Ironman Barcelona. 3860 meter simning. 18 mil cykel. 4,2 mil löpning. Jag var inte så snabb som jag drömt om men jag har lovat mig själv att aldrig gnälla när jag kan simma, cykla och springa i mål på en Ironman. En dag som avslutas med ”SOFIE, YOU ARE A IRONMAN” är aldrig en dålig dag. Punkt. I söndags lekte jag i 12 timmar 13 minuter och 29 sekunder.
Ironman Barcelona eller Ironman Calella om vi ska vara ärliga. Tävlingen går i en badort några mil norr om Barcelona. Det närmaste Barcelona jag var under race var vid vändningen på cykelbanan, och då var det några mil kvar till Barcelona. Men det spelar ingen som helst roll under race, det är bara bra att veta om din plan är att köra det och kanske ha med dig familj och vänner.
Vid sju (solen går upp vid åtta så starten är 08:45) går jag och Erika ner mot starten och möter Daniel och Mattias. Skrattar hysteriskt åt att Daniel lyckats få liniment i underlivet. Salvan som Rubin sa ”dude, use rubber gloves when you put this one on, it burn and it will burn even more when you get warm” Vi spekulerar hur det kommer kännas på cykeln och skrattar hela vägen ner till växlingsområdet där cyklarna står.
Tar bort blå täcket som Tysken haft under natten.
Träffar Karin som blir glad över att se min pump. Vi pumpar hennes diskhjul och sedan hjälper hon mig med mitt.
Ironman Barcelona hade löst en sak som det alltid är strul med på tävlingar. Pumpen. Eller rättare sagt vad du ska göra av den efter du pumpat på morgonen. Du lämnar in din cykel dagen innan men dom flesta vill pumpa i lite extra luft i däcken på morgonen men ofta finns det regler om att man inte får sätta sin pump i sin vita påse med extrakläderna – och pumparna man kan låna på området är inte alltid kanonbra och det är kö till dom. Nu pumpade man, gick förbi en funktionär som satte ett klistermärke med ditt racenummer på pumpen och så hämtade du ut den när du hämtade cykeln efter race. Halleluja. Så enkelt – så bra!
Erika och jag säger hej till speakern Paul, the voice of Ironman och säger att vi ses vid mål. Ställer oss i toakön. På med våtdräkt och ner till stranden.
Även Barcelona har börjat med att man ställer sig i en lång ringlande orm – det finns skyltar med tider som man förväntas simma på … 1:00 1:05 1:10. 1:15. 1:20 osv. Jag och Erika hittar en liten plätt att stå på vid 1:10. Värmer upp det lilla vi kan på våran lilla yta. Kissar i våtdräkten och säger att nu har vi det så där fint ihop igen. Skrattar och när starten går så går vi tillsammans ner mot vattnet, kramas och säger ha bästa dagen! Hör pipet när vi går över tidtagarmattan och kastar oss in i vågorna.
Det är rätt höga vågor innan du kommer ut en bit, först simmar vi rakt ut innan den första och enda högersvängen. Simmar lugnt och tänker att det här kommer bli en bra dag.
Vattnet har perfekt temperatur och jag hittar då och då några fötter att följa men mest känner jag att det ligger folk och tafsar på mina fötter. Efter några hundra meter kommer känslan NÄEEE, jag orkar inte, fiii f*****n vad långt. Glasögonen immar och jag får lite flashbacks till ÖtillÖ där det kändes som jag ibland inte rörde mig framåt.
Pratar med mig själv, säger att det är det här vi gör idag. Vad ska du göra om du kliver av? Näe, nu fortsätter vi, framåt. Du älskar det här och innan bojen med 1000 meter kommer så älskar jag uppriktigt det. Simningen känns kraftfull och när jag passerar bojarna känns det som jag flyger förbi. Så känns det tills jag vänder efter ca 1600 meter. Då byts smaken av ett personbästa mot smaken av sirap. Nu simmar vi motströmmen. Eller vågorna? Men det går inte lika fort förbi bojarna.
En av dom vackraste stunderna för dagen är när jag gjort sista vänstersvängen och har 300 meter in till stranden. Solen är på väg upp, vågorna väller in mot stranden, jag ser våtdräktsklädda människor kämpa sig upp på stranden. Ser mäktigt ut och jag tänker att jag är otroligt lycklig som får vara med om det här. Personbästa eller inte jag är frisk och stark nog att simma 3860 meter.
Hur många andra gör det idag?
Cirka 3000 tänker jag och fnissar lite för mig själv.
Simmar så långt in jag bara kan innan jag sätter ner fötterna just efter en våg sköljt upp mig mot stranden. En genomblöt funktionär sträcker sin hand mot mig och jag tar den. Springer upp mot växlingsområdet. Hör någon skrika HEJA LANTTO och funderar på vem det kan vara. Trycker på lap på min klocka och ser 1:22. Inget personbästa, men vad 17 det kunde vara sämre.
Springer upp och börjar ta av mig våtdräkten. Tar min blå påse med cykelgrejer, tar på hjälmen och strumpor. Får en klapp på axeln av Erika och sedan ett glatt leende av Åsa. Blir speciellt glad över att se Åsa, det är hennes första Ironman och hon ler. Hon kommer få en bra dag.
Nu är jag igång, och det är så sjukt kul. Nu är det dags för en bra dejt med Tysken. Springer i strumporna till cykeln, på med skorna och ut med Tysken. Just innan linjen där man får börjar cykla trycker jag lap på min klocka och ser ”BÖRJA LÖPA”. Vad F****NNNN. Jag har råkat komma åt knapparna. Börjar trampa.
Växlarna fungerar inte. Alls.
Men vänta nu det går att byta mellan stor och liten klinga fram. Ok, då har vi kontakt med batteriet men något har hänt med bakväxeln. Kollade det innan start, vad kan ha hänt? Tankarna går. Worst case scenario är att jag får cykla 18 mil med en tung eller lätt växel. Ja, då lär det ju inte vara så svårt att välja. Det bär emot att stanna cykeln. Men det bär emot att inte kunna gå fullt ut.
Redan i första backen får jag stå och i nerför så är det ingen vits att trampa. Stannar efter en mil och trycker in sladden på växeln bak. Klick. Det fungerar. Startar om klockan och livet känns bra. Mycket bra. Jag konstaterar att det aldrig är platt utan lite svagt motlut nästan hela vägen ut till vändpunkten efter 3,9 mil och sedan lite svagt nerför tillbaka. Firar på tillbaka vägen. Älskar, älskar nerför!
Så börjar det. Jag kör om tio personer nerför och samma personer kör om mig uppför. Så håller vi på flera mil. Hälsar på några och säger att du är stark uppför. Efter några gånger så skrattar dom och hälsar när jag trampar förbi nästa gång.
Spanar och hejar som en galning när jag ser Erika. Efter sju mil så vänder vi i Calella, hör Jeanette skrika heja Sofie.
En av tjejerna som cyklat om mig uppför kommer om mig igen och säger ”känner du, vinden har vänt 180 grader”. Och hon har rätt. Plötsligt går det ännu långsammare ut än varvet innan. Följer min plan med sportdryck så ofta jag känner för det, gel från min flaska var 20:e min och en Enervittablett varje timme. Det blir något att fokusera på.
Rena klungor drar förbi då och då. Ser aldrig domarna göra något. Alls. Helt sjukt. Jag försöker köra mitt race men det är svårt att inte bli irriterad. Under en Ironman ska man ha 10 meters lucka och du har 20 sekunder på sig att cykla om. Det följs inte alls.
Varv två av det långa varvet börjar det kännas segt. 18 mil är bra långt. Det går inte att tänka på att jag har åtta mil kvar … alltså minst 2 1/2 timme till på cykeln. Då blir jag deprimerad på riktigt. Varvar mellan att trycka på och titta ut över havet och fundera på om det här är speciellt kul, ska jag göra något annat nästa år eller ska jag satsa på en riktigt bra cykeltid då? Konstaterar att jag har det inte dåligt och Tysken rullar bra. Ljudet av mitt dischjul är vackert. Så vackert. Framförallt när det går fort, eller då jag kör i närheten av en mur.
Vid nio mil hör jag ”den där baken känner jag igen”. Kompis Jörgen cyklar ikapp och om mig. Blir så glad! Han har fått till ett bra träningsår men blev sjuk förra helgen och trodde inte han skulle kunna starta så varje meter är en seger. Och det här är en årlig tradition vi har. Jag brukar simma lite snabbare än honom och så brukar han cykla ikapp mig halvvägs. Känns fint att vi håller i traditionen ännu ett år.
Möter Erika på väg till vändning. Hejar. Det tredje varvet är kortare. Men det känns långt nu. Vänder. Ser inte Erika. Har jag missat henne? Har hon gått på toaletten? Kommer till rondellen.
Ser mamma, Lisa, Alva och … Erika. VA? Varför skriker jag. Får lust att kliva av jag med. Det är inte roligt nu. Ska jag springa ett maraton utan att få hälsa på Erika och försöka springa med i hennes tempo? Vill inte. Sista tre kilometrarna till växlingsområdet är i Calella, fartgupp och hinder överallt. Tänker tömma dom sista dropparna i min gelflaska och håller på att flyga av cykeln. En snäll svensk kommer uppcyklande och säger ”tur, det där var nära…”
Kliver av cykeln, skämtar med den svenska killen att man får lust att slå ner några på vägen för att dom går så sakta med sina cyklar. Hänger in cykeln och går på toa. Ahhhhh. Ljuvligt! På med löparskorna och iväg. Växlade tydligen på 2:31. Det är nästan så jag är mest nöjd av allt med den växlingen. På VM växlade jag på typ åtta minuter, så det var ett mål jag hade – att inte slösa tid på att byta mellan cykling och löpning.
Tassar iväg. Först en vända mot mål innan jag får börja springa mina fyra varv. Tass. Tass. Tass. Känns rätt ok. Sippar lite vätska. Tänker på alla Fredrik Zillens tips. Det är mitsar, hjul bakom, skyltfönster och magneter i marken. (Har du gått kurs med honom fattar du …) Andra varvet ser jag först Lisa, Mamma och Alva.
Heja skriker dom.
Varför klev Erika av skriker jag.
Möter Erika. Hon säger förlåt. Allt är ok med henne men det flimrade framför ögonen och det kändes inte säkert efter 15 mil. (Läs mer här!)
Löpningen är drygt fyra varv och varje varv springer du några meter från målet. Precis vid mål är det publik. Med drygt två kilometers mellanrum är det vätskestationer. Jag fokuserar på dom. Jag fokuserar på här och nu. Jag funderar på vad jag ska dricka och äta i Barcelona imorgon.
Jag pratar med en man som just nu gör sin 128:e (tror jag det var) Ironman. Frågar vilken som är vackrast. Cozumel för simningen. Nice eller varför inte Kalmar för cyklingen. Coeur dÁlene för löpningen. Han är den som gjort näst mest Ironmans i världen, den som gjort flest har gjort 180-ish och befinner sig också springande på banan.
Att veta att Lisa, Mamma och Alva står vid vändningen gör att jag har något att se fram emot. Andra varvet springer Lisa några meter med mig. Lisa frågar hur det är. Mina tårar rinner, jag hulkar och snorar.
Du vet precis hur det är svarar jag. Helt j*vla knäppt. Sms:a till Elis säg att jag är ledsen att jag inte vann. Och att jag älskar och saknar dom.
Lisa säger ”om du fortsätter springa i den här farten så hinner vi se dig gå i mål. Men du får inte gå, sista tåget går vid 21 och vi måste med det …”
Två varv löpning till. En halvmara. Känns smått omöjligt. Fast jag vet att det går. Lisas ord mal om och om igen i mitt huvud så jag springer. Eller springer och springer. Det går inte fort och jag tillåter mig gå på vätskestationerna. Har en egen gel till varje mil. Det blir också något att se fram emot. Inte själva gelén, men att det den symboliserar. En mil närmare mål!
Sista varvet ser jag kompis Mattias gå på väg från vändpunkten. ”Va fan spring nu – in i mål med dig”.
Min hjärna skriker GÅ, GÅ, GÅ FATTA VAD SKÖNT ATT GÅÅÅÅ”. Frågar kroppen om den har det dåligt? Svaret är nej så jag fortsätter springa.
Inför sista vändningen kommer syster Lisa några steg med med mig igen, älskar att höra henne skratta och bubbla om allt från att Daniel åkt ambulans efter att en annan cyklist kört in i honom men han mår bra, att Mamma säger att så sakta som vissa springer så skulle hon kunna springa med dom till att hon och Erika googlar vilket maraton dom ska köra som avslut på det här året.
Hon avslutar med ”vi anmäler dig också MOHAHAAAA” innan jag fortsätter ut på sista varvet.
Sista varvet. ÄLSKA! Att se skyltarna med 39 km. 40 km. 42 km. Och veta att det är mina skyltar. Jag tackar funktionärerna på vätskestationerna för idag. Jag fokuserar på att det är sista gången jag passerar här. Och här. Och här.
Erika springer med en bit in mot mål och vi skämtar om att hon ska följa med hela vägen in. Ser mamma, Lisa och Alva just när jag får svänga höger in mot målet. Njuter. Njuter. Njuter! Skiter i vad som står på klockan. Insuper den sköna känslan av att all smärta är borta, det finns bara glädje och spring i benen. SOFIE YOU ARE AN IRONMAN!
Min 11:e Ironman. Matt. Trött. Revanchsugen. Ser fram emot att njutningsträna i oktober. Alltså bara springa rakt ut i skogen utan klocka. Simma. Cykla. Crossfit. Yoga. Göra det kroppen känner för. Dricka vin med vänner. Sovmorgnar. Krama familjen.
Sedan 1:a november smyga igång igen. Jag vill simma, cykla och springa snabbare. Känna mig starkare. Så känner jag just nu. Men jag vill och vet att nu är det vila som gäller. Kroppen ska få ladda, läka och bli sugen på att köra igen. Det absolut sämsta jag kan göra är att köra på redan nu. Nu är det 100% återhämtning och njutning.
Söndagkväll: Öl och pizza med vänner. Sov gott och sedan måndag inne i Barcelona. Promenerade. Satt i timmar och skrattade med Erika, Mamma, Lisa och Alva. Roligast var servitören som undrade om vi verkligen skulle ha cappuccino, citronglass, sangria, Corona, patatas bravas och pimentos de padron samtidigt. Strosade vidare. Gott kaffe. Avslutade med god middag och drinkar med havet som bakgrund. Nu hemma med världens bästa familj. Tack livet. Tack!
10 reaktioner på ”IRONMAN BARCELONA – THE RACEREPORT”
Härligt Sofie! Du beskriver verkligen det där inre krigande längs banan bra.
Grattis till ännu en Ironman! Njut av din off-season-månad.
Puss!! Du är så galet grym! Tack tack tack för mäktig resa! Sällskap i världsklass! ??????
De där frågetecken är hjärta, hjärta, hjärta 🙂
Alltså Åh jag älskar att läsa racereports, speciellt dina. Stort Grattis till din elfte Ironman. Grymt!
Så jäkla coolt, är så sjukt glad för din skull och så impad av din
urkraft! Keep on rocking, blir nästa 10 och Hawaii? ????
Kram Maggan ????????????
GRATTIS till din 11:e Ironman!!! Som alltid riktigt trevlig läsning! Inga bortförklaringar eller konstaterande om ”hade inte dagen”. Lite trött på dem och Dig hade det inte klätt i mina ögon. Glad jag gjorde min första IM i en ålder av 49 , helt utan tidfixering, hade en riktigt långsam tid men en fantastisk upplevelse och värsta partyruset som vilken fest som helst har svårt att slå. Det bästa med att ”springa” ett maraton och att gå i mål med folk som genomför så långsamt, är att alla är så otroligt nöjda och lyckliga att ha klarat det. Ingen surar för att tiden inte blev som planerat eller att de inte hade dagen. Nu accepterar jag att tiden också blir långsammare med stigande ålder för mig. Med en träningsmängd som är hållbar år efter år och gör mig kapabel att årligen genomföra en IM eller en halv, om så långsamt, kombinerat med jobb och familj, så ska jag se på mig själv som lyckligt lottad och vara stolt!!! Heja, heja IM kvinnor 70+, som har hållt ut och accepterat allt långsammare tider med åren. För mig är du en förebild och jag tror och hoppas att både du och jag kör IM F70+ 🙂
Otroligt roligt att läsa, Sofie!
Vilken kanonprestation! (Igen 🙂
Grattis!
Du taggar mig verkligen att komma ut och köra triathlon.
Kom och hälsa på oss i vårt nyköpta ”Pettson och Findus-hus” i Gottsunda! (Hagbyvägen 8). Vi flyttar dit om ca en månad! Vid en badsjö! Jag kommer att ha en egen triathlon-bana! Kom och inspektera!
Stora kramar!
91
Sofie! Alltid lika roligt och rörande att läsa dina skildringar. Tack för det och grattis till ytterligare en Ironman! Fantastiskt bra gjort, är så himla imponerad. Kram!
Gjorde min första IM och blev så glad när du satt och bytte till löparskorna när jag kom in i tältet. Du har inspirerat mig och jag har läst alla dina raceberättelser och fick en extra kick av att se dig och tänkte att kan du så kan jag.
Tack för alla tipps och berättelser.
Måste bara tillägga att dina cykelkläder du har designat är så snygga och undrar om dom går att få tag i?
Hej Sofie!
Är i Barcelona för IM och läste precis din blog från 2015 här, väldigt inspirerande att läsa. Jag tar med dina tips imorgon om positivt tänkande.
Vi ses
/Anders