MEET MY NEW LOVER – CANYON SPEEDMAX SLX

En ny förälskelse, jag ser honom i ett skimmer. Han har inga fel, inga brister, han är vacker, perfekt och det är vi forever and ever rakt in i solnedgången.
Säg hej till Tysken. Eller om jag ska presentera honom med hans riktiga namn, Canyon Speedmax CF SLX.

Min love story med Canyon Speedmax började 2011 – då testade jag alla cyklar jag kunde få tag på och frågade alla som visste något (mest min cykelguru Jonas) Stötte. Blötte. Pantade burkar. Åt matlåda istället för utelunch osv och så kom han min första Tysk. (Läs mer här.) Sedan dess har jag älskat, älskat, älskat min Tysk. Tysken har aldrig gjort mig besviken. Har alltid levererat. Jag är aldrig olycklig när vi umgås. Vi har trampat solskensturer. Vi har svettats i Nice. Vi har cyklat upp och nerför berg i regn, sol och hagel under Norseman. Vi har rullat motorväg i Brasilien. Kikat på vägarna kring Barcelona. Vi har cyklat kullersten i Köpenhamn. Kollat in Klagenfurt och Kalmar, Kalmar, Kalmar, Kalmar, Kalmar. Jag och Tysken ÄLSKAR Ironman Kalmar. Det är vår bana. Så det kändes oerhört fint att få börja min kärleksresa med min nya Tysk just på Öland. I helgen visade jag honom dom vackraste väderkvarnarna, snabbaste sträckan på Alvaret och han fick testa cementbacken i Degerhamn.

Han har en massa lull-lull som fina elektroniska växlar (shimano dura-ace di2, 11s), integrerad vätskeflaska, vacker aerodynamisk ram och väger knappa åtta kilo men det som gör att jag fallit för honom är framförallt två saker. Enligt vissa löjliga saker men i min värld på så många plan vackert.

Se här, hans lilla, lilla box med slang, två däckarvtagare och två kolsyrepatroner. Så vackert. Så smart. Han gillar inte att jag säger det det för han vill vara hård och snygg men det är så gulligt …

Det andra är mina drömhjul. Har älskat Zipp 404 fram och 808 fram sedan första gången jag rullade på ett par. Sedan dess har jag längtat tillbaka till känslan, farten och ljudet.
Och nu med slang. Ingen tub som jag inte kan låta bli att fundera en smula över … kommer klistret sitta som berget så jag inte får bort det – eller kommer jag få av tuben om jag får punktering på tävling?

Som min favoritmekaniker Gurra sa när jag hämtade min cykel häromdagen och jag föll ner på knä och kysste Zipparna.
En annan kille i verkstan säger att han inte gillar Zipp “jag tycker dom är vulgära” sa han.
Inte jag, jag älskar dom sa jag och jag hör Gurra bakom Tysken “Once you go Zipp, you never go back”.
Precis så!

Det finns fler saker som är nytt för min del. Älskar min nya cock-pit. Integrerat vätskesystem och en box för godis (läs gel och salt och mineraltabletter). Sedan gillar jag att det är gummi på själva styret – visst under ett perfekt lopp sitter jag i tempoställning under 18 mil men … det händer att jag måste sätta mig upp och då är det här det bästa greppet jag någonsin känt på ett triathlon/tempostyre.

En mer kritisk utvärdering av Tysken kommer men just nu tänker jag tillåta mig själv att se honom i ett skimmer. Han är vacker, perfekt och det är vi forever and ever rakt in i solnedgången …

Foto: Hans Berggren.