Låktatjåkko

Vi åkte hem under sportlovet. Hem till Lappland. (Hemma är också Stockholm) Åkte skidor på Dundret, i Björkliden, skoter i Vittangi och så sov vi en natt på Låktatjåkko fjällstation.

Låktatjåkko Fjällstation är Sveriges högst belägna fjällstation och ligger 1228 meter över havet. Jag har varit där några gånger, men det känns som 100 år sedan och när jag upptäckte att dom öppnade dagen innan vi kom upp så övertalade jag familjen att vi ska åka dit och sova en natt.

Om du kommer till Låkta när stationen inte är öppen kan du alltid komma in här. Där kan du göra upp eld och det finns nödproviant. Fjällstationen har öppet 27 februari–12 maj och sedan öppnar dom när det blir sommar igen.

Vi tolkade efter bandvagn (9 km) från Björkliden. Det går bra att åka skidor (eller skoter, eller hundspann eller längdskidor eller snöskor eller …) Vi valde bandvagn eftersom vi inte hade några turskidor till Mira och Elis. Bandvagnen går 10:00 och tar cirka en timme. 

Att jag övertalade familjen att sova en natt i Låkta är inte helt sant. Jag fick med mig Hans på tåget men barnen var inte övertalade ens när vi började tolka efter bandvagnen, dom ifrågasatte varför vi skulle bo i en öde stuga mitt i fjällen.

Citat innan “Vad sa ni att ni hade gjort? Bokat en stuga mitt i ingenstans. Alltså varför?”

Men dom ser väl inte ut att lida alltför mycket?

Jakten på täckning …

Hans – han som oftast är bakom kameran.

Hans kissar. Bra utsikt ändå.

Vi åt lunch och lekte runt fjällstationen till det var dags för middag klockan 19:00.

Vårvinter. En favoritårstid. Vinter men när solen tittar fram så blir det varmt.

Här är jag hemma. Här är jag lugn. Här kan jag höra fjällen viska mitt namn och varna mig när det är fara på gång. Önskar alla fick uppleva det jag känner när jag sitter i en snödriva i norr. Lyckan, tillfredsställelsen och den totala närvaron. Att vända upp ansiktet mot solen och känna den värma upp ansiktet, kläderna, musklerna och till slut skelettet. Njuta av den första solen efter vintern – som jag gjort så många gånger i mitt liv och miljoners människor innan mig. Det är något speciellt.

Innan middag samlades vi i storstugan och fick höra lite om Låktas historia innan det är dags för trerätters middag. Stugan byggdes 1939, mitt under brinnande krig. Vill du ha mer historia så lyssna gärna på Huskys avsnitt om Låkta.

Precis innan middag tittar jag ut genom fönstret och ser det vackraste av norrsken. Eftersom det är en mil till närmaste ljuskälla förutom fjällstationen och bara ett berg eller två från Abisko – som är känt som en av dom områden som får minst nederbörd per år så finns det grym chans för vackert norrsken.

Norrskenet efter middagen var sådär så till och med jag blev stående mållös ett tag. Var tvungen att sluta fota och bara stå och njuta. Jag är uppvuxen med det här men det finns ändå tillfällen jag bara vill lägga mig ner på en renfäll och titta upp på himlen. Som när det kommer regnbågsgardiner svepande över himlen. DET händer inte varje dag.

Nödkåtan med ok bakgrund.     

Dagen efter var det snöstorm och osäkert om vi skulle ta oss hem. Barnen tolkade med slalomskidor så alternativet att åka tillbaka med dom är inte optimalt – inte ens i solsken. Det är nio kilometer mestadels nerför men det är två flacka/uppåtgående partier som är bra tunga med slalomskidor. Vi hade ingen täckning på telefonen så under flera timmar så visste vi inte om vi skulle bli kvar en extra natt. Inte oss emot förutom att vi kanske skulle missa flyget till vårt andra hem …

Men lagom till lunch kom bandvagnen och vi tog oss ner. Låkta – tack! Precis lika magiskt som jag minns det. Och jag hoppas barnen inser storheten. Om inte nu så om 15 år när dom i förbifarten kan nämna att dom varit på Låktatjåkko fjällstation när någon pratar om Sveriges högst belägna fjällstation. Eller bar. 

Bilderna på mig har Hans Berggren tagit.