu värre i ansiktet!)

När jag kommer ner till vattnet ser jag min favoritdomare Ann. Ger henne en puss på kinden och går ner. Håller högerkant och ser kajen med folk varje gång jag andas åt höger. Det är trångt vid bojarna och jag fascineras som alltid över att så många börjar hetsa istället för att ta det lugnt och så kan vi alla simma vidare i samma tempo som vi tydligen hållt ett bra tag.

1000 meters flaggan kommer precis som jag hunnit börja drömma om att hälften är avklarat. 1/4-del är avklarat. Men jag har det bra. Vattendropparna glittrar när jag lyfter armen och jag ser Ölandsbron bakom armen när jag andas. 1-2-3 armtag. Andas. 1-2-3 armtag. Andas. 1-2 andas. 1-2 andas. Jag varierar mellan tvåtaktsandning och tretakt.

Tänker att jag har ett mål med dagen och det är att ta sig in i mål – HEL! Jag ska till Transylvanien och vandra på tisdag. En dröm jag haft i många år. En medalj mer eller mindre, en timme hit eller dit spelar ingen roll. Jag vill gärna gå i mål men planen är att ta det lugnt och inte riskera något.

Det luktar och smakar som alltid bajs i kanalen dom sista 800 metrarna och jag får kväljningar men fortsätter framåt. Mörkret under bron får mig att vilja hoa sådär som jag gjorde när jag var liten och gick genom tunnlar.

Går upp ur vattnet, drar ner dragkedjan i ryggen och letar upp min påse. Av med våtdräkten, på med hjälmen och skorna. Nu är det dags för 18 mil cykel. Ölansbron here I come. Läste i Turist att brons längd varierar beroende på temperatur. Det kan skilja upp till fyra meter i längd. Undra hur lång den är idag?

När jag sätter ner höger fot i cykelskon känner jag att det är något längst fram i skon. Skrattar högt. Under Laponia hittade jag en strumpa från Ironman Haugesund längst fram i skon (gjorde Ironman Haugesund fem dagar före Laponia) Den här gången är det en “Smell well” kudde. Hur är det möjligt? Dagen innan hade 12-åringen frågat vad det var och för att visa satte jag ner den i skon – och tydligen glömde jag ta upp den igen.

Springer leende ut bland cyklarna. Har tagit ut siktmärken, ska förbi sista bajamajan och sedan vänster. I mitten av raden ska min älskade Tysk vänta på mig. Nummer 949 … 1000 VAFFAN, hittar inte Tysken. Vandrar lite fram och tillbaka till jag slutligen ser honom i mitten.

Trampar ut. Benen känns pigga. Jag har lovat mig själv att ta det lugnt eftersom jag redan gjort två Ironmandistanser den här sommaren och hör dagens mantra i huvudet. ”I mål, HEL!” In med energi.

Svänger upp på Ölandsbron. Blir omcyklad. Kommer över krönet och nu börjar mina absoluta favoritmetrar på cykeln. Kanske mina favoritminutrar på hela tävlingen. Nerför bron! Nu cyklar ingen om oss, jag klickar i tyngre och tyngre växlar och känner leendet växa mer och mer ju snabbare det går. Det blåser, jag känner att det rycker lite i cykeln och jag kryper ihop ännu mer. Tänker att jag är tung och får fallskärmskänslor i kroppen. Det här ger mig samma känsla som att komma in för landning med min fallskärm, det går fort men jag vet att ju snabbare det går, desto mer stabil blir min fallskärm (läs cykel) det gäller att vara lugn men bestämd. Jag bestämmer! Du och jag, Tysken, du och jag tänker jag och trampar på. Hör låten Titanium i mitt huvud – för att jag hållt ett gäng spinningklasser med film från Ironman Kalmar och använt den låten just för filmen över bron.

Svänger in mot Färjestaden, genom rondellerna och vidare förbi första vätskekontrollen. Jag cyklar om några, andra cyklar om mig. Jag roar mig med mitt poängsystem. Omcykling ger ett poäng, har cyklisten dischjul ger det två poäng och aerohjärm ger tre poäng. Aldrig minus, bara plus. Hela dagen handlar om att hålla huvudet glatt.

Jag ser lite sura miner när jag cyklar om män som en stund tidigare cyklat om mig men jag slutade bry mig efter min tionde Ironman eller så. Jag håller mig till min plan och det är att cykla på just under 200 watt. Cyklar någon om mig och saktar in så ger jag dom någon minut men sedan kör jag om. Och om. Och om. Jag och Tysken är inte så snabba uppför men desto snabbare nerför. Ner till Mörbylånga och upp igen. Ser en tävlande ligga på trottoaren, det sitter människor runt honom så jag stannar inte men tänker ”tack för att det inte är jag” när jag cyklar förbi.

Min vän Jimmy har lovat stå och heja och jag spanar på varje person efter vägen men efter 50 km inser jag att han antingen inte kommit ut eller så har jag missat honom. En Marcus cyklar om mig i Degehamns backen och hejar på mig. Han hejar på dom andra som hejar. Han hejar på funktionärerna.

Nu är det dags att korsa Öland till östra sidan. Tänker att nu blir det sidvind och borrar ner huvudet men blir glatt överraskad av att det går rätt fort och jag trampar förbi cyklist efter cyklist. Många sitter upp, håller hårt i handtagen och fångar på så sätt ännu mer vind. Ser min vän Emilie och blir glad att hon är framför mig, det betyder att hennes hand höll att simma med. Hon skadade handen tidigare i sommar och har simmat med tejpade fingrar.

Svänger vänster och nu kommer medvinden. Äntligen! Trampar förbi kvarnar. Hulterstad. Över Alvaret. Hej Resmo! 93 kilometer. Mer än hälften är gjort. Trampar ner för en annan favoritbacke och sedan är det dags att börja tugga tillbaka mot Kalmar. Passerar Kalmar 122 km. Svänger ut och inser att ledande herrar redan springer, ingen snabb dag för mig idag. Jag brukar möta ledarna på cykel någon mil efter Kalmar men mitt mantra får mina ben att trumma på “I mål, HEL!”.

Läckeby 141 km. Märker att jag blir yr och ser lite suddigt när jag ligger ner i tempoställning och sätter mig upp. In med energi. Testar igen efter ett tag. Samma sak. I huvudet går jag tillbaka till min målbild. ”I mål, hel” Tänker att jag har det inte dåligt. Jag fortsätter sittande och fyller på med energi (läs gel, gel gel och sportdryck på det) Rockneby 152 km. Lindsdal 170 km.

Det tog tid. Det var inte kul hela tiden men trampar man så kommer man framåt och till slut ser jag Kalmarrondellen igen. Kliver av cykeln för första gången på 18 mil och dryga sex timmar. Letar upp Tyskens plats, säger tack och går med steeeeela ben till himlen. I det här fallet stavas det toaletten.

Ser Ullis med snyggaste cykelkurbits armvärmarna och en annan tjej med en Superhero dräkt jag designat för Craft för några år sedan. Känner mig stolt och glad.

Jag börjar springa. Benen känns fräscha. Ser min fallskärmsvän Carina. Vågar inte stanna utan hejar och säger ses snart. Vi får ett armband för varje varv vi springer och när vi har tre får vi springa in i mål. Carina har redan ett av tre armband på sin handled. Mitt mantra mal ”I mål, HEL” och jag känner inget måste att springa, den här dagen ska jag njuta, lida så mycket jag känner för det men jag tänker inte riskera något men just nu känns det bra att springa, alltså springer jag.

Det är vätskestationer cirka 2,5 km ifrån varandra och jag kör mitt vanliga race och tänker att 2,5 km kan jag alltid springa, sedan får jag gå genom och äta. Det är 7 vätskestationer på varje varv av löpbanan.

Vatten, Enervit sportdryck, Red Bull, Enervit Energy gel och bars, bananer, bullar, saltgurka, chips, citroner, Coca Cola. Dom bjuder på fint lördagsmys efter banan. Jag tar en mugg energidryck på varje station. Och firar med lite gel då. Efter några kilometer hittar jag Madelejne. Eller hon hittar mig, jag vet inte men vi slår följe. Det är hennes första Ironman, hon ser pigg ut och jag försöker få henne att springa men hon säger sig vara fullt nöjd med tempot vi håller. Hon får mig att springa när min hjärna ropar njuuuut. Hon får mig att skratta när mitt huvud börjar tycka det är mörkt. Vi hinner prata om livet, universum och allt däremellan.

Anders springer ikapp och förbi. Jag hejar högt. Han med. TOT Joachim som jag sprang med förra året och hans kompanjon Ville står med en skylt och både jag och Madelejne får varsin hejakram. Blir sjukt glad när jag ser Johan efter banan. Johan som brukar ha en liten dinusaure som tuta på cykeln. Vi ses en gång om året och det är här. Hejar så högt jag kan när jag möter människor jag känner, det får mig att tänka på något annat och då kan jag fortsätta springa. Ett steg i taget mot målet.

När vi springer in i Kalmar för tredje gången hittar vi Philip som är på sista varvet. Han går. Madelejne peppar honom att springa. Han har ont. När vi springer målrakan för näst sist gången hittar jag Jörgen. Han går och säger att han mår dåligt. Vi får med honom några steg innan han får springa in i mål. Madeleine och jag fortsätter ut för vårt sista varv. Ser plötligt Joanna vid sidan av staketet. Får en enorm energiborst av henne och springer ner mot vattnet, ner mot platsen där vi startade imorse. Nu är det sista gången. Sista varvet. Som jag älskar sista varvet. Sista gången vi passerar den här vätskekontrollen. Tackar funktionärerna för idag. Sista gången vi springer över den här bron. Sista gången vi springer efter den här grusstigen. Jag börjar känna vittringen av att det kan gå. Jag kan ta mig in i mål, hel …

Jag har inte ord för otroligt glad jag är för varenda hejarop, high-five och kram jag fick under det här maratonet. Madeleine säger efter ett tag “det här är ju som att springa med en kändis” Jag skrattar och säger att efter 19 Ironman så har man lärt känna några personer. Skrattade länge åt Stefan som sprang förbi och sa något i stil med ”Heja Sofie, jag läser din blogg”  och sedan fortsätter “du känner min tjej Natalie, jag måste springa nu annars kommer jag få skäll från henne för att jag går …”

När vi närmar oss målet frågar jag om Madelejne vill gå i mål själv eller tillsammans. Sedan berättar jag historien om Ironman Nice. Hon skrattar och säger att det är klart vi ska in i mål ihop. Hon har hur mycket energi som helst och dansar fram över kullerstenarna. Hon springer fram till några barn och frågar hur dom tycker vi ska gå i mål. Dab säger dom.

Att få springa in i mål efter att ha gjort “det omöjliga” är en känsla jag önskar alla fick uppleva. Jublet från publiken men framförallt känslan av att vara nöjd. Klar. Ironman är en inte bara ett lopp, det är något jag tar med mig varje dag. Känslan av att fortsätta mot ett mål som klockan 07:00 på morgonen är omöjligt långt borta men simtag för simtag, tramptag för tramptag och till slut steg för steg kommer närmare. Och där och då, på den där röda mattan känns ingenting omöjligt. INGENTING!

Du som känner mig vet att jag inte går omkring till vardags och berättar att jag gjort 19 Ironman. Det är få på kontoret jag jobbar på vissa dagar i veckan som vet det. Jag tycker om att ha det så – för JAG vet att jag gjort det. Det gör att jag går med rakare rygg genom livet. I möten med människor som känner att dom måste hävda sig sitter jag ofta lugnt i båten och låter dom prata. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag kan. Och jag kan göra precis vad jag vill. Få med mig på tåget och jag är ostoppbar vad det än gäller.

I mål träffar jag J-O, Åse och Tove. Det känns som dom har hängt med oss under löpningen. Det finns en grusstig med hejaskyltar med bilder på dom. Vi har passerat dom tre gånger.

Tack, tack, tack. Tack för alla hejarop. Extra tack för hejarop från dig som tävlar, och du som kom fram före, under och efter loppet och berättade att du läst mina packlistor, mina racereports eller bara sett en bild du gillar. Det ger energi att fortsätta fota, skriva och dela med mig av livet. Tänker ofta lägga ner allt vad sociala medier och blogg heter men du gör att jag vill fortsätta! Från hela mitt lappländska hjärta tack! 

Och tack Kalmar som fortfarande är det absolut bästa Ironmanloppet. Ska du köra en endaste Ironman i ditt liv – välj Kalmar. Det är något magiskt som händer i stan den här helgen. Det är som att svenskarna glömmer att vi är tystlåtna och bara hejar på vår kompis – alla hejar och det ger energi rakt ner i benen.

Ps. Är du mer en ensamvarg eller inte vill betala drygt 5000 för ett lopp så häng med upp till Laponia triathlon. Den tävlingen är lika lång men något helt annat.